När agnarna sållas
Nu väntar den tuffaste perioden under säsongen.
Det har passerat några dagar in på november månad och det är nu någonstans som den absolut tuffaste delen av säsongen börjar. Det nästa kvartalet kommer att innebära en hel del för den slutliga tabellställningen. Under vintermånaderna kommer en tätklunga att utkristalliseras och denna kommer sannolikt att hålla enda fram. Det är nu klasslagen står, medan nykomlingarna och uppstickarna faller. Matchandet under den här perioden gör Premier League unik.
I själva verket är det konsekvenserna av den här perioden som föranlett den kritik som Gerard Houllier, Sven-Göran Eriksson och många andra spelare och ledare, ofta icke brittiska, riktat mot spelsystemet i Premier League.
Traditionerna inom FA och Premier League är dock inte svagare än någon annanstans på de brittiska öarna och jag tvivlar på att vi får se någon förändring inom en överskådlig framtid.
Om jag minns rätt så tror jag att det var Paul Gascoigne som en gång sa att passar det inte så är det bara att åka någon annanstans och spela fotboll.
Sedan "Gazzas" glansdagar har de utländska inslagen visserligen blivit fler, och rösterna vuxit sig allt starkare, men frågan är om det räcker. Jag tror inte det.
Personligen ser jag fram emot perioden med någon form av skräckblandad tillförsikt. Jag tror visserligen att vi har potentialen, men historien talar inte för oss direkt och det har nästan gått lite väl bra i ligan hittills, om man får säga så. Vi måste nog höja klassen på vårt spel ett eller två steg om resultaten ska fortsätta gå våran väg.
Negativt så här långt är väl skadan på Stephane Henchoz och det knackiga spelet i Champions League. Men det skall jag be att få återkomma till.
En tillbakablick
Många gånger under de senaste åren är det just den här perioden som förstört festen för oss Liverpoolfans. Vissa år har vi visserligen klarat av det bättre, men inte tillräckligt.
Vi behöver ju inte gå längre tillbaks än till fjolårssäsongen då vi med fasa minns våra usla julmånad. Det bedrövliga facit som vi visade upp från veckorna före jul fram till mitten på januari blev som ett mycket dystert julkort från en annars högst lyckosam säsong.
Själv minns jag säsongen 1995/96 då vi spelade lysande fotboll större delen av året. Vi tog fyra poäng mot Manchester United (även om vi förlorade FA-cupfinalen i maj), och besegrade både Arsenal och Newcastle (4-3). Robbie Fowler var i sitt esse och Steve McManamans ben gick som trumpinnar. November månad, med endast en inspelad poäng, lade dock en tidig sordin på stämningen.
Vi måste lära av fjolåret
När vi nu så äntrar ödesmånaderna igen så måste vi försöka ta lärdom av fjolåret. Vad som gick snett kan man spekulera i timtal i, men förra året vid den här tidpunkten skrev jag en artikel av liknande karaktär och hade då två stycken med titlarna "Vissa måste visa klassen" och "Vissa måste visa något". Jag tror att det ligger mycket i detta.
Lika viktigt som det är att Gerrard är briljant och gör allt rätt hemma mot Manchester United, lika viktigt är det att Cheyrou inte faller ur ramen mot Sunderland på Stadium of Light.
Men för att detta skall lyckas måste man vara väl förberedd.
Att spela två matcher på fem-sex dagar i september är inte ens jämförbart med att göra detsamma i mellandagarna och det är först nu som det betalar av att använda sig rotationssystemet, för hittills hade vi egentligen kunnat klara oss på 13-14 man.
Men det finns ändå anledning till att använda sig av rotationssystemet hela säsongen. För förutom den självklara vinsten med att ha en bred trupp och kunna avlasta nyckelspelarna, så ligger det också ett slags självändamål att även använda sig av systemet hela året. Om man vill praktisera ett rotationssystem med lyckat resultat så gäller det att ha alla spelare i matchtempo. Hade vi nöjt oss med att gå runt på så få spelare som möjligt fram tills nu, så hade det säkert sett lika bra ut för tillfället, men när bänknötarna plötsligt skall kastas in på planen i vinterkylan så är risken för katastrof överhängande.
Detta är den största anledningen till att nykomlingarna och uppstickarna ofta klarar sig bra fram tills den här tiden på säsongen, men inte särskilt mycket längre.
Klyschor
Klyschor lider det inte direkt brist på inom fotbollsvärlden, men de har heller inte blivit så flitigt använda fraser utan anledning.
En klassisk klyscha som jag tror är extra viktig under de här månaderna är: man måste ta en match i taget.
Form är visserligen alltid viktigt, men den enda egentliga allmängiltiga sanningen under dessa månader är att ingen match är den andra lik. Sunderland hemma kan vara en lika svår nöt att knäcka som Arsenal på Highbury. Därför är det extra viktigt att inte haka upp sig på vad som hände i den föregående matchen. För ena dagen kan du få lira med finfina förutsättningar och perfekt gräsmatta bara för att senare samma vecka spela under förhållanden som bara nästan påminner om fotboll.
Nu kan allt vända på en halv match, åt vilket håll som helst, och det gäller därför att aldrig slappna av utan hela tiden vara på sin vakt. Men här litar jag på Houllier.
