Inför: Bolton - Liverpool

Kan Liverpool lägga de senaste matchernas onödiga poängförluster bakom sig och ta tre poäng på bortaplan mot ett Bolton som i veckan besegrade Manchester United på Old Trafford?

Efter 2-2 mot Blackburn var jag besviken, efter 2-2 mot Newcastle förkrossad, och efter 2-2 mot Birmingham City fullständigt tillintetgjord. Eller låt mig säga så här: när inte ens en Unitedförlust piggar upp, då är det allvarligt. Det var lite småirriterande att domaren skippade 40 sekunders stopptid mot Blackburn, därför kändes det extra bra att han lade till dem mot Birmingham...

Jag vet att det är långt kvar av säsongen, men Liverpools sätt att kasta bort poäng i matcher man dominerar är mer representativt för lag som kämpar för att stanna över nedflyttningsstrecket. Nej, den effektivitet och killerinstinkt som brukar prägla mästarlag återfinns för tillfället hos Arsenal. Jämför Liverpools sätt att spela oavgjort med deras kryss mot West Ham och Chelsea. Och i deras match missade motståndarna chansen att göra 2-2 på en hörna alldeles i slutet. Visst, klockan är bara barnet, men det känns som det skulle behövas en trepoängare mot Bolton, inte minst inför nyckelmatchen borta mot Valencia.

Tar man en titt på vilka faktorer som har bidragit till poängförlusterna, är den mest uppenbara att vi bränner för mycket målchanser. Den värste målsumparen är förstås Owen, men man får inte glömma John Arne Riises totala snedträff rakt framför mål senast. Nu går det ju inte bara att gå fram till Owen och säga: "gör mål nästa gång". "Visst", svarar han och så är det klart. Owen är självklart medveten om att han har missat en massa och nu är det en ren mental grej som gör att han tänker för mycket i avslutningsögonblicket.

Det andra är vårt sätt att falla tillbaka efter att mer eller mindre ha dominerat matchen, och låta motståndarna rulla boll obehindrat. Ta perioderna efter 2-1-målen mot Blackburn och Birmingham som exempel, och jag har inte sett några tecken som tyder på att det skulle vara trötthet. En sak som blev uppenbar mot Birmingham var hur vi när vi återvann bollen i försvaret ständigt bara sparkade iväg den framåt, trots att hela laget var nere på egen planhalva. Vi måste i det läget spela upp den till någon på mittfältet och flytta upp positionerna för att trycka tillbaka motståndarna. Trots vassa kontringar tog Liverpool egentligen aldrig tillbaka initiativet efter Birminghams 2-1-mål.

Men Liverpool har vunnit trots att några målchanser knappast har funnits och hållit fast vid ledningar trots att ha spelat nästan 90 minuter med ryggen på väggen. Jag vill ändå säga att huvudorsaken till att vi tappar tre ledningar är att försvaret i väntan på Jamie Carragher och Markus Babbel är bra, men inte mer. Till och med efter att ha mist en i kvartetten under den förra säsongen såg det helt okej ut, men utan två av dem är det helt enkelt inte samma lugn och trygghet. Nu fanns det ingen Abel Xavier att skylla på och då är det väl typiskt att Djimi Traoré gör sitt första stora misstag. Skall man vara riktigt hård kan man dessutom peka på den situation med drygt 93 minuter på klockan, då Traoré har bollen i eget straffområde. Trots att Dietmar Hamann skriker efter bollen tjongar fransmannen bara iväg den. I nästa anfall gör Birmingham mål.

Houlliers första byte är inte så mycket att säga om. Vi ledde ju då bara med ett mål, och Traoré (som faktiskt är mittback) imponerade ju under försäsongen som just mittback. Det är väl mer när vi avslutar matchen med Salif Diao som högerback, Jamie Carragher som mittback, Emile Heskey som vänstermittfältare och Patrik Berger på topp som man inte direkt kan använda ord som "optimal balans" för att beskriva laget.

Det mest irriterande är nog trots allt att vi har spelat så pass bra – det hade varit lättare att acceptera 2-2 om vi hade bjudit på en plattmatch. Dessutom är det alla dessa småsaker, som ifall så bara en hade gått vår väg hade inneburit vinst. Skillnaden mellan succé och fiasko är dock alltid hårfin. Skall man försöka se helheten och blicka bortom extra stopptid, så tror jag det mest analyserande jag kan göra är följande. Liverpools mittfältare, ta Danny Murphy och framför allt Dietmar Hamann, har efter sommaren börjat täcka större ytor och ta fler initiativ offensivt. Detta ställer högre krav på backlinjen, inte minst är risken att de får möta en motståndare som kommer med fart större. Det kanske är så att vi hade behövt Babbel och Carragher tillbaka för att stå emot tills laget har kommit till rätta med den "nya looken" (eller så inbillar jag mig bara). Till dess får vi kanske vara beredde på liknande framträdanden. Frågan är hur länge vi har råd med det.

Bolton inledde ligaspelet trögt med 1-4 borta mot Fulham och 1-2 hemma mot Charlton – i båda de matcherna tog de ledningen inom fem minuter. Sedan har det dock blivit två 1-0-segrar - först hemma mot Aston Villa och i onsdags besegrade de för andra året i rad Manchester United på Old Trafford. Räkna med att Kevin Nolan, som gjorde segermålet, får ovationer från de tillresta Liverpoolsupportrarna. Nolan, som för övrigt en gång i tiden spelade i samma pojklag som Robbie Fowler. Det var även Nolan som kvitterade i mötet på Anfield i våras.

