Halvtid
I backspegeln utgör matchen mot Newcastle den mest välspelade och den senaste mot Arsenal den mest känslosamma.
Så här i nyårstider är det som vanligt dags att avhandla säsongens första hälft. Och den började ju bra som ni säkert minns. Visserligen blev det förlust i den halvljumna Community Chield-uppgörelsen mot Arsenal, men när ligaspelet kort efteråt sparkade igång glömde nog de flesta av oss bort det snabbare än vi hann säga John Arne Riise.
Efter premiärsegern på Villa-Park, då John-Arne satte matchens enda mål framspelad av en för dagen strålande Danny Murphy, rullade det på fint för oss. Vi spelade inte magnifikt, men vi spelade bra och det räckte.
Lite till mans gick man väl och hoppades på att de där riktiga kanonmatcherna skulle komma, men bättre än hemmamatchen mot Newcastle blev det inte. Åtminstone inte spelmässigt.
Den senaste matchen mot Arsenal på Highbury kunde ha blivit en blytung triumf för oss, men eftersom Jeff Winters beslutat sig för att ge bort en försenad julklapp till Arsene Wenger så uteblev den. Fast matchen var ändå speciell, men jag ska be att få återkomma till det.
Jag var feg. Som vanligt
Eftersom jag känner till min egen oduglighet i ämnet så var jag rätt så feg när jag i höstas försökte mig på ett förhandstips av Premier League. Ni som läste det kommer säkert inte ens ihåg det för läsningen var allt annat än uppseendeväckande.
Precis som för de flesta andra heter därför också mina största överraskningar Everton och Leeds när jag nu summerar hösten och julmånaden.
Att Leeds skulle kunna få problem förutspådde jag dock, om än något försiktigt. Jag trodde att Terry Venables skulle kunna täta hålet efter Rio Ferdinand med sina obestridbara defensiva kunskaper, och sedan få alla talanger att dra åt samma håll.
Sett till de senaste matcherna har han kanske lyckats, men det tog tid. För lång om man vill vara med och slåss om titeln.
Våra grannar Everton har ju stått för en succéartad höstsäsong och även om man har svårt att känna någon glädje så är det tydligt att David Mooyes haft många kloka idéer.
Ett annat lag som jag tycker är värt att lyfta fram är Middlesbrough. Efter en fin inledning stagnerade man något, men de har stundtals imponerat stort på mig med snabbt passningsspel och fin rörelse i anfallet. Kloka värvningar i somras har bidragit till att de hemma på Riverside spelat riktigt småtrevligt vid några tillfällen. Till skillnad då från våra Merseyside-grannar som grisat sig till de flesta av sina poäng, utan att för den sakens skull vara mindre värda sin framgång.
Våra två största konkurrenter Man Utd och Arsenal har så här långt inte gjort sina fans besvikna. Särskilt inte Londonlaget. Alex Fergusons mannar har visserligen haft sina svackor, men med tanke på skadorna så är de faktiskt värda en hel del beröm. Beröm som svider, men likväl beröm.
När jag sett Arsenal mot Roma och Man Utd mot Deportivo La Coruna tidigare i höst så har jag förfärats över de oceaner som verkat skilja vårat anfallsspel från våra konkurrenters.
De har haft med hela laget i sina offensiva räder och kombinationerna har varit lika blixtsnabba som fantasifulla. Där är inte vi ännu.
Men å andra sidan såg jag de båda lagen i mellandagarna och mot W.B.A imponerade inte Arsenal förrän Pires byttes in och faktiskt hade man en del flyt som vann.
Man Utd förlorade mot Middlesbrough efter en rätt usel första halvlek, men en avsevärt bättre dock.
Det är skillnad på motstånd och motivation, det är jag medveten om, men oceanerna var kanske inte så oändliga som jag först trodde. Klart är dock att vi har en hel del kvar att arbeta med.
Själv har jag också många gånger hävdat att Liverpool minsann har en, om inte bredare, så åtminstone lika bred trupp som både Arsenal och Man Utd, men under hösten har jag fått se mig överbevisad av på flera punkter. Av Unitedspelare i synnerhet.
Forlan har visat att han är en mycket kompetent fotbollspelare och Silvestre blir allt bättre. Kanske är fransmannen nu, när han spelar på den positionen, ligans bästa vänsterback. Ashley Cole inräknad.
Mina gamla hackkycklingar Wes Brown och Fabien Barthez har också växt under säsongen, även om jag tror att det mest handlar om tillfälligheter i Fabiens fall.
Raset
När det gäller vår egen insats så visste vi inte mycket om hur svår hösten skulle bli när fru Fortuna vände oss ryggen en bit in i november. Och tur är väl det. Vi har ännu inte klarat av att arbeta oss tillbaka och även om matchen mot Arsenal var ett stort steg i rätt riktning så är det tveklöst så att vi kommer att få bära med oss sviten ”9 matcher-0 vinster” hela säsongen. Och det behöver ju faktiskt inte stoppa där.
