När VM blev VM

Här kommer mina samlade intryck från årets VM-turnering.

Under den gångna veckan har tomrummet efter VM varit stort. Själv har jag dock försökt att undvika den värsta baksmällan genom att samla några av mina starkaste intryck i denna krönika. Det är något alldeles unikt med fotbolls VM och den här turneringen blev inget undantag. Något av en skrällarnas turnering blev det och med en veckas tid på mig att få distans så kommer här min alldeles egen VM-krönika.

När VM blev VM…
Fotbolls VM 2002 i Sydkorea/Japan blev som jag ser det turneringen då världsmästerskapen verkligen blev världsmästerskapen i ordets rätta bemärkelse. För första gången lade sig de asiatiska lagen i diskussionen på riktigt allvar, styrkta av värdskapet naturligtvis, men de var ändå inte bara utfyllnad längre.
Detta var dock inte det ända. De afrikanska lagen uppträdde betydligt mer organiserat än vad de brukar göra, även om det var något överraskande att Senegal blev de lag som gick längst då det mest handlat om Kamerun i förhandssnacket.
Det stoppade emellertid inte heller här. Även länder som USA, Costa Rica och Mexico visade upp att de kunde spela fotboll på ett attraktivt och dessutom effektivt sätt.

Och som om inte det var nog blev vi varse om att Turkiet kunde trilla bollen utanför sitt eget lands gränser, och även om det sistnämnda var till mitt eget förtret så var allt detta rejäla överraskningar för mig.

…på gott och på ont
VM blev VM alltså. Plötsligt var det en angelägenhet för hela världen kändes det som, på gott och på ont.
Visserligen är det roligt för stunden när Sydkorea slår ut de välbetalda divorna från Italien (jag ska återkomma till domarna jag lovar), men samtidigt känner i alla fall jag att man hellre ser en duell mellan Enrique och Totti i en VM-kvartsfinal, än en mellan Enrique och Lee, eller Ahn.

Nu krossades ju Sydkoreas dröm till slut och så här i efterhand tycker jag att det är skönt att inte vilket lag som helst kan komma från ingenstans och ta hem ett VM-guld i fotboll. Man måste liksom jobba ihop till ett i flera turneringar innan man förtjänar att lyfta bucklan. Så tycker i alla fall jag.

Domarna
Ett annat, betydligt tråkigare, minne jag bär med mig från händelserna borta i Asien är de omdebatterade domarinsatserna.
Jag vill börja med att säga att jag inte gillar att skylla på domaren, särskilt inte inom toppfotbollen då de matchavgörande domarmisstagen är extremt sällsynta.
I VM passerades dock gränsen för vad man kan acceptera och begära i en turnering med världens bästa fotbollsspelare som aktörer.

Hade jag varit av spansk eller italiensk börd så hade det här avsnittet av krönikan förmodligen mynnat ut i en orgie av svordomar och säkert ett och annat personangrepp.
Nu skall väl tilläggas att jag definitivt tar avstånd från de mer eller mindre sanslösa konspirationsteorier som internationell media presenterade, men det går inte att blunda för att vissa av domarna var under all tänkbar kritik.

Regeln med en domare från varje land måste helt enkelt slopas. Det tycker många med mig det vet jag, bl.a. den svenska domarbasen Bo Karlsson.
Har Tyskland de tre bästa domarna ska alla tre få döma. Dessutom borde en erkänt duktig domare som Anders Frisk fått döma fler än två matcher. I ett VM där alla länder kommer med sina bästa spelare skall vi också ha de bästa domarna. I Tyskland om fyra år vill jag slippa pinsamma misstag från domare som fått sin licens i Corn Flakespaketet.

Stjärnorna som tog över showen
Innan VM handlade det mest om alla slitna stjärnor som inte skulle kunna vara med när det drog igång. Visst blev man orolig, Zidane, Gerrard, Beckham, Ljungberg, Pires, Diesler. Det är tunga namn.
Så här i efterhand kan jag till min förtjusning konstatera att saknaden inte blev så stor. För en fördel med att fotbollen utvecklats och blivit bredare än någonsin är att om en stjärna faller så finns det alltid någon vill kliva in och ersätta. Kanske inte lika bra alla gånger, men fullt tillräckligt.

I tider när filmningar, skador och domartabbar tar upp allt för mycket tid är det underbart med spelare som El Hadji Diouf, Alvaro Recoba och Anders Svensson, som visar vad fotboll egentligen handlar om…

Spelarna från Liverpool
Efter många turer blev det till slut fem spelare från Liverpool FC som skickades till Asien.
I England blev Michael Owen och Emile Heskey kvar. I Portugal fick Abel Xavier en plats och Dietmar Hamann blev tillsammans med sitt Tyskland silvermedaljör och därmed den första i Liverpools trupp att spela en VM-final. Även Jerzy Dudek fick känna på hur det är att vara i det finaste av finrum.