I inledningen av Premier League för ett år sedan förlorade vi i motsvarande möte i en match som måste räknas som en av de hemskaste den förra säsongen. Trots att stundtals ha spelat ut motståndarna (hmmm, var har jag hört det här förut) fick vi se oss besegrade efter att Sander Westerveld tappade in ett skott från Dean Holdsworth i den 90 minuten. Det blev holländarens sista framträdande i Liverpooltröjan.

Ja, Bolton toppade faktiskt Premier League ända in i den sjunde spelomgången förra hösten, men rasade sedan under resten av säsongen ner till en sextondeplats. Klubben kände väl att det behövdes förststärkningar och har värvat friskt, om än billigt, under sommaren. Nya spelare: Ivan Campo (Real Madrid) och Bernard Mendy (PSG) på lån, samt David Holdsworth (tvillingbror till Dean), Chris Armstrong, Sebastien Chabbaret (Lens), Akin Bulent (Galatasaray), Delroy Facey (Huddesfield) och Jay-Jay Okocha (PSG) på fri transfer. Rod Wallace (Gillingham), Bo Hansen (FC Midtjylland) och Steve Banks (Bradford) har lämnat Bolton sedan den förra säsongen.

Det största klippet gjorde dock Sam Allardyce under våren då han snappade till sig Youri Djorkaeff från Kaiserslautern. Många experter såg det hela som ett sätt för Djorkaeff att ta sig in i landslaget, men att så inte var fallet förstod man när fransmannen tackade nej till ett lukrativt erbjudande från Dubai för att skriva på ett nytt kontrakt med Bolton. Man kan väl säga Youri blev vad Jari aldrig blev (fick chansen att bli) för oss, och hjälpte nästan på egen hand kvar Bolton i Premier League. En spelare att hålla ögonen på.

På Boltons skadelista står redan Bruno N’Gotty och Bernard Mendy. Jay-Jay Okocha gjorde i tisdags sin första träning efter en knäskada, men lär inte spela på lördag. Paul Warhurst drog upp en gammal lårskada mot United och är mycket tveksam till spel.

Sedan andra världskriget har Bolton och Liverpool möts 15 gånger i ligan på Boltons hemmaarena, idag Reebok Stadium. Bolton har vunnit sex matcher, Liverpool fem och fyra har slutat oavgjort. Sedan 1894/95 lyder statistiken i Bolton: 23 hemmasegrar, 12 oavgjorda och 15 Liverpoolsegrar. Säsongen 1992/93 blev Liverpool dessutom utslaget av Bolton i FA-cupen. Efter 2-2 på Burnden Park, vann Bolton med 2-0 på Anfield.

Jerzy Dudek fortsätter i mål, men frågan är om han inte skall börja fundera på att släppa in någon boll tidigt i matchen för att väcka sina medspelare om det fortsätter så här.

Stephane Henchoz kan inte spela och Markus Babbel lär knappast blixtinkallas. Tysken fick tydligen ett litet bakslag häromveckan, men är nu på väg tillbaka igen. Baserat på försäsongen hade det känts lugnt att plocka in Traoré bredvid Sami Hyypiä, men det såg inte lika tryggt ut mot Birmingham. Frågan är dock hur mycket fransmannens miss vid 2-1-målet påverkade resten av framträdandet. Jag hoppas att han inte gräver ner sig för all framtid bara. Jag tror att Houllier går på rutin och placerar Carragher som mittback. Det innebär att Traoré får fortsätta som vänsterback och att vi troligen kan hälsa Abel Xavier välkommen tillbaka till höger i försvaret.

På mittfältet är Dietmar Hamann, Steven Gerrard och Danny Murphy förstavalet, och det enda som skulle peta någon av dem är matchen mot Valencia nästa tisdag. Murphy fick visserligen en liten smäll på knäet mot Birmingham, men enligt rapporterna skall det inte vara någon fara för att han missar lördagens match. Jag tror vidare inte på tre anfallare från start på bortaplan vilket plockar bort Emile Heskey från mittfältet. Att få se Patrik Berger göra ett inhopp senast var en överraskning, men samtidigt har han imponerat i reservlaget, så det var väl inte så märkligt som vissa vill få det till. Tills Bruno Cheyrou, som faktiskt skadade sig under landslagsspelet och därför inte var aktuell till matchen mot Birmingham, fått lite mer speltid faller därför valet på lågoddsaren Riise.

Egentligen har Michael Owen spelat väldigt bra och visat upp samma spel som när han har varit inne i "stimmen" tidigare. Det är bara en liten skillnad – han har inte gjort mål den här gången. Visst hade jag hellre sett Milan Baros komma in i stället för Berger, men jag tycker att Owen skall fortsätta att spela från start. Man kan ju inte bara säga att Baros hade satt Owens chanser, eftersom det ingår det lilla momentet att hamna i målchanspositionerna.

En bortamatch har tidigare varit liktydigt med Heskey, men det känns inte som Houllier längre håller lika benhårt på den regeln. På kontinenten tror jag dock att "Ivanhoe" kommer att premieras.

Lördagens domare Rob Styles har dömt två Premier Leaguematcher den här säsongen och delade då ut åtta gula kort. I en match mellan Wycombe och QPR i augusti hann han även med att visa ut fyra spelare och varna två andra.

Det var länge sedan jag hade så dålig känsla för vad vi kommer att få se för spel från Liverpools sida som inför den här matchen. Men en sak är säker: vad du väljer på söndag struntar jag i, men på lördag är det bara rött som gäller.