Truppen som försvann - Del 2
Dags för världens mest exakta vetenskap – att i efterhand säga varför det gick som det gick.
Även ur de mest negativa händelserna utmynnar det oftast tillslut positiva saker, så även den här gången. Känslan var att Houllier bara hade väntat på ett tillfälle att göra sig av med Sander Westerveld, eftersom inte ens en sådan tavla som den borta mot Bolton borde räcka för att sudda bort det faktum att holländaren var en del av det laget som tog hem tre cuper föregående säsong. Det är ofta tillfälligheter som gör det och hade Westerveld tabbat sig någon vecka senare hade Jerzy Dudek kanske redan skrivit på för en annan klubb. Just sviken av Arsenal kom nu erbjudandet från Liverpool perfekt, och ingen av parterna torde vara särskilt missnöjda idag. Ingen annan spelare i Liverpool, möjligtvis undantaget Owen, har stått för fler poänggivande ingripanden den här säsongen.
Två flugor i en smäll
När Houllier agerar går det oftast snabbt, skoningslöst och aningen överraskande. För inte bara en, utan två, målvakter dök upp på Anfield. Av vad jag har kunnat läsa mellan raderna, så var anledningen följande. Deadlinen för anmälan av spelare till Champions League närmade sig och med endast tre dagar kvar krånglade det fortfarande med någon teknikalitet rörande Dudeks medicinundersökning (ingen fara för att han inte skulle klara den, men att papperna inte skulle bli klara i tid). Inför risken att hamna utan förstemålvakt var Houllier tvungen att agera. Nu var det inget dåligt backupalternativ fransmannen fastnade för, och med Jerzy Dudek och Chris Kirkland vågar jag påstå att vi har Englands bästa målvaktspar. Men eftersom Dudek förväntas vara på absolut topp åtminstone fem år till, är frågan hur Kirkland skall kunna utveckla sin potential under tiden. Ett par ligacupmatcher per säsong räcker liksom inte.
Vilda vänstern
Det måste finnas en mängd spelare som kunde ha blivit riktigt bra om de bara hade fått chansen att spela in sig i sitt lag under en sammanhängande period och få utrymme för ett par misstag. För frågan är hur mycket speltid Riise hade fått om Babbel (Carragher hade då högst troligt spelat vänsterback) och Vignal hade varit friska? Visserligen blev Berger skadad, men det hade säkerligen mest rört sig om inhopp till en början. När man studerar fakta kan det kanske vara på sin plats att påpeka att Riises oftast spektakulära mål kanske har förblindat helhetsintrycket en aning, eftersom antalet mål (7) och målgivande passningar (3) från norrmannen inte är häpnadsväckande utslaget över hans speltid (jag kommer att återkomma till sifferrabblande i en statistikbaserad jämförelse mellan framför allt topplagen lite senare). Men Riise har ju matchats en del i defensiven och att komma som 21-åring – tänk er vad som kan bli av den killen, 21 år! – till Liverpool och spela samtliga ligamatcher den första säsongen är inte dåligt. Om självförtroende har ett namn just nu, så stavas det John Arne Riise.
Orosmolnen tornar upp sig
Riises enorma frispark mot Manchester United krönte en match som skulle bli Liverpools sista riktigt starka framträdande i ligan på ett bra tag. Vi fortsatte att plocka in poäng, mycket tack vare en glödhet Michael Owen som red på efterdyningarna efter "miraklet i München", och nästan ensam sköt oss upp i toppen av Premier League. Ingen saknade just då Robbie Fowler, som skrev på för Leeds under novembers sista dagar, men det skulle snart bli oroligt i klubben. Jag vet inte om det har med det hela att göra, men Liverpools positiva hösttrend sammanföll med spelet i Champions League – vilket oftast brukar ta fokus ifrån ligan – och vi förlorar endast två av tjugo matcher (hemmamatcherna mot Grimsby och Barcelona) medan spelet ute i Europa pågår.
Vi fortsatte att ta poäng även efter 3-1-segern mot United, men vi hade problem med målskyttet och det var frapperande hur få konstruktiva alternativ i offensiven som bjöds. Den dagen Owen inte satte sina lägen skulle vi få problem, och den dagen började i en frustrerande match hemma mot Fulham, som kan sammanfattas i att vi inte satte de chanser som skapades. Trots problem offensivt hade försvarsspelet fungerat riktigt bra och sett till att det hade räckt med en eller två bollar framåt för att vinna de allra flesta matcherna. Precis före halvtidspaus i matchen mot Sunderland fick Dietmar Hamann något hårt dömt rött kort och missade därmed matcherna mot Fulham, Chelsea och Arsenal - sedermera även bortamatchen mot West Ham på grund av magsjuka. Detta skulle få en förvånansvärt märkbar effekt.
Hamanns frånvaro blir märkbar
Det är naturligtvis mer komplicerat än att en ensam faktor ligger bakom allt, men sammanfattningsvis kan man säga att Liverpool fortsatt fick stora problem med målskyttet, skillnaden var att försvarspelet inte längre räckte till för att uppväga uddlösheten framåt. Liverpoolfans runt om i världen skulle nu – många för första gången – inse hur viktig Hamann är för vårt spel. Oavsett vad man tycker om hans målsnitt och oförmåga att ta offensiva alternativ, kan man knappast ifrågasätta hans betydelse för laget – du avlägsnar inte en bärande balk bara för att den har fel färg.
