Bill Shankly: De tidiga åren - Del II

Andra delen av historien om mannen som förvandlade Liverpool FC från ett medelmåttigt lag i andradivisionen till en av Europas absolut främsta klubbar.

Bill Shankly var en uttalad antifascist och tvekade därför inte att dra sitt strå till stacken under kriget. Han skyfflade sand för den lokala firman Thomas Crofts och arbetade som nitare på bombplanen i Hampden, men tröttnade snabbt på fabriksjobben och anslöt i stället till RAF (Royal Air Force). Det innebar posteringar runt om i Skottland, och Shankly missade aldrig en chans att spela fotboll för den klubb som han för tillfället bodde närmast. Shankly var även ett stort fan av boxning och vann en pokal i mellanvikt när han låg stationerad i Manchester.

Shankly flyttar runt

Under kriget lättades det på spelarrestriktionerna och Bill Shankly spelade för Cardiff City, Liverpool (i en 4-1-seger över Everton på Anfield), Bolton Wanderers och East Fife. När han var positionerad i Great Yarmouth spelade Shankly för Norwich under falskt namn, "Rod Newman", eftersom de överordnade inom krigsmakten inte var förtjusta i att soldaterna fördrev tiden med fotboll. Shankly flyttade från Norfolk till Henlow, strax norr om Luton, men valde ändå att spela för Arsenal, något som retade upp lokalpressen. Shankly hjälpte Arsenal till titeln i den södra ligan och spelade i samtliga matcher utom en på Londonlagets väg fram till finalen i den södra ligans cup. Väl där valde Arsenal att plocka hem sina egna spelare från runtom i landet. Det gjorde Shankly ursinnig och han vägrade till och med att ta emot pengar och en biljett till matchen. Efter det vända han Arsenal ryggen och valde att spela för Luton.

I september 1943 flyttade Shankly igen, den här gången till Bishopbriggs i Glasgow för att kunna vara nära sin döende far. När han steg av perrongen i Glasgow möttes han av personer från klubben Partick Thistle, som ville att han skulle spela för dem. Shankly själv ville spela för Glasgow Rangers, men det skotska fotbollförbundet beordrade honom att spela för Partick, eftersom det låg närmast Bishopbriggsbasen. Shankly hade haft besvär med ett knä och Partick Thistle betalade £150 för en operation som skulle avlägsna det brosk som hade orsakat problemet. Det var under konvalescensperioden efter operationen som Shankly för första gången mötte Agnes Fisher, eller "Nessie" som hon snart skulle bli mer känd som. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men Shanklys envishet gav till slut resultat och Agnes och Bill gifte sig den 29 juni 1944, ett datum noga planerat för att inte krocka med fotbollssäsongen.

När fotbollen nystartade 1946 var Shankly 33 år och Preston såg honom som en "gamling". Han var dock lika vältränad som alltid och hade lätt kunnat fortsätta på toppnivå i fem år till, men Preston såg det inte på det sättet och Shanklys karriär fadade ut i Prestons reservlag under åren fram till 1949. Shankly spelade totalt tolv landskamper för Skottland och gjorde debut på självaste Wembley i en 1-0-seger mot ärkerivalen England. Shankly hyllades av pressen efter matchen och beskrev det efteråt som "den lyckligaste dagen i min fars liv".

Shanklys tidiga tränarkarriär

Eftersom Bill Shankly fortfarande var övertygad om att han hade mer att ge som spelare var det med en viss motvilja som han 1949 gjorde tränardebut för Carlisle United. Carlisle låg i division 3 och hade svårt att attrahera spelare söderifrån på grund av stadens något avsides belägna geografiska position. Shankly vände det här till något positivt och intalade spelarna hur trötta motståndarna måste vara efter den långa resan och gjorde Carlisles hemmaplan, Brunton Park, till en fruktad arena för motståndarlag. Han uppmanade den lokala befolkningen att komma och stödja sitt lag, och innan matchstart kunde han ofta greppa mikrofonen till arenan och förklara valet av dagens laguppställning och elda fansen. Shankly visade redan här att han visste att uppskatta supportrarnas stöd.

