Inför: Liverpool - Ipswich

Sista matchen för säsongen och Liverpool jagar andraplatsen i ligan, medan Ipswich har ett litet hopp om att kunna undvika nedflyttning.

Ja, var skall man börja efter en sådan kväll. Efter att ha sett IFK Göteborg på något sätt inte vinna derbyt mot Örgryte, kändes det som att allt kunde hända, och i viss mån gjorde det det. Det blev ingen final i Champions League eller avgörande match om ligaguldet den här gången, så det här fick väl bli vår cupfinal för säsongen. Och det var väl just det som var känslan efter slutsignalen, när höjdpunkter från matchen varvades parallellt med jublande Arsenalspelare på Old Traffords gräsmatta. För likheterna med UEFA-cupfinalen för ganska precis ett år sedan var påtagliga. Efter att ha erövrat de allra flesta poängen tack vare ett starkt försvar släpper vi igenom allt och i stället är det på grund av fyra mål framåt som vi bärgar segern. Gör ni tre, gör vi fyra – i Uniteds och det brasilianska landslagets anda. Samtidigt förstörde vi de senaste månadernas fina defensiva statistik, är inte längre laget som släppt in minst antal mål på hemmaplan och slog inte heller det defensiva rekordet från säsongen 1999/00

Det ironiska är annars att när Liverpool gör en av säsongens mest underhållande matcher är 90 % av dem som rabblat Booringpool till leda upptagna med att följa en annan match - som om jag nu bryr mig. Den frågan många säkert ställer sig efter matchen är om det är så här det kommer att se ut – tätt och tråkigt bevakningsspel eller böljande offensiv åt båda hållen – när Liverpool spelar. Jag är övertygad, och vi har ju visat det tidigare, att defensiv och offensiv inte är hundraprocentiga motpoler och att vi kan prestera anfallsglad fotboll utan att läcka som ett såll.

Liverpool spelades stundtals riktigt bra och vid ett par tillfällen intalade jag mig själv att ”vi dominerar ju”. Problemet var att det på sätt och vis endast var skenbart. Bollinnehavet var nästintill jämnt fördelat och ”problemet” med vår dominans var att den sällan ledde till avslut innanför målramen. Vid ställningen 2-2 leder vi skottstatistiken med 17-4, på mål-statistikens 4-2 vittnar dock om en betydligt jämnare tillställning sett till vassa målchanser. I stället för att ligga på försvar och rulla bollen i sidled och sedan spela en långboll mot Heskey eller en stickare på Owen (som utomstående gärna vill karakterisera vårt spel) anföll vi med mycket folk och rörlighet. Problemet – det ordet igen – var bara att resultatet blev ungefär likadant.

Därför kan man på samma gång säga att vi var helt överlägsna första 15-20 minuterna samtidigt som vi såg väldigt bleka ut framåt. Vi rullade som sagt boll ganska bra utan att lyckas med den klassiska sista passningen eller inlägget. Det beror i mina ögon på att vi trots en intressant och offensiv laguppställning spelade med alltför många spelare i fel positioner. Vår starkaste avslutare Michael Owen hamnade långt ner i planen och var sällan siste man i offensiven. Emile Heskey kan kanske fylla ut mittfältsrollen på kanten i framtiden, men är ingen naturlig ytter och är det någon som minns något han gjorde före målet förutom att bli tunnlad i samband med Blackburns första kvittering? John Arne Riise fick ta det största offensiva ansvaret på vänsterkanten vilket lämnade luckor bakåt. Inte heller på högerflanken flöt det på smärtfritt och många anfall slutade med inlägg från i höjd med mittlinjen rätt i gapet på Henning Berg. Varken Owen eller Nicolas Anelka vann så många nickdueller om man säger så…

Jerzy Dudek har räddat många poäng för oss den här säsongen och vill man göra det lite enkelt för sig så gjorde han inte det i onsdags och då rann det iväg. Dudek är på två av "målen" och "en annan dag" hade han petat dem utanför målramen. Men den största anledningen, och kanske finns det anledning till oro eftersom Tottenham skar upp oss på samma sätt för tio dagar sedan, är att Blackburns snabba spel längs marken ställer till det väldeliga för oss. Det är självklart att ett snabbt passningsspel längs marken ställer till trubbel för alla lag, men, men. Liverpool spelar sällan med ett rakt mittfält där yttrarna slickar sidlinjerna, utan yttermittfältarna söker sig snarare centralt. Att starta med Heskey i någon form av 4-3-3-uppställning och dessutom ha Danny Murphy som gärna söker sig inåt mitten på den andra kanten blottlägger våra ytterbackar kraftigt. Meningen i diamantvariantformationen är självklart att ytterbackarna skall följa med upp i anfallen, men samtidigt ger det en sårbarhet bakåt för snabba spelvändningar. Särskilt när, som jag redan har nämnt, Riise är så inblandad i offensiven. För att komma till slutsatsen så är det de snabba bollarna ut på kanterna med samtliga våra mittfältare innanför bollbanan som skapar sådan oreda.

