Underbart är kort
Inte mycket fotboll att hänga i fotbollsgranen, men två ögonblick av äkta klass räcker gott.
Sida vid sida gick de som sista Liverpoolspelare av planen efter matchen: Michael Owen och Jerzy Dudek. Båda med matchavgörande ingripanden i varsin ända av planen. Nej, när säsongsvideon 2001/02 sammanställs kommer inte mycket att plockas från den här matchen, men det som kommer med är tillräckligt bra för att kröna vilken tillställning som helst.
Obalanserat och "snälla nå´n, Xavier"
Många var det nog som såg på laguppställningen med spänd förväntan – äntligen fick Jari Litmanen chans från start på mittfältet. Men, mittfältet, i en första halvlek som var ganska bedrövlig, kan kanske bäst karakteriseras som obalanserat. Eftersom Litmanen och även Steven Gerrard gärna söker sig centralt oavsett grundposition blev vårt spel även med Liverpoolmått mätt extremt fattigt på kantspel. Lägg till det att Jamie Carragher inte är världens mest offensiva försvarare och att Abel Xavier mest var upptagen med att ge bort bollen i matchinledningen och kvar var egentligen endast John Arne Riise att ge oss någon som helst bredd.
Den Xavier vi såg idag kan man förstå att Everton ville sälja. En stor anledning till att Liverpool hamnade under väldig press inledningsvis var att portugisen vid upprepade tillfällen förlorade bollen medan övriga lagkamrater var på väg upp i planen. Sunderland hade visserligen endast ett skott mot mål, men det såg väldigt plottrigt ut i vårt försvarsspel. Hemmalaget började matchen lite som Middlesbrough och anföll snabbt och med mycket folk. Även om vi stoppade deras offensiv successivt bestod första halvlek mest av avblåsningar – blockeringar ut över sidlinjen, frisparkar till följd av smågnabb och halvfula tacklingar. Sami Hyypia och Niall Quinn höll hela matchen på som ett gammalt par och gav varandra sneda leenden, tjuvnyp och vadå-jag-blickar.
När Xavier gick i däck med näsblod trodde man att det kanske kunde få i gång Liverpool och för ett ögonblick tyckte jag mig kunna urskilja att Gerrard försökte markera en tempohöjning till sina medspelare genom aggressivare bolljagande och snabbare passningar. "Urskilja", eftersom det höll i ungefär en minut. Nej, första halvlek var spelmässigt bedrövlig, mest engelskt närkampsintensiv och inget för historieböckerna. Ett talande exempel på att vi anfaller blixtsnabbt eller inte alls var när vi via säkert 25 passningar lyckades transportera bollen från ett offensivt läge med Riise på vänsterkanten tillbaka till Dudek och ut på högerkanten där Gerrard tappade den. Effektivt. Det var först minuterna före paus som vi lyckades åstadkomma något som kan kallas press mot motståndarmålet och anfallsuppbyggnaden var nästan identisk där Litmanen släppte ut bollen till Nicolas Anelka på högerkanten som sedan skickade in den i straffområdet. Ingen utdelning dock.
Offside - igen
Sunderland dirigerade sitt försvar perfekt, åtminstone sett ur offsideperspektiv och sällan har väl Liverpool dragit på sig så många (14) offsideavblåsningar under en match, trots spelare som Owen på topp. Man kan tycka att vi kunde uppträda lite mer rutinerat vid vissa tillfällen – jag menar slå en passning till Anelka när han står 25 meter bakom backlinjen – men fransmannen visade i alla fall hela tiden löpvilja och hjälpte förtjänstfullt till bakåt när vi försvarade ledningen. Utan Emile Heskey kan man dock ifrågasätta alla höjdbollar mot anfallet när Anelka vann i stil med en nickduell under hela matchen.