Med 4 poäng på de senaste 9 matcherna skall man egentligen inte ha så mycket med slutsegern att göra och ärligt talat så börjar ”The Gunners” se oroväckande små ut borta vid horisonten.
Naturligtvis får vi skylla oss själva när vi sätter oss i en sits som mer eller mindre tvingar oss att vinna, eller åtminstone ta poäng, på Highbury redan i juletider för att ha en chans att få lyfta bucklan i maj.
Men också striden under den absoluta toppen kommer sannolikt att bli het under våren 2003. Flera lag verkar vilja blanda sig i och det hela känns nästan äckligt ovisst. Kampen om Champions League-platserna kan mycket väl bli en utdragen historia som inte avgörs förrän på mållinjen.
Troligtvis kommer något lag att sacka efter redan under de kommande månaderna och om det inte ska bli vi så får våran svit inte lov att bli mycket längre.
IG
Med de senaste säsongernas uppåtgående trend i åtanke, och med Gerard Houlliers antydanden om att tiden kan vara inne, så kan man inte med den bästa vilja i världen kalla första hälften av den här säsongen för godkänd.
Debaclet i Champions League har gjort situationen i ligan extra panikartad eftersom där annars ges fina tillfällen att hitta formen.
3-3-matchen mot Basel känns nu bara som en bekräftelse på att något inte stämt i år.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det går inte att blunda för att ingen match hittills varit sådär lysande som vissa var ifjol. När jag då gjorde motsvarande krönika präglades också den av vår dåliga form, men jag kunde i alla fall glatt skriva om matcher som 3-1 hemma mot Man Utd eller 2-0 mot Borussia Dortmund. Också den på Anfield.
Det kan jag inte göra idag. De riktiga guldkornen saknas.
Var har det brustit?
Om man kostar på sig att göra en snabb jämförelse med Man Utd så har ju de, som jag skrev tidigare, tvingats till en hel del ändringar under året. Spelet har blivit lidande ibland, det måste man acceptera, men de har klarat av att skaka av sig en förlust snabbt medan vi har misslyckats kapitalt på den punkten.
Vad beror då detta på? Vi kan inte skylla på skador i år i alla fall, för där har vi kommit lindrigare undan en många andra(t.ex Man Utd), men liksom hela laget har vissa spelare haft problem med att hitta sin formtopp.
Tydligaste har det blivit i fallen Steven Gerrard, Jerzy Dudek och Emile Heskey, men också Sami Hyypiä har sett lite darrigare ut en vanligt och när en av våra få skador drabbade Stephane Henchoz blev detta mycket kännbart. Samtidigt som det visade sig att schweizaren ska ha lika stor del av den ära som Liverpool fått för sin defensiv som Sami.
Jag vet inte om dessa formsvackor varit särskilt djupa, hur man nu skulle kunna bedöma en sådan sak, men klart är att de har drabbat, med våra ögon sett, helt fel personer.
Gemensamt för dessa är ju att de alla dragit ett mycket tungt lass åt oss de senaste åren och lite hårddraget skulle man kunna säga att alla dessa måste vara bra om Liverpool ska vara riktigt bra. Till skillnad från en spelare som Vladimir Smicer som närmaste är beroende av att Liverpool är bra för att han själv skall vara lyckosam. (Detta skrivet utan att låta någon skugga falla över ”Vladi”).
Att dessa spelares inverkan på laget är så pass stor tolkar inte jag på något annat sätt än att vår trupp kanske inte är tillräckligt bred. (Nu hör det givetvis till saken att ett lag alltid påverkas av en målvaktstabbe oavsett om man har tio landslagsmålvakter på bänken eller inte, så fallet Dudek är lite annorlunda.)
Vi har många högst kompetenta fotbollsspelare i truppen, och på pappret är det svårt att hitta några brister, men när vi i höst satts på prov har vi helt enkelt inte presterat. Trots att Houllier tidigt började rotera på många spelare. För mig är detta lika trist som överraskande.
När det gäller Steven Gerrard så är jag den förste att erkänna att jag må ha överskattat honom en aning. Inte beträffande hans talang, men hans mognad som fotbollsspelare.
Efter hans överfall på Gary Naysmith i Merseysidederbyt var jag mycket uppretad, men jag har efteråt insett att detta mest berodde på besvikelse. Steven har skämt bort mig och många andra med jämn form och endera stormatchen efter den andra och det får han betala för nu. Den period som Steven haft under hösten kommer sannolikt att stärka honom och den är helt naturlig om man ska vara riktigt ärlig.
I den sista matchen för året visade också Steven upp sitt rätta jag. Passningen fram till Baros vid straffsituationen var magnifik, men det var inte den enda läckerheten från Gerrard.