Efter hand fick vi också reda på att El Hadji Diouf och Salif Diao från succélaget Senegal skulle spela på Anfield efter sommaren så därför får också de en plats i denna korta sammanfattning.

Om vi börjar med England så får man väl säga att de efter omständigheterna gjorde ett godkänt mästerskap, åtminstone resultatmässigt. Efteråt sa ju ”Svennis” att saknaden efter Steven Gerrard varit stor och det är bara att hålla med. England hade i samtliga sina matcher problem med att ta över spelet på mittfältet. När en halvskadad David Beckham mest höll till ute på kanten, och Paul Scholes endast var en spillra av sitt forna jag, fick motståndarna ofta husera fritt på innermittfältet.
Om man vill vara lite kritisk kan man faktiskt säga att Englands första 45 mot Danmark i åttondelen var enda gången de lyckades spela fin fotboll under en längre period.

Vad det gäller om Emile Heskey och Michael Owen skulle man kunna säga så här:
Emile Heskey fick mycket kritik trots att han emellanåt var riktigt bra och Michael Owen i sin tur fick mycket lite kritik trots att han emellanåt var riktigt dålig. Till den sistnämndes försvar bör ju sägas att han var småskadad och vid sina båda mål visade han upp underbar målkänsla som jag hoppas att han tar fram igen om ett par månader eller så.

I Portugal fick Xavier en plats i truppen, men intrycken av honom blev ändå obetydliga då han endast spelade några minuter i den sista gruppspelsmatchen innan han tillsammans med Figo och co fick tacka för sig.

Den mest lyckade Liverpoolspelaren blev ju solklart Dietmar Hamann som förde sitt Tyskland till en högst oväntad finalplats. Dietmar var strålande igenom hela turneringen och var tillsammans med Kahn, Ballack och Ramelow den största anledningen till Tyskarnas återuppståndelse.
Lite smolk i glädjebägaren blev det dock med all säkerhet när ”Didi” något onödigt gav bort bollen till Ronaldo i den andra halvleken av finalen. Misstaget resulterade brassarnas första, och förmodligen helt matchavgörande mål, och jag led faktiskt med Hamann som annars gjorde en strålande match.

Vår burvaktare Jerzy Dudek var ju på förhand given i polackernas mål, men för alla oss som hoppats på hans riktiga internationella genombrott blev detta ett bakslag av modell större.
Polackerna var usla i turnerings två första matcher och Jerzy fick släppa sex bollar bakom sig utan att vara dålig på något sätt. I den tredje matchen skärpte Sveriges kommande EM-kvalmotståndare till sig, men då var Jerzy bänkad och så var den VM-drömmen tillintetgjord.

Nu återstår endast de färskaste av de Liverpoolspelare som fick vara med i VM.
El Hadji Diouf och Salif Diao från Senegal.

Senegal blev 2002 i Sydkorea vad Kamerun blev 1990 i Italien.
Efter den chockartade inledningssegern mot Frankrike fortsatte festen och även om det var nära att allt skulle gå i stöpet i den sista matchen mot Uruguay så blev Senegal onekligen en utav VM:s mest positiva överraskningar. Kanske inte för oss svenskar då förstås.

När det gäller Diouf och Diao så var det som bekant den förste som fick absolut mest uppmärksamhet. Också jag har betydligt fler intryck när det gäller Diouf, men mitt starkaste minne av Senegal är ändå anfallet som ledde till 1-1 mot Danmark, ett anfall som startades av Diouf och avslutades av Diao. VM:s överlägset läckraste.

Om seriemördaren Diouf kan jag säga att jag själv aldrig varit så imponerad av en forward i ett VM som gått mållös från turneringen.
Jag tycker att Diouf var Senegals viktigaste spelare trots måltorkan. Ett kontringslag som Senegal koncentrerar sitt spel på snabba omställningar. Nu behöver det dock inte vara så snabba eftersom de har Diouf där framme. För försvararna behövde bara slänga upp en boll på det blonda yrvädret där framme, sedan räckte det med en stillsam promenad upp i banan eftersom El Hadji på egen hand kunde uppehålla ett helt försvar i evigheter.
Olof Mellberg har nog aldrig känt sig så lurad och maken till spelare på att slå tunnlar är det sällan man får se.

