Bytt är bytt
Till och med en Dietmar Hamann med en dålig dag, är tillräckligt avgörande för vårt spel för att inte plockas ut om det inte är absolut nödvändigt – någon som tycker annorlunda?
Det är lätt att säga att matchen hade kunnat vara över efter 45 sekunder, men om Emile Heskey inte hade blivit lika överraskad som alla andra över autostradan som dök upp i Bayer Leverkusens försvar i den första minuten, skulle Liverpool nog ha kunnat tillskrivas segern på knockout.
Stolpe ut
Det är också lätt att peka på Owens alla missar - framför allt stolpe-ut-avslutningen - som avgörande, men för mig definierar uppbyggnaden till det avgörande 4-2-målet varför vi inte fixade det här. Yildiray Bastürk har bollen utanför Liverpools straffområde och tre bortaspelare är på rätt sida om bollen. I vilken annan match som helst skulle minst en av dem ha gått upp och stött och försökt störa motspelaren, men så inte idag. Bastürk får därmed tid och utrymme att skicka en stickare igenom försvaret till Lucio som trycker in nådastöten.
Det är möjligt att en kombination av trötthet och nerver gjorde att Liverpoolspelarna i det läget avvaktade för att inte dra på sig en frispark, men det var extremt okarakteristiskt för vårt spel. Det känns som att vi igår kväll släpper till fler chanser än under hela säsongen sammanräknat. Inte på grund av solklara individuella misstag, men vi ser hela tiden ut att jaga för att komma tillbaka i fas med vårt eget positionsspel. Bayer Leverkusen går visserligen stundtals på totalattack, men det har vi varit med om tidigare.
Hamann ut
Liverpools försvar har fått mycket beröm, men ofta överfokuseras det på Stephane Henchoz och Sami Hyypia. Nyss nämnda är naturligtvis oerhört viktiga, men nyckeln till försvarsspelet grundläggs i den första "försvarsskölden" som opererar framför backlinjen. Steven Gerrard och framför allt Dietmar Hamann suger upp anfall gång på gång, blockerar genomskärare och tvingar motståndarna till att vända ut åt kanterna och oftast lägga enkla höjdbollar för våra fyrtorn i försvaret. Redan under den första halvleken fick tyskarna fram oroväckande många lyftningar och passningar mot sina forwards, men utan tokpressen efter paus kunde våra mittbackar hålla Ulf Kirsten och Thomas Brdaric i schack.
Att påstå att Hamann hade kunnat förhindra 2-1-målet är att vinkla fakta en aning för att stödja min teori, men det är ingen tillfällighet att vi släpper in tre mål efter att Hamann har lämnat planen. Den tyske mittfältaren är så central för vårt försvarsspel att han till och med vid ett tillfälle som det här, när han helt klart har en dålig dag, är vårt bästa alternativ. Vladimir Smicer byts förmodligen in för att ytterligare förstärka kontringsspelet, men hinner inte röra bollen innan tyskarna har återtagit ledningen. Utan Hamann sjunker det centrala mittfältet ihop – det låg visserligen lågt redan innan, men med Hamann försvann den sista stenen som fick dammen att rämna – och Leverkusen gör 3-1 av bara farten. Än en gång för att vi inte håller uppe centrallinjen, även om missade skott som blir till perfekta passningar inte är det man korkar upp champagneflaskan för.
Vår styrka blev vårt fall
Det är små marginaler och hade vi bara fredat vårt mål direkt efter bytet, är det möjligt att det hade satt sig och att vi hade hållit undan, men i efterhand är det en rejäl taktisk tabbe att ta ut Hamann. Jari Litmanens 3-2-mål borde självklart ha avgjort det här till vår fördel, men när hemmalaget lyfter upp hela laget igen sjunker vi ihop som en svamp och när Bastürk får bollen i anfallsläge efter 85 minuter står vi bara och väntar på vad han skall göra.
Det kan kännas irriterande att slås ut med tanke på hur många möjligheter vi har att punktera matchen, men vi kan inte på förhand förutse att Owen skall få en handfull chanser. Däremot kan vi förutse att vi kommer att bli tillbakapressade och att det gäller att stå upp och inte sjunka tillbaka för djupt. Att vi förlorar på det vi är bäst på, det är det som stör mig något så oerhört.