Uppoffrande spel defensivt kombinerades med initiativtagande framåt och i den andra halvleken ägde han Highburys gräsmatta.
Steven spelade på det sätt som han är bäst på. Han rörde sig över stora ytor och behärskade spelet överallt. Hela tiden ville han ha bollen och vi fick bekräftelsen på att Steven är en spelare för de stora matcherna. Han är bäst när det gäller som mest. Det var ett besked som med råge väger upp besvikelserna från hösten.
Sami Hyypiäs sviktande form är svårare att få grepp om. Finnen har varit säkerheten själv sedan han slog igenom, men man måste nog inse att ensam inte är stark alla gånger om man är mittback. Det gäller att ha en partner som känner till ens styrkor och svagheter och som kan vara på plats när man själv inte förmår det. Att våran lagkapten inte sett lika stark ut alla gånger i år använder jag som ett argument till att rotationssystemet bör praktiseras med mycket stor försiktighet i backlinjen.
Att vår målvakt skulle ställa till det så för oss var ju nästintill omöjligt att förutspå innan säsongen drog igång. Många är det säkert som liksom jag aldrig sett Dudek i någon annan tröja en Liverpools (och Polens, men jag lämnar det därhän) och därmed aldrig sett karln göra ett enda misstag. Överraskad blev man då minst sagt när den ena plumpen efter den andra smög sig in i protokollet.
I ärlighetens namn hade det varit styggt mot Jerzy att förvänta sig en ny succésäsong av honom, men tabbarna har varit för stora och framförallt för många så Liverpoolfansen har all rätt att vara besvikna.
Jag har aldrig tvivlat på polackens kapacitet och efter Man Utd-matchen tänkte jag att ”ett par bänkningar oså är han hypertaggad igen”. Men efter att ha sett Kirklands trygghetsingivande spel och hans pondus växa sig allt större känns det som om Dudek kommit längre ifrån sin burvaktarplats. Och inte tvärtom som jag trodde.
Den sista stora besvikelsen i år står Emile Heskey för. Till skillnad från en sån som Steven Gerrard så har han redan haft ett ”mellanår” och tagit sitt stålbad. Ändå sviker formen och målskyttet. I vissa matcher jobbar han förvisso hårt och då är han nyttig, men faktum kvarstår: Han kan inte göra mål.
I början tog jag försäljningsryktena lite med en klackspark, men nu känner jag mig mera kluven. Kanske trodde Houllier att han kunde göra en målskytt av Emile på ett par år?
I så fall har han misslyckats.
Våra övriga anfallare har i år haft blandad framgång.
Baros har varit en överraskning. Han är en utpräglad målskytt. Det märks tydligt och här finns potential det är jag övertygad om.
Michael Owen har gjort åtta mål i ligan och med tanke på hur vår form sett ut och hur vi spelat offensivt i många matcher så är det faktiskt mycket bra. Owen har ett jättelikt ansvar för Liverpools offensiv och det kan vara svårt att föreställa sig. Att som ensam ställas som mot väggen likt Michael fått göra några gånger i år är bara orättvist och den kritik han fått är till största delen obefogad.
När spelet kommer igång kommer hans målskytte att lossna samtidigt. Var så säkra.
Vår fjärde forward, El Hadji Diouf, har väl inte heller rosat marknaden i höst. Efter Southamptonmatchen på Anfield, då senegalesen satta två bollar, har det varit knäpptyst.
Personligen tycker jag inte att det är varken överraskande eller särskilt oroväckande att El Hadji står kvar på 2 ligamål när vi byter år. Utlänningar har ofta problem när de kommer som nya till Premier League. Det räcker att titta på spelare som Ljungberg, Pires och Veron.
Det som jag däremot reagerar på är det sätt som Gerard Houllier valt att matcha Diouf på.
Liverpool betalade ca £9.5M till Lens för den lovande afrikanens tjänster och det är otroligt mycket pengar. Prislappen ska givetvis förbises när det gäller laguttagningarna, men jag anser att det är att ha lite dålig respekt för pengar när man betalar så mycket för en spelare utan att ha för avsikt att skynda på inskolningsperioden och spela med honom lite oftare.
Han hade inte behövt spela varje match. Det har funnits riktiga bottennapp och han behöver tid på bänken också. Men om Gerard Houllier vill få ut en stor del av El Hadjis potential, som onekligen finns där, han visade det inte minst senast mot Arsenal, och även få valuta för sina pengar, så bör han låta honom få lite mer speltid.
Resultaten i år har visat att vi inte kan stå och klappa oss på magen och tro att vi har en milsbred trupp. Att lägga £9.5M på en spelare som mest sitter på bänken har vi helt enkelt inte råd med.
Fortsättning i Del 2.
