Tar du ditt ansvar Houllier?
Tankarna efter Sunderlandmatchen för mig till sommaren 2000.
Numera är proceduren densamma efter varje ligamatch. Frustration och ilska övergår så småningom i ett utdraget grubblande.
Vad gör vi för fel? Igår handlade det nog närmast om vad vi inte gjorde.
Sunderlands spel var enformigt och stereotypt. Ändå lät vi dem genomföra anfall efter anfall. Nästan helt ostört.
Själva lyckades vi aldrig få någon riktig struktur på vad vi höll på med och slogs inte bollen bakom den tilltänkta mottagaren så blev den alldeles för brant och rann ner till Macho i hemmamålet.
Jag grubblar vidare...
Behöver man inte gå någon form utav kollektiv utbildning för att göra ett sådant slätstruket intryck som vi gör under den första halvleken? När ska vi börja prestera i 90 minuter?
Vad måste vi göra för att nästa helg inte skall bli till ytterligare en svart klump i mitt Liverpoolhjärta? Vilka åtgärder måsta Gerard Houllier vidtaga.
Tankarna för mig till sommaren 2000. EM-slutspelet i Holland/Belgien.
Att avleda uppmärksamhet
I ett mästerskap som vi blågula oftast talar tyst om minns jag särskilt en händelse som inträffade i turneringens slutskede. Hemmafavoriterna Holland hade just eleminerats ur sitt eget drömmästerskap av ett febrilt kämpande Italien.
Det orangea segertåget spårade ur vid näst sista anhalten, Amsterdam Arena, och triumfen uteblev.
Matchen hade varit händelserik. Italienarna hade dukat upp bordet åt sina motståndare genom att dra på sig en utvisning (Zambrotta) och orsaka två straffar.
Holländarna var hungriga som vargar, men misslyckades med att sänka sina motståndare som reste sig och segrade i ett straffdrama som blev för mycket för nervösa nederländare.
När ett hemmalag med sådant favorittryck faller i en sådan turnering, i en sådan match, då är alla spelare i truppen potentiella syndabockar.
I presskonferenslokalen samlades efter matchen journalister från hela Europa. Med pennorna vässade satt de och törstade efter någon att lägga skulden på.
In i rummet steg Frank Rijkaard. För inte så länge sedan en fenomenal fotbollsspelare, men med mycket kvar att bevisa på tränarfronten.
Frank visste naturligtvis av erfarenhet hur hans spelare kände sig. Förmodligen visste han också vad journalisterna var ute efter. Om han gav dem lillfingret så hade de tagit hela honom. Med rastaflätor och allt.
Minsta antydning kunde enkelt ha blivit förstasidesstoff.
Vid det här laget kanske erat minne är såpass uppfriskat att ni kan erinra er vad som sedan hände.
Frank Rijkaard avgick med omedelbar verkan. Han erkände att han misslyckats trots de bästa utav förutsättningar.
Detta var en genial handling som fick de övriga i rummet att se åt ett annat håll. Rijkaard tog medvetet över all uppmärksamhet och fick journalisterna att sikta på något annat.
Effekten blev att ljuset avleddes från de utsatta spelarna.
Bilden som prydde förstasidorna på de holländska tidningarna dagen efter föreställde en tränare som misslyckats.
Men framförallt föreställde den en tränare som tagit sitt ansvar och skyddat sina spelare.
Efter en poäng på sex matcher, och fyra raka förluster, kanske också en manager för en klubb med guldambitioner bör ta sitt ansvar.
Jag tycker det. Däremot tycker jag inte att Gerard Houllier bör avgå.
Att skydda sina spelare kan göras på flera sätt, men när det gäller klubblag är en avskedsansökan sällan ett bra alternativ.
Vad Houllier bör göra är att anstränga sig för att bryta mönstret. Vid förra årets decembersvacka hade han av uppenbara skäl inte chansen. Det har han nu.
Att pussla med startelvan är dock inte att bryta mönstret.
Det kan hjälpa ibland, men inte nu. Det har gått för långt.
Nu måste Houllier höja blicken från sitt pussel och gå utanför ramen.
Ung trupp - särskilda behov
I veckan kommer englandstidningarna att skriva spaltmeter om Liverpools kris. Flera spelare kommer att kunna läsa saker om sig själva som de knappast lär föra över på sin C.V.
Alla ger de intrycket av att de klarar av att handskas med vad som skrivs. På frågan om de bryr sig svarar alla nej. De flesta talar sanning. Inte alla.
Kan Houllier påverka tidningarna så att de skriver om något annat, om så bara för en dag, bör han göra det. I alla fall om han vill öka chanserna att kunna titulera sig som "bäst i stan" över jul.
Kanske behöver han inte göra mycket. Jag eftersöker inte på något sätt att han målar ut sig själv som någon Souness av 2000-talet. Men finns möjligheten att skydda spelarna bör han utnyttja den. Och så länge han inte låter sig ses med någon blond TV-lolita så blir han ändå inte värst.
Ofta hör man Houllier tala varmt om den unga trupp han förfogar över. Men en sådan har extra starka behov i vissa avseenden. Frank Rijkaard hade spelat professionell fotboll och visste hur hans spelare mådde. Gerard Houllier har aldrig varit i närheten av ett proffskontrakt, men borde ändå känna till vad som skulle få hans spelare att må bättre.
Gerard Houllier är också en härdad man. Liksom sina spelare brinner han ohjälpligt för fotbollen. Men till skillnad från dem har han levt i 55 år, arbetat inom en organisation som vunnit VM-guld och varit med om en hjärtinfarkt.
Houllier kan med all säkerhet tackla en elak tidningsrubrik på ett bättre sätt en Steven Gerrard. Han tål sannolikt mer.
Efter en kväll av grubblande frågar jag mig:
Byter du sits med Steven om möjligheten dyker upp? Vågar du bära hundhuvudet?
Tar du ditt ansvar Gerard Houllier?