Två ögonblick av äkta klass
Tio minuter efter paus var det så dags för det första "ögonblicket" med en avslutning som tagen från en vinjett. Om Owen saknade den avgörande kvaliteten och kylan mot Bayer Leverkusen kompenserade han för det mot Sunderland, för nu var avslutningen i stort sett perfektionen karakteriserad. Målet förde tankarna till Danny Murphys mål på Old Trafford, även då med Gerrard som framspelare. Jag lovar att knappt någon hade kommit ihåg om Gerrard hade misslyckats med djupledsbollen – rätt på en försvarare, för lång och rätt i gapet på Tomas Sörensen eller liknande – medan alla skulle gräma sig om Owen hade placerat bollen utanför målramen. Ändå var det lika mycket millimeterprecision inblandad i Gerrards djupledspassning. Owen hade inget val eftersom Joachim Björklund kom framstörtandes och med det bestämdaste av tillslag lade Owen bollen i en båge över en fastfrusen Sörensen.
Gerard Houllier väljer att sätta in Danny Murphy och ta av – "inte Hamann, inte Hamann" – Litmanen. Liverpool återgick till ett rakare mittfält, men det är Murphy som tar en central position medan Gerrard får en ännu mer utpräglad högerposition. Detta är nog för att förstärka högersidan defensivt, i och med att Xavier inte har sett stabil ut. Man kan, om det nu var därför, fråga sig varför den klassiska "Carragher- till-höger-Riise-ner-ett-snäpp-och-en-ny-vänstermittfältare"-justeringen inte görs.
Tio minuter efter Owens lobb är det dags för nästa vinjettillfälle när Quinn – av alla spelare – drar på en volley från ingenstans och Jerzy Dudek som ett streck i luften tippar bollen över ribban. Sunderland börjar nu att trycka på allt offensivare i jakt på ett ledningsmål, men tack vare bytet lyckas vi hålla uppe laget bättre än i den första halvleken och stressar även motståndarna till att tappa bollen vid ett par tillfällen. Just ett sådant tillfälle inträffar med 20 minuter kvar och vi borde här också ha avgjort matchen. Riise hittar Anelka, som för en gångs skull inte är offside, och forwarden dribblar bort halva hemmaförsvaret innan han med vänstern smeker bollen i insidan av bortre stolpen och ut. Hur många kan ärligt säga att ni inte fick ett deja vu från i tisdags och såg en Sunderlandcomeback framför ögonen?
En nervös väntan
Anelka och framför allt Riise får ytterligare bra kontringschanser när Sunderland pressar hårt framåt, men på grund av dålig skärpa från Liverpools sida och bra försvarsspel av hemmaförsvaret skall sägas, lyckas vi inte punktera matchen. Det innebär en mycket nervös väntan på slutsignalen, medan Sunderland gång på gång pumpar in bollar i Liverpools straffområde och man gång på gång hoppas att vi skall kunna förvalta kontringen i ett mål. Dudek tvingas till ytterligare en fin räddning på ett skott som förmodligen bara han och Kevin Phillips förväntade sig, men lyckas freda sitt mål och Liverpool kan ta sin tolfte bortaseger i ligan för säsongen. Men, vänta, glömde jag inte något. Jo, jag kommer till det strax.
Ett mål förstörde rekordet
Sedan Chris Marsden sprang in Southamptons kvitteringsmål den 19 januari har Jerzy Dudek stått i 909 minuter (man räknar aldrig stopptid i efterhand) och endast släppt in ett mål. Hade det inte varit för Gareth Southgates "onödiga" reducering hade vår polske målvakt slagit det gamla ligarekordet med exakt 80 minuter. Men i nuläget byter jag Phillips nickmiss tio minuter från slutet i lördagens match, mot Southgates rekordförstörare vilken dag som helst. Det hindrar hur som helst inte att Carlo Cudicini är den ende Premier Leaguemålvakten som kan konkurrera med Jerzy Dudek om titeln "flest matchavgörande räddningar".
