Cheer Up!
Varför haka upp sig på Chelseamatchen när det oftast har sett riktigt bra ut så här långt på säsongen?
Gérard Houllier har länge sagt att Liverpools spel är långtifrån fulländat och att han önskar att spelarna skall bli mer uttrycksfulla på planen. Förändringen måste dock ske gradvis och vi har i början av den här säsongen kunnat skönja åtminstone ett steg i rätt riktning.
Trenden som kom av sig – eller?
Under sin konvalescensperiod den förra säsongen fick Houllier möjligheten att ta ett steg tillbaka, få lite distans och se laget med nya ögon. Den franske bossen har själv intygat att det var en nyttig upplevelse och gav indikationer om vad som behövde förbättras. Charity Shieldmatchen mot Arsenal i augusti blev sedan den sista påminnelsen om att förändringar var nödvändiga.
Anammandet av den här "nya spelstilen" fick sig dock en törn på grund av olyckliga omständigheter. Med "olyckliga omständigheter" menar jag faktorer som inte nödvändigtvis var ett resultat av en mer offensiv och kreativ inställning. Flera skador och sjukdomar i backlinjen, kombinerat med att vissa försvarare inte direkt prickade in en formtopp under augusti och september, gjorde att fokus inte kom att hamna på hur mycket vi skapade framåt, utan i stället hur svajigt det såg ut bakåt. Lägg till det att det mesta som kunde gå fel, gick fel: Michael Owens alla nästanmål, Newcastles comeback och Birminghams kvittering efter att stopptiden var slut. Sammantaget tror jag att allt detta fick laget att ta ett steg tillbaka – fast inte nödvändigtvis av rätt anledning.
Mot Manchester City och Chelsea har vi därför fått se ett mer "nygammalt" Liverpoolspel, och tills vi har fått tillbaka fler spelare i backlinjen tror jag också att vi skall akta oss för att skynda för snabbt. När det ges möjlighet, som hemma mot Spartak Moskva, skall vi spela ut, men mot mer kompetent motstånd skall vi inte ta oss vatten över huvud och spela offensivt bara för sakens skull, eftersom vi då sätter för stor press på vår nykomponerade och inte helt samspelta backlinje. Det skapar oreda framför allt när motståndarna vänder spelet snabbt, men även vid så pass "enkla" situationer som hörnor.
Knappt var matchen mot Chelsea slut förrän gästböcker och forum på webben fylldes med klagobrev över hur fruktansvärt dåligt vi spelade och "var det här det offensiva Liverpool..." - ibland är minnet allt bra kort. Jag tycker inte heller att matchen mot Chelsea var särskilt underhållande spelmässigt, men varför skall man fästa sig vid den sämsta ligamatchen hittills för säsongen? Oavsett hur bra vi kommer att spela kommer det även att slinka in matcher där flytet inte infinner sig. Liverpools sämsta ligamatch innebär alltså att vi besegrar ett lag med ligans bästa backlinje, som efter två hårda förluster har bestämt sig för att spela tätt, ligga långt tillbaka i planen och i först hand förhindra motståndarna, och dessutom är ett lag som vi har haft väldigt svårt för de senaste säsongerna. Om det är vår lägstanivå behöver man knappast oroa sig, var så säkra.
Redan borträknade
Den engelska pressen fullkomligt frossar i Arsenal för tillfället och kan inte få nog av att redogöra för alla rekord. Precis som de vältrade sig i Manchester United för något år sedan (och säkert Liverpool en gång i tiden), och det hela påminner om hur hypen kring nya brittiska band artar sig. De vräker på och vräker på tills man till slut inte orkar lyssna, oavsett om de faktiskt är bra eller inte.
Eftersom Arsenal för tillfället är Guds gåva till fotbollen och Liverpool "inte imponerar men ändå hankar sig fram" (om laget ens nämns), men vi ändå endast ligger två poäng efter Gunners är det svårt att känna sig orolig. Liverpool gör dessutom sin femte bästa säsongsinledning i högstadivisionen genom tiderna. Jag påstår inte att Arsenal inte skulle ha ett mer vägvinnande spel än Liverpool för tillfället, men tar man med i beräkningen att Manchester City missade en bra kvitteringschans på Highbury, Nwankano Kanu avgjorde mot Bolton först på stopptid samt att West Ham missade en straff vid 2-1-ledning, kan jag inte låta bli att fundera på hur journalisterna skulle vinkla det hela om de kända marginalerna hade vägt lite annorlunda under inledningen.
