En gästkrönika
Det är en dryg månad sedan ridån föll och ännu en säsong kunde läggas till handlingarna.
Med andra ord har man fått lite perspektiv på saker och ting, och många med mig har säkerligen grundat på om gångna säsong kan ses som lyckad eller inte.
I detta kölvatten tänkte jag ge mig på en liten analys av varför det gick som det gick och ge min syn på slutresultatet.
Inför säsongen, eller rättare sagt dagen efter Sander Westerveld sett till att Liverpool tappade sina sedvanliga 3 poäng mot ett nykomlingslag, skrev jag en krönika om mina förväntningar som vår webmaster hade vänligheten att publicera, och jag tänkte som hastigast gå igenom den och se om jag var någorlunda på rätt spår. Att Newcastle skulle lyckas så bra i ligan hade jag aldrig trott, och därför fokuserade jag på de ”5 stora” lagen.
Chelsea avfärdade jag på grund av att Lampard Jr aldrig skulle kunna axla ansvaret att vara mittfältsnav och Ranieris problem att göra sig förstådd med sin minst sagt haltande engelska. Under säsongen visade sig Chelsea vara lite vilse taktiskt sett, delvis kanske på grund av just språkförbistring, och Lampard blommade inte ut till en riktig härförare, även om han i ärlighetens namn gjorde en helt ok säsong. Ett rätt till mig.
Leeds trodde jag inte på först och främst på grund av att deras unga och lovande lag inte är något annat än just ungt och lovande. En bänk bestående av spelare som Duberry, Wilcox och McPhail skrämde inte heller slag på mig, och sedan räknade jag kallt med att Lee Bowyer på egen hand skulle kosta dem en handfull poäng genom att dra på sig ett par tre röda kort. Efter en mycket bra start på säsongen föll Leeds tillbaka, och jag skulle vilja tillskriva en stor del av detta till bristen på rutin och att bänkspelarna som kom in i startelvan efter skador inte höll måttet. Att sedan den gode Bowyer höll sig skinnet vägdes ju mer än lovligt upp av Alan Smiths och Danny Mills totala brist på disciplin och hjärnceller. Två rätt till mig.
Jag förutspådde vidare en strid på kniven mellan Man Utd och Liverpool i kampen om ligaguldet. Det stora trumfkortet som jag såg det var att detta skulle vara Alex Fergusons sista säsong, och i och med det skulle de förväntas vinna rubb och stubb för Fergusons skull. Dessa krav från både fansen och sig själva skulle i slutändan bli för stora och allt skulle sluta i ett enda stort antiklimax. Detta ihop med att jag trodde på en stark säsong för Liverpool så tippade jag, efter både hjärna och hjärta fått tala, att LFC skulle sluta 2 poäng före Man Utd. Det visade ju sig också att bördan kanske blev för mycket för ärkefienderna i rött. Överväldigande krav ledde till noll troféer och Ferguson skrev nytt kontrakt till följd av detta. Tre rätt till mig(om man nu överser det faktum att Liverpool slutade 3 poäng före).
Arsenal då? Jo, tyvärr så visade de sig ju vara starkare än jag trodde. Jag trodde att nyförvärven, till exempel van Bronckhorst och glasmannen Jeffers, som enligt Wenger skulle ta Arsenal den sista biten fram till ligaguld inte skulle räcka till att höja laget ett snäpp. Vidare trodde jag inte heller att Seaman riktigt skulle hålla måttet mellan stolparna. Med facit i hand så var ju inte heller nyförvärven pricken över klyschiga i:et. Dock så visade det sig att ”det gamla gardet” var fullt tillräckligt för att bärga bucklan med Barclaycardrosetten. Arsenal överraskade mig helt enkelt, och därmed gick min masterplan i stöpet. Ingen poäng där alltså, och även om jag till ganska stor del trodde rätt angående den nya säsongen så hade jag likafullt fel på den viktigaste av punkter.
