Detta blir en dyster vecka
Jerzy Dudeks blick efter 1-0-målet säger en del om hur jag, och säker många med mig, känner mig nu.
Det är onekligen något väldigt speciellt, på gränsen till magiskt, med matcherna mellan Liverpool och Manchester Utd. I synnerhet de som spelas på Anfield.
När spelschemat släpps mitt i sommarvärmen känns visserligen Premier League ganska avlägset, men jag är ändå alltid snabb med att kolla upp när dessa matcher spelas.
Tillsammans med dagen för premiären är dessa två datum de enda jag lägger ordentligt på minnet.
Successivt byggs sedan stämningen upp och veckan innan tänker jag på matchen flera gånger per dag. Av erfarenhet vet jag också att resultatet ganska påtagligt kommer att påverka min sinnestämning under de kommande veckorna och det gör ju inte det hela mindre viktigt.
Ingen skillnad den här gången. Jag har som vanligt ägnat mig åt att måla upp olika scenarion i mitt huvud och diskuterat laguppställningar och nyckelfaktorer med mig själv.
Den här gången kom jag fram till att vårat försvars förmåga att handskas med deras fartfyllda och fantasirika offensiv skulle bli avgörande. Så blev det inte.
Så snöpligt
I morse var pulsen rejält uppskruvad. En känsla som nästan bara finner sin motsvarighet under högtider som julafton infann sig som vanligt direkt när jag vaknade. Och när jag bänkade mig var slog hjärtat som en knytnäve mot bröstkorgen.
Efter en tid på laguppställningarna förstod man ju vad Carlos Quieroz menade igår när han sa att de hade bättre spelare än oss på varje position. Hamann vs. Fortune. Ja där har ni en jämn fight.
Första halvleken är trots det oavgjorda resultatet långt ifrån någon besvikelse. Den innehåller allt en fotbollsälskare kan begära och det är onekligen matcher av den här karaktären som gör att den här sporten engagerar så många som den gör.
Tempot är mördande, men spelet blir inte särskilt lidande. Vi bjuds stundtals på strålande passningsspel och även en och annan finess.
Liverpool leder nog på poäng, men matchen är öppen.
I den andra börjar vi mycket bra. Vi stressar dem högt upp och vi visar tydligt att vi är ute efter tre nya poäng. Man Utd skall dock ha beröm för att de lyckas ta sig ur vårat grepp och tack vare klokt bollspelande tar de så sakteliga över händelserna.
Efter en timma står sedan matchen och väger. Det kan gå hur som helst och båda lagen spelar bra fotboll.
Då händer det. En tavla av den storleken hittar du förmodligen bara i det sixtinska kapellet.
Eller kanske är det inte ens en tavla. Personligen börjar jag bli mer och mer osäker.
Det är skillnad på misstag och misstag. Vår polske målvakt har visserligen sviktat tidigare i år, men det är egentligen först efter dagens match som jag tycker att debatten om burvaktarbyte är ordentligt befogad.
Alla kan nämligen ha en dålig dag och det hade bara varit naivt att förvänta sig en lika lyckad andra säsong av Dudek efter den succéfyllda premiären.
Men som jag ser det handlade tavlan idag inte om något annat än bristande koncentration och slarv. Det får inte förekomma. Särskilt inte här.
Jag är själv otroligt irriterad på Jerzy Dudek och jag kan bara föreställa mig hur lagkamraterna känner sig. De psykologiska effekterna som det inträffade kan komma att ha på framtiden vågar jag inte ens tänka på för det går inte att komma ifrån att Jerzy förstörde festen för den tio andra spelarna som fram till dess gjort en lysande insats.
Efter den händelsen skulle jag helst vilja slippa analysera matchen. Den dittills välspelade kanonmatchen utvecklas till någon form utav kaos. I alla fall när det gäller hemmalaget och det bekräftar bara de som jag tidigare påtalat. Att vi är extremt dåliga på att behålla organisationen i spelet och fokuseringen när vi drabbas av baklängesmål och hamnar i underläge.
Tvåan är ett resultat av detta och efter det känns allt bara tomt och snöpligt. Av det som skapat nervpirrar under hela veckan återstår ingenting.
Men jag antar att de finns dem som känner annorlunda.
Ombytta roller
Att statistiken talade till våran fördel inför dagens match hade väl ingen undgått, men själv gick jag och oroade mig för att det trots allt var deras ”tur” den här gången.
Kanske var det så.
Nu är det deras tur att skratta åt våran målvakt. Deras tur att vara stöddiga. Våran svit är bruten och nu är det deras tur att mysa åt det.
Ombytta roller.
Gerrard har en bit kvar
I övrigt om matchen kan sägas att jag hade fel när jag trodde att det till stora delar skulle bli en kamp mellan deras offensiv och våran backlinje. Istället hade Ferguson valt att lägga tyngdpunkten på försvarsspelet och det är bara att gratulera. Det fungerade bra.
Man Utd ska också berömmas för att de bjöd upp till fin fotboll och själv insåg jag att de faktiskt har en betydligt bredare trupp än vad jag trott. Med så många skador på nyckelspelare svarade de faktiskt för en imponerande insats idag.
Man ska inte heller förglömma att också vi gör en mycket bra match idag. Förutom Jerzy Dudek så svarae alla för mer eller mindre helgjutna insatser. Dietmar Hamann är återigen kungen av mittfältsspelet och han dominerar händelserna kring mittcirkeln.
Frågan är dock om vi inte hittar vår för dagen bästa spelare i backlinjen? Jamie Carraghers insats idag var fullkomligt strålande. Han är visserligen inte fläckfri i sina offensiva försök, men i defensiven…
Här utför han sitt jobb på bästa möjliga sätt och han gör dessutom lite till när han dyker upp som räddande ängel vid ett par tillfällen.
Även Steven Gerrard jobbar på bra idag, men det märks tydligt att han har en bit kvar.
Ett mönster som går igen under hela matchen är att han överarbetar en situation, misslyckas, och blir sedan feg i nästa. Ändå tycker jag mig se att det går åt rätt håll.
Slutligen. Det är i sådana här matcher som man märker att fotbollspelare på den här nivån inte är vanliga yrkesmän. De har heller inte kommit hit bara för att de besitter en onormalt stor fotbollstalang eller för att de tränat på rätt sätt. De har kommit hit därför att de brinner för att spela fotboll, hatar att förlora och älskar att vinna.
De vi såg idag var fotboll som den var tänkt att spelas.