Shankly tog Carlisle till en tredjeplats under den andra säsongen i klubben, men efter en dispyt med klubbledningen, bland annat till följd av en utebliven premie som han hade blivit lovad för en eventuell topptreplats, sade Shankly upp sig och hoppade på ett erbjudande från Grimsby Town i juni 1951. Grimsby hade rasat från division 1 till division 3 och moralen hos spelarna och fansen var låg. Kärnan i laget bestod dock fortfarande av spelare från division 1-tiden, eftersom lagen om maximilön inte gjorde det värt för spelare att byta klubb.

Shankly hade därför kvalitetsspelare i klubben att bygga laget kring och redan under sin första säsong ledde han Grimsby till en andraplats. Det innebar visserligen att laget precis missade uppflyttning, men optimismen i staden var stor inför säsongen 1952/53. Spelarna kände dock fortfarande besvikelse över att ha fallit precis på mållinjen och dessutom började flera av dem bli gamla. Efter en pigg start avslutade laget vårsäsongen tämligen mediokert, men styrelsen var inte villig att ge Shankly några pengar att inhandla nya spelare för. Av tacksamhet till de gamla trotjänarna var han motvillig till att flytta upp unga spelare från reservlaget – ett misstag han även skulle återupprepa som tränare för Liverpool flera år senare. I december 1953 slutade Shankly som tränare för Grimsby och uppgav brist på ambition från styrelsen som anledning.

Fortsatt trögt, men vändningen är nära

Bill Shankly tog ett steg nedåt på tränarstegen när han åtog sig tränarjobbet i division 3-laget Workington, och var fortfarande på jakt efter framgångar som skulle få upp ögonen på storklubbarna. Trots att laget tvingades dela plan med stadens rugbylag – med allt vad det innebar för planens kvalité – ingöt Shankly nytt mod i truppen, förbättrade deras spelstil avsevärt och laget slutade på en klart godkänd åttondeplats säsongen 1954/55. Shankly hade laddat batterierna efter den dåliga vistelsen i Grimsby, men det stod klart att de ekonomiska förutsättningarna ännu en gång omöjliggjorde en vidare satsning. När hans gamla kollega Andy Beattie från Prestontiden fick problem i Huddersfield sade Shankly upp sig från Workington och bestämde sig för att hjälpa Beattie.

Bill Shanklys första uppgift i Huddersfield blev att ansvara för reservlaget som innehöll många lovande ungdomar. Framstegen hos reservlaget följdes dock av motsatsen hos a-laget och Huddersfield degraderades till division 2 säsongen 1955/56. Det innebar att många från Shanklys reservlag fick chansen inför den kommande säsongen. Shankly övertog fullt ansvar för klubben i november 1956, efter att Beattie hade sagt upp sig, och på julafton samma år lät han en viss Denis Law göra debut, endast 16 år gammal. Shankly var även den drivande kraften som fick fart på Ray Wilsons karriär. Wilson utvecklades till en av Englands främsta vänsterbackar genom tiderna och ingick i VM-laget 1966.

Men, historien upprepade sig och Shankly fick ännu en gång se sig motarbetad av klubbens styrelse. De uppmanade honom kontinuerligt att sälja klubbens bästa spelare, men gav honom samtidigt inga resurser för att köpa nya. Det var således ännu en gång endast en tidsfråga innan Shankly skulle se sig tvungen att dra vidare. Den här gången skulle dock lyckan vända – och det rejält. Liverpool FC:s ordförande T.V. Williams hade redan 1951 intervjuat Shankly angående en ledig tränarpost i Liverpool, men ansåg då att Shankly inte var ett tillräckligt stort namn och att han dessutom saknade rutin. Shanklys engagemang och entusiasm hade dock imponerat på Williams, och när tränarposten i Liverpool återigen blev ledig hösten 1959 vände sig klubben till just Shankly. Denne tvekade inte en sekund över att äntligen få chansen hos en klubb med större visioner än de lag han hade tränat så långt.

En frälsare gör entré

Shankly blev officiellt tränare för Liverpool FC måndagen den 14 december 1959, men han hade lovat att stanna kvar i Huddersfield december ut för att knyta ihop trådarna och hitta en efterträdare. Liverpool behövde dock inte vänta ända till nyår, och den 19 december 1959 ledde Bill Shankly för första gången sitt nya lag. Liverpool förlorade med 0-4 mot Cardiff City på Anfield och om Shankly någonsin hade tvivlat på vilket arbete han hade framför sig stod det klart nu. Efter matchen skrev Shankly ner namnet på tjugofyra av spelarna i Liverpools stora trupp – inom ett år var samtliga borta.