Hamann är avstängd hemma mot Barcelona, vi förlorar med 1-3. Hamann är som nyss sagts borta under fyra vintermatcher, vi tar två poäng med 2-7 i målskillnad under samma period. Hamann byts ut vid 1-1 borta mot Bayer Leverkusen och vi förlorar med 2-4. Det här är självklart inga tillfälligheter, men det skall erkännas att om man följer en Liverpoolmatch för första gången skall man ha ett gott fotbollsöga för att direkt kunna spåra tyskens influens.
Förutom att Hamann är en bra fotbollsspelare får hans frånvaro så stor inverkan på grund av två ytterligare faktorer. För det första har vi ingen som kan gå in och ersätta honom, vilket innebär förskjutningar i laget. Med alla skador är det Gerrard som får kliva in i Hamanns roll, och inte enbart tappar vi Hamanns defensiva styrka, vi tvingas även avvara Gerrards offensiva kvaliteter eftersom han ofta tvingas koncentrera sig på arbetet på egen planhalva. Vi får en sorts förskjuten försvagning i och med att Gerrard ersätter Hamann, Murphy ersätter Gerrard och Smicer ersätter Murphy. Det är tur att inte två av dem saknats, för då hade vi väl inte haft några spelare kvar att sätta in...
Där det vände #2
Förutom försvarsarbetet hade Liverpool levt mycket på lagmoralen, men när resultaten uteblev under en längre tid fick sig även självförtroendet en rejäl törn, något som var uppenbart i matcher som Bolton (h), Southampton (b) och Southampton (b). I den senare kunde man spåra att vi började vakna till liv i och med en explosiv inledning, men efter Southamptons kvittering direkt efter paus rasade vi ihop igen och cirkeln slöts först när vi gjorde vår första helgjutna insats på flera månader i 1-0-segern på Old Trafford. Ta och ögna igenom de matcherna Liverpool spelade mellan Unitedmötena och du hittar på din höjd ett par okej insatser. "Boringpool" duggade under samma period tätare än det snöblandade regnet som föll över Sverige.
...och den ljusnande framtid är vår
Men, och det är nu jag lämnar rollen som en pessimist i högform, härifrån har det bara blivit bättre. Vi vinner 13 av de avslutande 15 ligamatcherna (jag var så klart över och såg en av de andra två...) och - vilket en del skulle framhålla som än viktigare - Liverpool visar allt större tecken på att spela fotboll. Hemmafacit, som när mars inleddes var ganska bedrövligt, fick sig en rejäl uppryckning, mycket tack vare en betydligt offensivare attityd, både i laguttagningen och i sättet att ta tag i matcherna. Jerzy Dudek får hålla nollan i elva av de nyss nämnda femton matcherna och står själv för upprepade poängavgörande ingripanden. Försvarsspelet och anfallsspelet går självklart hand i hand och att man skulle behöva välja däremellan har jag aldrig trott på.
Jag tycker vi gör en klart godkänd säsong. I augusti såg jag avancemang till den andra gruppspelsomgången, och eventuellt kvartsfinal, i Champions League som ett rimligt mål och hoppades att vi skulle kunna vara med och kämpa om ligatiteln lite längre än november. Båda de målen uppnådde vi, det enda som är en liten besvikelse är det tidiga uttåget ur de inhemska cuperna. Men vi får en av de svårast möjliga lottningarna i FA-cupen och åker ut mot de blivande segrarna. I ligacupen förlorar vi med 1-2 efter förlängning i en match där vi vinner skotten på mål med 23-2. "Go figure" som engelsmännen säger.
Vi spelar hem 80 poäng i ligan och exakt hur bra det är trots andraplatsen kanske ni förstår om man jämför med Liverpools prestationer genom alla tider. Vi har den här säsongen haft ett poängsnitt per match på 2.11/1.47 (3 poäng för vinst/2 poäng för vinst). Under Liverpools samtliga år i högstadivisionen (för relevant jämförelse har jag skippat vistelser i gamla division 2 och lägre) har vi överträffat det poängsnittet vid endast två tillfällen. Topp fem lyder: 1965/66 (1.45/2p), 1968/69 (1.45/2p), 2001/02 (2.11/3p;1.47/2p), 1987/88 (2.25/3p;1.60/2p), 1978/79 (2.33/3p;1.62/2p).
Men en hel del kvar att reda ut
Vi slutar säsongen på ett positivt sätt och efter att Houllier kom tillbaka har de bra matcherna inträffat allt oftare. Trots det finns det en hel del att diskutera och fundera över. Jamie Redknapp och Gary McAllister har redan lämnat klubben, det innebär två nya spelare bara för att täcka upp deras platser. Sedan har Houllier antytt att kanske ytterligare två mittfältare får gå – Igor Biscan, Bernard Diomède och Patrik Berger ligger som det ser ut just nu mest pyrt till – totalt fyra nya spelare på mitten skulle därför inte vara en omöjlighet.
Under de tre senaste säsongerna har vi fortfarande inte hittat en forward förutom Owen som gör mål regelbundet (oavsett om skador har påverkat det hela som i Fowlers fall). Det är svagt och måste "fixas" inför hösten. Vi behöver även få tillbaka de mer naturliga ytterbackarna vi har och vilken roll skall egentligen Heskey ha? Det finns anledning att komma tillbaka till det här och lite till så småningom, till dess är det ett VM-slutspel att följa.