Riise respektive Jamie Carragher hamnade ensamma med en yttermittfältare, som dessutom ofta hade understöd av ytterligare en medspelare. Samtidigt befinner sig alltså våra defensiva hjälpredor Dietmar Hamann och Steven Gerrard snett inåt bakåt sett från den anstormande motståndaren. Medan de hamnar i en situation där de tvingas jaga efter för att ge understöd till ytterbackarna har motståndaryttern två alternativ. Antingen går han själv, vilket är det vanligaste, åtminstone med så effektiva spelare som Blackburn har placerade på kanterna. Alternativt utnyttjar vederbörande spelarövertaget och väggspelar via sin medspelare förbi ytterbacken. Riise ligger bakom två mål framåt, men blir samtidigt uppsnurrad flera gånger (två gånger vid 2-2, en gång vid 3-3 och ytterligare en gång på Blackburns bästa möjlighet förutom målen) och "orsakar" två mål bakåt. Där har vi väl i ett nötskal argumenten till varför norrmannen bör placeras en position framåt under nästa säsong även om den offensiva viljan kanske var en större orsak än hans eventuella defensiva brister just mot Blackburn. Vi ser även hur svårt det är att försvara sig mot spelare som löper med fart rätt mot mål samtidigt som ett hårt inlägg kommer från kanten (firma Pirés/Ljungberg var väldigt bra på det här). Ofta hamnar försvararen i ett mellanting mellan att täcka spelaren och att täcka inlägget.

Jag vet att det är en klen tröst, men Blackburn förtjänade inte att förlora den här matchen. Att det här laget klarade kontraktet först i den 35 spelomgången är ofattbart när endast Barcelona har presterat bättre spel på Anfield den här säsongen. Frågan är om något ligalag, med undantag av Newcastle, har utnyttjat planens bredd lika förtjänstfullt som Blackburn gjorde i den här matchen.

Nåja, det finns trots allt en del positivt att ta med sig från den här matchen. Steven Gerrard inledde matchen som besatt, och även om mittfältaren inte höll samma nivå under 90 minuter bjöd han på ett par fantastiska öppnande passningar (Ralf Edström tror för övrigt inte att Gerrard tar en plats i Englands startelva). Jag tänker främst på två diagonala 40-meterspassningar ut på kanterna till Riise respektive Owen. Av någon anledning blev den senare avblåst på väg in i straffområdet efter att ha tagit emot Gerrards passning. Dessutom, det här var ju den Nicolas Anelka som jag berömde så för ett par veckor sedan. Rörlig, ett ständigt orosmoment för motståndarförsvaret och så fick han dessutom äntligen göra mål. Vidare tog Carragher ovanligt många offensiva alternativ och spelade fram Heskey till det avgörande målet. Slutligen sköt vi också mer och bättre än vanligt.

Positivt är även att Arsenals seger innebär att vi har avgörandet i egna händer inför den sista ligamatchen och det känns bra att avslutningen på Anfield inte blir helt betydelselöst. Samtidigt möter vi på gott och ont ett lag som till skillnad från Blackburn inte kan spela utan press. Ipswich befinner sig under nedflyttningsstrecket tre poäng och fyra mål bakom Sunderland. Sunderland möter avsågade Derby hemma och Ipswich måste alltså vinna på Anfield samtidigt som man får hoppas att Sunderland, som alltså även de spelar för överlevnad, förlorar. Det ser onekligen mörkt ut för "traktorpojkarna".

Mellan 1954 och 1994 möttes Liverpool och Ipswich 27 gånger på Anfield i ligan. Av dessa vann Liverpool 19 matcher och åtta stycken slutade med ett oavgjort resultat. Efter att alltså inte ha vunnit en enda gång genom tiderna följde Ipswich upp med två 1-0-vinster säsongerna 1994/95 och 2000/01. 6-0-segern på Portman Road i februari var för övrigt Liverpools största seger mot Ipswich någonsin.

Vad ställer då Gérard Houllier på banan i säsongens sista ligamatch? Ja, det här är ju ytterligare en match vi måste vinna (eller rättare sagt prestera samma resultat som Manchester United i), så det lär bli i stort sett samma lag som mot Blackburn. Jamie Carraghers knäskada har inte hindrat honom hittills och jag tror knappast att den gör det den sista matchen heller. Det som inte fungerade i onsdags var att försvaret blev vidöppet när Riise gav sig i väg på offensiva raider och Blackburn sedan kontrade. Det kan korrigeras genom lite nya instruktioner och jag tror därför att vi får se precis samma laguppställning mot Ipswich som mot Blackburn, med undantaget att Heskey spelar på vänsterkanten i stället för till höger.

Det finns ju en "regel" att det laget som ligger i botten av tabellen vid jul aldrig klarar sig kvar i ligan, men efter en plötslig återupplivning och sju segrar på åtta matcher tydde allt på att Ipswich bestämt sig för att bli undantaget. 0-6-förlusten mot Liverpool bröt dock den formkurvan och följdes av ytterligare nio matcher utan vinst. Ipswich har på de senaste tolv ligamatcherna åtta förluster, tre oavgjorda och endast en vinst – 1-0 hemma mot Middlesbrough. Vinsten över Boro följdes av en förlust mot Manchester United och jag kan lova er att Liverpoolfansens irritation över en viss holländares djupdykning inte är något jämfört med Portman Road-fansens åsikter efter matchen.

Förutsättningarna inför matchen påminner om de före mötet med Derby som även de hade en chans, om än väldigt liten. Just Derby hoppas vi inte skräller borta mot Sunderland eftersom ett mål av hemmalaget i den matchen nog skulle få hoppet att försvinna för Ipswichspelarna på Anfield. Inför matchen mot Blackburn ville jag se en vinnarattityd och offensiv vilja. Vinnarattityd bjöds det på, men jag vill gärna se att det offensiva spelet mynnar ut i avslut på mål lite oftare den här gången. Dessutom hoppas jag att vårt försvar visar att matcherna mot Tottenham och Blackburn var tillfälligheter. Liverpoolseger med 3-0.