För att så övergå till en summering av säsongen så kan man väl säga att en placering före Man Utd i ligan brukar vara likställt med ligaguld, men så blev inte fallet i år. Vad var det då som gjorde att Liverpool, trots en mycket stark säsong, och trots att man slutade före United, inte vann? Trots att Babbel, Barmby, Vignal, Berger och några till missade betydande delar av säsongen så är skador ett alltför enkelt svar. Alla lag har skador, och årets säsong var inget undantag. Om man ser till Liverpools säsong som helhet så är väl alla smärtsamt medvetna om den olycksaliga formsvackan runt jul och nyår, och det var väl istället där som guldet gled vårt kära lag ur händerna. Den årliga förlusten på Stamford Bridge, om än lite väl stor, är inget att hänga upp sig på, och inte heller hemmaförlusten mot Gunners dagen före julafton. Däremot hade man kunnat förvänta sig mer av hemmamatcherna mot Fulham och Southampton, likväl som matchen på St. Mary’s, och med 6-7 poäng från de matcherna istället för de tagna 2 så hade vi kanske fått jubla i maj
Det mest frustrerande med de matcherna, förutom de uppenbara svårigheterna att göra mål och Riises nickskarv i eget mål, var att mittfältarna misslyckades med att ta offensivt ansvar. I dessa matcher, och också ett antal till under säsongen, så såg vi ofta Heskey kliva ner i plan, möta bollen för att sedan titta upp och se att han inte har några offensiva spelalternativ, vilket då tvingade honom spela bollen 25-30 meter tillbaka i plan till ett stillastående mittfält. Om man ska peka på något speciellt som brast i Liverpools spel under säsongen så är det just detta, och jag hoppas innerligt att det kan rättas till till nästa säsong. Dock så anser jag att det finns en anledning utöver alla andra som förklarar varför bucklan hamnade på Highbury, och den har faktiskt ingenting med Liverpool att göra. Det jag pratar om är att Arsenal hade spelare som klev fram när det verkligen gällde, de spelare som gjorde det lilla extra och var skillnaden mellan 1 och 3 poäng, och de heter naturligtvis Pires, Bergkamp och framförallt Ljungberg. Arsenal gjorde en stark säsong som helhet, men dessa spelares individuella prestationer var det som till slut fällde avgörandet.
Jag anser att Liverpool gjorde vad man kunde förvänta sig under den gångna säsongen, och även om besvikelsen var ganska stor när det stod klart att chansen till titeln var borta så tycker jag att säsongen, och nu pratar jag endast om ligan, var lyckad. Den bästa placeringen hittills med Houllier i sulkyn, ett fantastiskt bortafacit och direktkvalificering till Champions League tycker jag talar sitt tydliga språk.
Det finns säkert tjogtals med detaljer som sammantaget gjorde säsongen så pass lyckad, men jag tycker att det finns tre händelser som var direkt avgörande: 1. Westervelds tabbe mot Bolton. Hans tabbe gjorde att Le Boss inhandlade Jerzy Dudek, och i mina ögon räddade den fantastiske polacken många poäng för Liverpool, dels genom sitt förtroendeingivande lugn och dels tack vare hans spektakulära räddningar. Vem minns inte hans straffräddning borta mot Derby och hans kanonmatch borta mot Leeds? 2. Houlliers insjuknande. Missförstå mig rätt nu, hans insjuknande var givetvis oerhört tråkigt, men det svetsade också laget samman och spelarna bevisade för sig själva att de kan, och kommer att kunna, göra storstilade insatser oavsett vem som leder laget. 3. Gerrards smörpassning till Danny Murphy på Old Trafford. Inte bara gav den oss 3 poäng, den gav också laget självförtroendet åter efter en tung period. Utan dessa händelser hade säsongen kunnat se rätt så annorlunda ut.
Avslutningsvis så vill jag säga att säsongen 01/02 ingav gott hopp inför kommande säsong, men framförallt hatten av till Arsenal för en mycket väl genomförd säsong. Nu när silly season är i full gång känns det lite överilat att redan börja spekulera inför stundande säsong, men jag återkommer gärna i ämnet om en dryg månad, förutsatt att vår webmaster ger sin välsignelse förstås.
För er som inte är mycket för analyser så var det väl Churchill som sa att saker är som de är för att de blev som de blev, och det kanske han hade rätt i.
/ Magnus Pettersson - Stockholm