Rotationssystemet - the comeback
Tjatet om rotationssystem för någon säsong sedan kändes mest som tomma floskler. Nu kan man dock verkligen tala om rotation, men i en ny form.
För någon säsongs sedan var det väldigt populärt att nämna Gérard Houllier och rotationssystem i samma mening, men jag förstod aldrig detta till slut mycket utslitna och tröttsamma påpekande. Det var inte så att min intellektuella kapacitet hade svårt att komma till tals med deras uttryckssätt, utan jag tyckte helt enkelt inte att vi hade något rotationssystem. Eller rättare sagt: Houllier roterade in mer än de flesta andra tränare. Att en manager som tar över en ny klubb provar sig fram med olika konstellationer för att lära känna spelarna är fullt naturligt, så även att en del spelarköp i början mest är en tillfällig lösning. Men att folk på allvar kunde påstå att Liverpool hade ett utpräglat rotationssystem under säsongen 2000/01, förstår jag som sagt inte. Varenda gång Robbie Fowler bänkades hade det varit "bråk med Houllier" och så fort Owen sattes på bänken var han ett "offer för det fruktansvärda r-ordet". Om Arsène Wenger bänkade Dennis Bergkamp, Sylvain Wiltord eller Ray Parlour brydde sig dock ingen.
Tomma ord
Det gick så långt att jag bestämde mig för att räkna efter vilket lag av Liverpool, Arsenal och Manchester United som gjorde flest förändringar mellan matcherna. Jag skippade matcherna i Worthington Cup och påbörjade ett mycket enformigt arbete med att jämföra startelvor (jag tog endast med spelare som deltagit i minst en halvtimme samt bortsåg från byten som gjordes till följd av skada) och satte plus/minusstatistik efter varje match. En bra bit in på säsongen "ledde" Arsenal en bit före Manchester United som i sin tur hade Liverpool ytterligare en bit bakom sig. Jag lade ner arbetet här efter att ha bevisat för mig själv det jag hela tiden anat och för att det var så fruktansvärt tråkigt.
Inga dramatiska förändringar, trots 63 matcher
När Houllier väl hittat rätt backlinje spelade Markus Babbel, Stephane Henchoz, Sami Hyypiä och Jamie Carragher "varenda" match. Till dem anslöt i stort sett Sander Westerveld, Dietmar Hamann och Emile Heskey. Steven Gerrard och Michael Owen hade troligen även de varit "ever-presents" om det inte vore för deras skadebenägenhet. Gary McAllister respektive Jari Litmanen och Robbie Fowler hoppade in i stället. På kanterna huserade Vladimir Smicer och Nick Barmby, medan Danny Murphy, Patrik Berger och Christian Ziege hjälpte till på yttermittfältsplatserna.
Vill man kalla det rotationssystem att i startelvan växla en eller två mittfältare samt en anfallare från en match till en annan, en säsong där man spelar 63 matcher, så varsågod. Men jag förstår det fortfarande inte.
Vad hände med spetskompetensen?
På senare tid har det dock uppstått ett "fenomen" som även det skulle kunna kallas för rotationssystem. Men den här gången handlar det om att flytta runt samma spelare på olika positioner inom laget. Djimi Traoré har spelat mittback eller vänsterback, Danny Murphy spelar till höger på mittfältet, centralt på detsamma alternativt i en offensiv länkroll. Detsamma gäller Steven Gerrard, som även ibland har mer av en defensiv ankarroll. Vladimir Smicer spelar till vänster och höger på mittfältet, i en offensiv roll bakom anfallarna eller på topp. John Arne Riise spelar vänsterback eller vänstermittfältare. Salif Diao har fått spela högerback, mittback och centralt på mittfältet. Igor Biscan skolas om till mittback och sätts in på mittfältet till höger. Emile Heskey har fått spela forward samt till höger, men i första hand till vänster på mittfältet. Flera av anfallarna verkar dessutom spela i något slags ingenmansland en bit in på offensiv planhalva…
Så gott som samtliga lag har en, eller ett par, spelare som kan gå in på flera positioner utan problem. Det kan till exempel röra sig om en defensiv mittfältare som även kan vikariera i backlinjen eller en offensiv mittfältare som kan alternera från vänster till höger alternativt spela på topp. Oftast är de här spelarna inte grymt bra på någon av positionerna (eller snarare: de är riktigt bra endast på en position), men de gör alltid en habil insats och har inte minst en hög lägstanivå. Dessa spelare är väldigt viktiga att ha för en manager, eftersom han vet att det när skadorna duggar tätt alltid finns en stabil, om än inte briljerande, backup som dessutom är inspelad i laget.
Är totalfotboll något för Liverpool?
Sedan finns det exceptionella bollbegåvningar, vilka klarar att fylla flera roller och kan matcha de bästa på samtliga dessa positioner. Hade vi nu haft Franz Beckenbauer, Johan Cruyff, Jari Litmanen och Kenny Dalglish (under deras respektive glansperiod) i laget hade Houllier fått rotera så mycket han ville, men det har vi inte. Houllier verkar ha en dröm om totalfotboll med fyra allroundmittfältare som flyter in och ut ur de fyra mittfältspositionerna, men frågan är om vi har materialet för det?
Att skifta Murphy och Gerrard från central/höger till vice versa är helt okej, liksom att Smicer kan testas på båda kanterna. Men slår man ihop alla dessa positionsskiftningar inom laget som jag räknade upp, så är det svårt att få kontinuitet om du frågar mig. Det blir nästan rena volleybollupplägget, där den kontinuerliga rotationen mellan positionerna är en del av spelidén. Jag tror rotationen inom laget den här säsongen är en starkt bidragande faktor till den svacka vi nu har fått bevittna.