Världslaget
Till sist så återstår det bara att utse det obligatoriska världslaget. Mitt är kanske inte det mest fantasifulla, men jag vill påpeka att jag utsåg det innan det officiella kablades ut i media.
Jag vill också understryka att detta nödvändigtvis inte behöver vara alla de spelare som var ”bäst” genom hela VM, men de är de elva som gjorde starkast intryck på mig.

Avbytare: Friedel, Ramelow, Hong, Rivaldo, Hamann, Vieri Alpay

Kommentar:
Detta är alltså mitt världslag och det består utav 11 man som samtliga lyckades leverera oförglömliga fotbollsögonblick till mig under juni månad.
I målet står Oliver Kahn ohotad. Det ödesdigra misstaget i finalen till trots. Münchenkeepern var egentligen i en klass för sig och kanske den absolut största andledningen till Tyskarnas framgång.

Jag har den här gången valt att anpassa mitt spelsystem efter materialet och spelar därför med en fembackslinje. Nu vet alla fotbollsintresserade som sett mina ytterbacksval att detta lika mycket är en 3-5-2-uppställning, eller en 3–3–4-uppställning under vissa stunder.
Som högerback har jag valt Cafu som i år gjorde sin tredje raka VM-final, och bara det är en mycket stor bedrift. Romas högerback har fått mycket kritik genom åren, framförallt ifrån hemlandet, och Felippe Scolari har t.o.m. sagt att han är tvungen att spela med Cafu som ytterback eftersom han inte kan markera.
Huruvida Cafu är en duktig markeringsspelare eller ej har jag svårt att avgöra, men fakta är att han i de flesta matcherna under VM ägde sin högerkant, från kortlinje till kortlinje. De du Mellberg.

Innerbacksformationen utgörs av Johan Mjällby, Rio Ferdinand och Fernando Hierro. Kanske borde Ramelow fått plats här, på bekostnad av spanjoren i så fall, men jag ville ha med åtminstone en riktigt duktig bollspelare här och därmed fick Fernando plats.
Johan Mjällby imponerade ordentligt på mig under gruppspelet. Jag har länge titta lite snett på honom och den skotska ligan, men det sättet som han tog över lagkaptensbindeln på var beundransvärt. Johan gjorde det jobb som anstår en lagkapten, han var ett föredöme för övriga tio i flera avseenden och jag är övertygad om att den gamle AIK:aren var den största anledningen till Andreas Jacobssons succé.

Rio Ferdinand spelade sig in i det här laget genom sina insatser mot Argentina och Nigeria. Rio visade att han redan nu är en världsback och hans, med försvararmått mätt, extremt låga ålder gör han än mer intressant. Skulle det visa sig att det finns sanning i de sammankopplanden som gjorts mellan honom och Man Utd blir jag rejält orolig. En spelare med Rios potential skulle redan nu kunna få Fabien Barthez att se ut som en säker målvakt… HAHA, ne det sista var ett skämt.

På vänsterbacken får Roberto Carlos ohotad platsen. Carlos äger, precis som sin landsman på andra kanten, hela sin sida av planen från kortlinje till kortlinje.


Mitt mittfält präglas av anfallslusta, målfarlighet och teknik. Ronaldinho, Michael Ballack och Anders Svensson var alla härliga injektioner i sina respektive lag.
Ronaldinho visade med sina kvicka dribblingar och bolltransporter att han inom några år är en riktig världsstjärna.

Tysklands anfallsspel stavades Michael Ballack under stora delar av VM och hade han fått spela i finalen kunde utgången ha blivit en annan, det är jag säker på. Kändes bra att ha med honom i drömelvan från början också.
När det gäller Anders Svensson så var han en utav de största överraskningarna i det svenska laget under VM. Ett lag som faktiskt höll mycket hög klass skall sägas. Hestrafors Hagi visade på ett respektlöst sätt att han kunde lira bollen på den absolut högsta nivån och aldrig har jag lidit med en fotbollsspelare på det sätt som jag gjorde med Anders efter åttondelen mot Senegal.

I anfallet får El Hadji Diouf platsen bredvid den kanske mest givna av dem alla, Ronaldo.
Ronaldo visade med sina fantastiska åtta mål att han nu är tillbaka som en av de största. Hans killerinstinkt i straffområdet var den största anledningen till Brasiliens femte seger i världsmästerskapen.

Min avbytarbänk ser också mycket stark ut även om den blev lite väl defensiv. Dietmar Hamann blir den andra Liverpoolspelaren att komma med i detta lag och den gamle Anfieldbekantingen Brad Friedel får bli andra målvakt.
Tilläggas kan också att Henrik Larsson inte var särskilt långt borta från att komma med på bänken.

0 kommentarer