Drömmar
Gott Nytt År önskar Stefan Elofsson.
Firar julen på Kanarieöarna i år. I höjd med Egypten säger dom.
Har aldrig dansat runt granen i badshorts tidigare. Men vid sådana här förhållanden kan jag med lätthet vänja mig.
Lägger mig tillrätta i solstolen.
När man är född och uppvuxen på kusten fungerar ljudet från havet som lugnande medel. Närmast bedövande.
Här saknas mig inget.
Kommer att tänka på Liverpool.
Sinnesstämningen förändras något. Det är hett i solen och jag är varm rakt igenom.
Undantaget är min högra hand. Jag tar en klunk. Heineken på flaska.
Slumrar till. Vaknar igen. Slumrar. Jag drömmer mig bort.
Ser en tidning framför mig. Den är rosa.
På dess förstasida vrålar Michael Owen ut sin glädje och han sitter på Steven Gerrards axlar. Steven är lika hysterisk. I bakgrunden syns Sami Hyypiä med båda armarna uppsträckta i luften.
Rubriken lyder: "Liverpool tar över England."
Jag vänder sida.
På nästa bild står en gråtfärdig Gerard Houllier med Liverpoolhalsduk runt halsen.
Han säger att detta är det största han upplevt.
Plötsligt är tidningen borta. På ett ögonblick befinner jag mig på Anfield.
Känner mig hemma trots att jag aldrig tidigare varit här.
Killen bredvid mig försöker tala till mig, men det är omöjligt att höra något. The Kop överröstar allt och alla.
En bit bort sitter Kenny Daglish och han är påtagligt rörd. Bredvid honom sitter samma mörkhåriga docka som satt där under matchen mot Everton.
Svårt att hålla tankarna på fotboll.
Jag lyckas ändå för framför mina ögon dominerar Steven Gerrard som aldrig förr. Sven-Göran Eriksson ger honom lagkaptensbindeln och ingen protesterar.
Jamie Carragher håller rent i defensiven match efter match och äntligen får han det erkännande som han så väl förtjänar.
Högerbacksplatsen i landslaget blir hans egen.
Gary Neville inser att slaget är förlorat och sadlar om. På sandstränder världen över syns han spela beachvolley med Berg, Dahl och alla de andra.
"Svennis" lyfter blicken från Nancys dekolletage och kommenterar händelsen med orden: "Det var fanimej på tiden." Tord håller med.
Härliga tider. Michael Owen slår alla befintliga målrekord och Jerzy Dudek räddar allt.
På bänken sitter Chris Kirkland och ler. Han är glad i alla fall. Han får ju stå i landslaget och Chris vet att hans tid kommer.
Dietmar Hamann skjuter hårdare än någon annan. Alla världens målvakter ser ut som hjälplösa treåringar när tysken avlossar kanonen. Förtvivlat försöker de flytta på sig, men de hinner knappt.
Plötsligt är jag hemma i Sverige. Sitter i TV-soffan.
Där är min Heineken igen. Skönt.
I rutan syns Liverpool och de är på väg att ta över Europa.
Kommentatorn är lyrisk och han talar om de gamla Europacuptriumferna som är på väg att återupprepas.
Men det är något som inte stämmer. Min känsla är obeveklig, men jag kan inte komma på vad det är.
Rösten! Rösten är det. Jag känner inte igen den.
Får min förklaring när jag läser tidningen. Billy Landsdown har fått sparken. Till slut blev det visst uppenbart även för Viasat att Billy kunde lika mycket fotboll som en trehjuling. Vill man numera skåda världens förmodligen största partybroms får man zappa. Numera syns herr Landsdowne som programledare på ZTV.
Jag bläddrar vidare i samma tidning och den är fortfarande rosa. Jag stannar upp vid en artikel av Simon Bank.
Han har tydligen just insett de som för oss Liverpoolanhängare varit kristallklart en längre tid.
I sin senaste krönika bryter Simon förlovningen med sin förra kelgris Zlatan och ber honom att svälja sitt huvud och dra något gammalt över sig.
Europas bolltrollare nummer 1 heter El Hadji Diouf och han står utan konkurrens.
Hans cirkusnummer väcker rubriker världen över.
Sol Campbell, Rio Ferdinand och alla de andra försöker förtvivlat att täta utrymmet mellan deras ben. Men det är förgäves. Fungerar inte bättre än Rocka-gil. Diouf är tunnlarnas mästare.
Jag bläddrar igen. Nästa sida är resultatbörs. Det spelades visst matcher i Intertotocupen igår.
Trabzonsbor - Manchester United 1 - 0.
Det verkar inte finnas någon hejd på Liverpools framfart. Queen Elizabeth vill adla Gerard Houllier efter segertåget genom Europa, men fransmannen avböjer vänligt men bestämt.
"Folk kan ju tro att jag är släkt med Alex Ferguson", säger han. Drottningen förstår.
Framgångarna avlöser varandra och i en tidningsintervju avslöjar Robbie Fowler att han anser sig ha gjort sitt livs misstag när han skrev på för Leeds.
Liverpool köper tillbaka honom och vid återkomsten hyllas han med stående ovationer i tio minuter.
"God" har undertecknat ett livstidskontrakt precis som flera av de andra.
Plötsligt vaknar jag till. Klockan bredvid mig ringer.
Jag stänger av den och blir samtidigt medveten om att alltsammans bara varit drömt. Eller?
Kollar tidningen bredvid mig. 1-1 mot Blackburn. Nog var det en dröm alltid.
Undrar, för vilken gång i ordningen vet jag inte, när vi ska börja prestera i nittio minuter.
Känner mig inte allt för nedslagen dock. Tänker på det stundande 2003 och all fotboll som jag kommer tjata. Det blir nog ett bra år med både hyllningar och sågningar.
Men jag inser samtidigt att man aldrig får glömma bort att drömma. Det är drömmen som håller oss fotbollsfans vid liv.
När förluster och spelarförsäljningar river upp sår i mitt Liverpoolhjärta gnuggar jag drömmen däri. Utan drömmen finns inga fans...
Kommer plötsligt på varför klockan ringde. Dags att vända på sig.
Fan va solen tar här nere!
Lägger mig tillrätta och drömmen tar mig bort igen.
Kanske handlar den om fotboll, kanske om dockor.
Gott Nytt År!