Flera spelare har visat upp sig
Så här långt in på säsongen så tycker jag att de flesta spelarna åtminstone någon gång har visat vad de kan. Som jag ser det har ingen heller riktigt usel form, även om vissa har en "osäker". Och det är mycket positivt eftersom de flesta lär få speltid under vintern.
Våra stjärnor får nog lov att vissa klassen lite oftare dock. Sami Hyypiä, Michael Owen, Dietmar Hamann och Jerzy Dudek har redan visat vägen, om än något otydligt, men Steven Gerrard och Emile Heskey bör nog också följa efter.
Det enda riktiga smolket i glädjebägaren utgörs väl annars av skadan på Henchoz. Traoré har förvisso klarat uppgiften som ersättare med bravur och stadigt blivit bättre, men ett pålitligt försvar måste vi ha om vi ska klara oss helskinnade genom den här perioden.
När det gäller våra nyförvärv så är jag överlag nöjd med deras prestationer. El-Hadji började ju bäst och efter en lovande debut följde "seriemördaren" upp med två mål mot Southampton. Mot änglarna var han blodigare och mer obarmhärtig än "Jack the ripper", men likt sin föregångare försvann han också i det närmaste spårlöst.
Ska man vara ärlig så är det väl inte någon större överraskning om Dioufs debutsäsong blir något av en bergochdalbana.
Den andra senegalesen Salif Diao är väl den som lyckats bäst och efter en tveksam inledning med några matcher på en obekväm plats som mittback har Diao växt betänkligt och den senaste tiden har han radat upp fina insatser. Jag har själv förundrats över de många egenskaper han faktiskt besitter och Diao kommer att vara en tillgång i vinter.
För fransmannen Bruno Cheyrou gäller väl ungefär samma saker som för Diouf. Han har blandat och gett lite grann med bra och mindre bra matcher. Hans styrkor ligger i offensiven och kan han bara bli lite tuffare så tror jag att det kan bli bra.
Faktiskt så kan man också räkna Milan Baros och Djimi Traoré som nyförvärv och båda dessa har ju lyckats mycket bra så här långt. Om man jämför Milan i år med det lilla man fick se av honom före sommaren så är ju skillnaden som natt och dag. Tjecken ser rapp ut i steget och har ett härligt tillslag på bollen. Som spelartyp är han inte överrepresenterad i vår trupp, då han på Fowler-vis är en utpräglad målskytt som gärna utmanar.
Skadan på Henchoz är vad som har banat väg för Traoré och det är ju för väl att allt ont har något gott med sig. Den brytsäkra fransmannen har verkligen tagit tillvara på chansen och det sparkapitalet känns mycket betryggande att ha.
Resultaten strålande, spelet tillräckligt
Resultatmässigt så måste man ju säga att säsongen så här långt varit något av en succé. Åtminstone om man nöjer sig med att syna den inhemska tabellen. I Champions League är läget något dystrare och där hävdar jag fortfarande att vårt största misstag begicks i den första matchen då vi brände allt för mycket krut. Borta mot Valencia hade vi råd att förlora, men vi körde slut oss och Dietmar Hamann drog dessutom på sig en utvisning. Allt detta gjorde tillsammans att vi bara fick med oss en poäng från hemmamötet med Basel.
Hursomhelst. Att prestera i Champions League har tidigare, för andra lag, visat sig vara något helt annat än att prestera "hemma" och vi har fortfarande chansen.
Om resultaten varit strålande så kan man inte riktigt säga detsamma om spelet. Det är egentligen synd att klaga, och det sägs ofta att det är ett styrkebesked när man vinner fast spelet inte stämmer, men ett styrkebesked blir det först om man så småningom får igång spelet. För ju längre vi fortsätter att endast "göra vårt jobb" desto närmare kommer vi förlusten, och när vi väl är där är det mycket lätt att hamna i en ond cirkel, om man inte har något vägvinnande grundspel att falla tillbaka på.
Efter helgens match mot West Ham blev jag inte heller mycket klokare, för spelet lämnar återigen en del i övrigt att önska. Segern är visserligen hur stabil som helst, men jag hade inte varit lika nöjd som Houllier sa att han var och frågan är om vi vunnit matchen utan Owen? Jag blev ändå lättad över att vi lyckades skaka av oss förlusten mot Valencia i veckan. Den måste ha svidit psykologiskt eftersom det egentligen var första gången i år som vi ställdes mot ett lag av europeiskt toppsnitt.
Särskilt överraskad av matchbilden var man ju i alla fall inte, när det är så här som det sett ut under större delen av säsongen.
Det är svårt att plocka guldkorn ur en sådan samling matcher, men hemmamatchen mot Newcastle var ju en mycket fin laginsats från vår sida, åtminstone offensivt. Fast den matchen vann vi ju inte. Men så rimmar ju inte fotboll på logik i år heller.
Det som återstår nu är bara att luta sig tillbaka i höstmörkret och se på när slaget börjar. Det går inte att utlova några klacksparkar eller sulfinter, men underhållningsvärdet ska ingen oroa sig för.
Det är nu som råskinnens glansperiod tar vid och förhoppningsvis har Dietmar Hamann vässat klorna ordentligt för han och några till kommer att få visa vägen.
Jag är visserligen lite för ung för att minnas, men jag tror inte att det var under den här delen av säsongen som Anders Limpar gjorde sina bästa matcher i Everton, och ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte heller att El-Hadji Diouf blir "player of the month" i december.
Men där får han gärna överbevisa mig, "seriemördaren", och börja avrätta igen.
