Skratt, gråt och väntan - En säsongskrönika (DEL I)
Säsongen –00/01 avslutades med en enda lång rad av segerfester. Under den här säsongen lyste bucklorna med sin frånvaro, men nog var det ett händelserikt år ändå.
När Charles Dickens skrev följetänger i brittiska tidningar under 1800-talets mitt hade han en tumregel som han använde sig av för att behålla läsarnas intresse och därmed få dem att köpa tidningen återigen.
Tumregeln löd: ”Let them laugh, let them cry, let them wait”.
Läsaren skulle alltså både gråta och skratta när han läste berättelsen och han skulle dessutom tvingas vänta på fortsättningen efter en s.k. cliffhanger, ett uppseendeväckande slut.
Vår nyss avslutade säsong innehöll ju inte lika många pokaler som den föregående, men nog var den händelserik, och egentligen inte mindre framgångsrik heller för den delen.
En andraplats i ligan innebar vår bästa placering någonsin i Premier League och en kvartsfinal i Champions League är en mycket stark prestation.
Ändå var det inte alltid en dans på rosor…
Skratt, gråt och väntan
För att återknyta till Dickens igen då, så tycker jag att man som Liverpoolsupporter fick uppleva alla de där ingredienserna under säsongen -01/02. Visst var det oftast roligt, men inte alltid och så blev det heller aldrig långrandigt.
I början pekade mungiporna uppåt och festen tycktes bara ha haft en liten återhämtningspaus under sommaren för att sedan fortsätta med full styrka. Som Liverpoolsupporter kände man sig lyckligare än någonsin och Stade Luis II i Monaco blev en av flera nya festplatser.
Inget varar dock för evigt och det började med tiden att gå lite grus i det röda maskineriet.
Förlusten mot Bolton var ett riktigt lågvattenmärke, men att det skulle bli Sander Westervelds sista föreställning hade jag inte kunnat ana. Jerzy Dudek blev klar på ett ögonblick kändes det som, men hans start blev inte så lyckad och resultaten fortsatte att pendla mellan fågel och fisk.
Nu hängde vi med hyggligt i tabellen ändå, men Gerard Houlliers insjuknande och försäljningen av legenden Robbie Fowler gjorde att man inte kunde känna någon riktigt genuin lycka.
Resultaten började dock förbättras och när det stod klart Gerard Houllier skulle kunna återgå till sin tjänst redan under den pågående säsongen vände humöret uppåt igen. Visst kunde ingen undgå att sakna Fowler, men vi plockade seger efter seger och alla verkade införstådda med att försäljningsbeslutet var oundvikligt.
”So far so good” alltså, när det var dags att öppna adventskalendern.
December inleddes visserligen på ett utmärkt sätt resultatmässigt, men nu började spelet halta på riktigt allvar och tiden efter den mållösa matchen mot Fulham på Anfield blev en riktig kräftgång från Liverpools sida.
Svackan blir med facit i hand något för lång om man vill vara med på riktigt allvar och det är här som vi utan tvekan tappar ligatiteln.
Väntas tider alltså för oss fans. Ibland kändes den outhärdlig och saknaden av Gerard Houllier var påtaglig.
Vändningen kommer dock, och som den kommer sen.
Segern mot Man Utd kom som en blixt från klar himmel och plötsligt var man i sjunde himlen igen, åtminstone för en stund.
Efter en tid står det dock klart att detta verkligen var vändningen med stort V och resten av våren blir en ganska angenäm upplevelse på det hela taget. Formen håller i sig och vi är faktiskt med och slåss i ligatoppen igen. Kräftgången till trots.
Att vi sedan får nöja oss med andra platsen beror väl snarare på att Arsenal är så fenomenalt bra än att vi är dåliga.
Vi kommer i alla fall före ärkerivalen Man Utd och det ser åtminstonejag som ett ganska fint plåster på såret.
Lycka, gråt och en seg väntan. Alltsammans fick vi Liverpoolsupporters känna av. Den största dosen fick vi dock av det förstnämnda och det är ju bara att tacka för.
Against all odds
Hade någon kommit fram till mig i augusti förra året och sagt till mig att Liverpool kommer att få klara sig utan Markus Babbel hela säsongen, Houllier kommer att få en hjärtinfarkt och dessutom kommer yttermittfältarna Nick Barmby och Patrik Berger att vara skadade under, i princip, hela säsongen, ja då hade jag anat det värsta.
För man kan ju inte säga att Gerard Houllier under sommaruppehållet hade presenterat de där nyförvärven som skulle kunna tänkas ersätta de här spelarna.
Men faktum är att vi trots allt detta, förutom den hemska perioden runt jul, gör en sammantaget riktigt bra säsong. Vi besegrar topplag samtidigt som vi inte slarvar mot de sämre och vi har dessutom ett utomordentligt bortafacit.
Vi tar alltså ett ganska rejält kliv i rätt riktning, helt enligt Houlliers plan.