Även Liverpool har fått sin beskärda del av sena mål – åt båda hållen. Det psykologiskt viktigaste var nog 3-2-målet borta mot Bolton. Efter ännu ett defensivt mardrömsingripande såg vi ut att för fjärde matchen i rad tappa en ledning och spela 2-2, när Emile Heskey lyfte oss från förtvivlan till hopp. Jag vågar knappast tänka på vilken reaktion laget hade kunnat få annars. Målet mot Chelsea gör inte själva framträdandet så mycket bättre men var viktigt av två anledningar. För det första var det viktigt för Michael Owens självförtroende. Han gjorde visserligen hattrick borta mot Manchester City, men nu fick han visa prov på sin måltjuvsinstinkt, då han knappt syntes till under åttionio och en halv minut för att sedan avgöra matchen. Inte helt olikt hans insats för landslaget mot Slovakien i lördags. Men framför allt hade vi inte haft råd att lämna en fyrapoängslucka upp till Arsenal så här tidigt på säsongen med tanke på den form de har för tillfället.
Nyförvärven
El-Hadji Diouf fick en smakstart med bland annat två mål i sin första match på Anfield och visade även upp ett bättre allroundspel än många nog hade väntat sig. Efter en misslyckad insats som länk mellan mittfält och anfall i bortamatchen mot Valencia, i ärlighetens namn var Diouf dock inte ensam om en svag insats i den matchen, verkar det sedan som att Gérard Houllier har hållit honom lite tillbaka och den unge senegalesen har fått nöja sig med att värma bänken. Diouf kommer dock att komma tillbaka och åter sätta skräck i motståndarförsvaren.
Bruno Cheyrou påminner lite om Vladimir Smicer i det att han är väldigt involverad i matcher där vi styr spelet och håller bollen inom laget – och på marken - medan han tenderar att hamna utanför matchbilden när vi i första hand backar hem och ligger på kontringar. Dock är Cheyrou en bättre närkampsspelare än Smicer, och passar därmed bättre Houlliers bild av tvåvägsmittfältare, även om Cheyrou behöver tuffa till sig och dessutom vänja sig vid tempot, nu tenderar han att mattas en bra bit innan matchen är färdigspelad. Cheyrou väljer dessutom att göra lite för mycket på egen hand lite för ofta. Det är dock sådant som kommer att slipas bort efter hand.
Djimi Traoré är ju inget nyförvärv i egentlig mening, men i alla fall. Så här med facit i hand var det tur att Traoré fick ett par matcher som mittback under försäsongen, eftersom Stephane Henchoz har tvingats, och kommer att tvingas, vila. Traoré är fortfarande ung och kan förbättra det mesta, dessutom är det kanske orättvist att jämföra honom med vår jämnaste försvarsspelare efter sommaren, men hans spel på backen lämnar en del övrigt att önska. Han har dock visat tecken på att kunna bli riktigt bra och det är bara att hoppas att han för Liverpools, och sin egen, skull slipper gör liknande misstag det mot Birmingham, eftersom det skulle kunna hämma honom nu när han väl får chansen.
Salif Diaos insats sedan han kom till Liverpool är svårare att betygsätta på allvar, eftersom han har fått nöja sig med reservlagsmatcher, korta femminutersinhopp samt en obekväm roll som försvarare. Diao är dock en spelare i Hamannfåran – fysiskt stark, stenhård i tacklingarna och en säker passningsspelare. Kanske inte den mest extravaganta på planen, men hans framspelning till (situationen som ledde till) Owens avgörande mål mot Chelsea samt hans löpning inför 5-0-målet mot Spartak Moskva visar på god speluppfattning och att han inte är rädd för att ta egna initiativ. Flyttar inte på Dietmar Hamann eller Steven Gerrard, men känns bra att ha inför det tunga och täta spelschemat framöver.
Den stora överraskningen är självklart Milan Baros, som jämfört med idag faktiskt ser lite smårund ut på bilder från i våras. Det syns i hans ögon så fort han skall göra ett inhopp att han verkligen brinner för att få chansen. Dessutom har han något som Liverpool inte har haft sedan Robbie Fowler lämnade klubben, och det är den där pang-på-attityden i straffområdet. Medan Owen gärna vill kontrollera bollen och göra något extra, Diouf förbereder nästa dribblingsraid, och Emile Heskey aldrig kommer att bli en naturlig målgörare, trycker Baros bara till i stil med målet mot Basel. Kommer det en boll in i straffområdet siktar han på att vara först och gå på avslut direkt. Det andra målet borta mot Bolton exemplifierar det. Visst kommer detta leda till ett par ivriga snedträffar, men samtidigt slipper vi en spelare som först måste ta emot bollen, sedan få den under kontroll, titta upp för att se var den skall placeras, och slutligen slå till. Vid det laget är du på väg ut ur straffområdet med två försvarare i hasorna.
Jag säger inte att Milan Baros är en bättre anfallare än vare sig Michael Owen eller någon av de andra, men han är annorlunda, och därmed har vi ytterligare en forward med sina personliga styrkor, och den bredden i anfallsalternativ som Liverpool nu förfogar över är en verklig styrka. Ett skifte av forwardpar från Owen och Diouf mot Baros och Heskey kan förändra en matchbild ganska markant.
Det är ingen idé att fästa sig vid en match utan att se på helheten, och så länge vi tar två steg framåt efter att ha tagit ett steg bakåt är jag nöjd.