Ändå måste man säga så här i efterhand att vi inte lyckades utveckla vårt spel under den här säsongen. Åtminstone inte offensivt.
Snarare förlorade vi en dimension när Barmby och Berger satt vid sidan av. Kantspelet som varit halvtaskigt redan året innan var nu helt osynligt med undantag för den nya bekantskapen John Arne Riise.
Hur lyckades vi då förbättra antalet ihopsamlade poäng?
Ja, det finns en mängd anledningar. Först och främst har vi ju blivit ett bättre och mer sammansvetsat lag, men jag tror att det finns en del andra faktorer som gör att vi trots skador, utan kantspel och, för en period, avsaknad av manager, klarar av att placera oss som tvåa i ligan.
Triangeln, jämnheten och Owen förstås
En stor anledning tror jag var den gyllene triangeln som såg till att vi trots tufft spelprogram orkade hålla en så pass jämn nivå.
Jerzy Dudek anpassade sig makalöst snabbt till den engelska spelstilen och hans samarbete med Sami och Stephane gjorde att defensiven förstärktes ytterliggare, åtminstone centralt. Jag har tidigare sagt att Jerzy lyckades att göra Sander Westerveld lika saknad som Björn Tore Kvarme, och det är en ganska hygglig bedrift med tanke på att Sander Westerveld var en mycket kompetent målvakt medan Björn Tore, för alla som minns honom, var en trafikkon med röd tröja.
I och med de skadeproblemen som upptstod tvingades ledningen att matcha vissa spelare oerhört hårt. Våra mittbackar har jag redan nämnt, men det finns ytterliggare några, som tack vare att de höjde sina lägstanivåer markant, såg till att vi kunde hålla en jämn nivå. Dietmar Hamann och Steven Gerrard gör mycket bra säsonger, även om den sistnämnde har betydligt mer att ge, det vet vi, men vad som är mer anmärkningsvärt är att spelare som Jamie Carragher, Danny Murphy och oprövade John Arne Riise håller mycket hög klass nästan konstant.
Jamie Carragher ska jag be att få återkomma till senare, men det faktum att han lyckas spela så stabilt när han tvingas byta position från match till match, och ibland till och med mitt i, är mycket imponerande.
Vad det gäller Danny Murphy så förbättrar han sig också betydligt jämfört med säsongen innan. Han håller en mycket hög lägsta nivå och kliver dessutom fram och visar klassen med jämna mellanrum. Någon ny Platini är han väl kanske inte, men lyckas han bara få till de där riktiga topprestationerna lite mer frekvent så tror jag att han kan bli en nyckelspelare i framtiden.
Många var de som ifrågasatte John Arne Riise innan säsongen, desto färre är de antagligen nu. Att oprövad gå in och prestera en sådan här säsong i Premier League tyder på härligt självförtroende. Han figurerade i alla Liverpools ligamatcher och sprang väl ett halvt varv runt jorden under den här säsongen. Återigen är det viktigt att notera hur pass hög lägsta nivå norrmannen håller i år och det ska vi vara oerhört tacksamma för med tanke på att alternativen var skrämmande små om John Arne hade visat sig vara så dålig som många verkade tro innan säsongen.
Den sista anledningen, som jag tror gör att vi lyckas så bra den här säsongen trots allt, är att Michael Owen faktiskt gör en fenomenal säsong. Personligen tycker jag att han blev något orättvist behandlad här på sidan när han bara fick några få procent av rösterna i valet av ”årets spelare”.
För Michael gör faktiskt sin bästa säsong i den röda tröjan och det säger inte så lite.
Han gör de viktiga målen när spelet haltar lite grann och han lyckas dessutom konservera formen och plocka fram den på fem minuter igen efter att ha varit skadad i några veckor. Det är världsklass och inget annat.
Plus minus noll
Att Gerard Houlliers insjuknande påverkade oss går ju inte att komma ifrån. Men hur det påverkade oss går att tvista om. Personligen så tror jag inte att vår säsong i sin helhet påverkades så mycket som man skulle kunna ha befarat.
Direkt efter händelsen tror jag faktiskt att det gynnade oss, hur makabert det än kan låta. Vi spelade liksom för ”bossen” och alla spelarna höjde sig ett snäpp. Sen kom ju då formsvackan och då led vi naturligtvis av att Phil Thompson med all säkerhet inte är en hälften så bra psykolog som sin franska kollega.
Gerard Houllier hade nog på ett mer aktivt sätt försökt att bryta den negativa trenden tidigare och här saknade vi honom uppenbart.
Faktum är dock att vi vid hans comeback spelar över våran förmåga återigen och gör en strålande insats mot Roma.
Det är naturligtvis inte så här enkelt och egentligen så betyder idrott ynkligt lite när sådant här inträffar, men ska man se enbart sportsligt på det så tror jag att hela händelsen slutar på ungefär plus minus noll.
Fortsättning följer i Skratt, Gråt och väntan - Del 2
