Halvtid - Del 2
Del två av krönikan Halvtid som behandlar Liverpools första hälft av säsongen
Champions League
Att vi åkte ur Champions League så tidigt och så snöpligt har naturligtvis också gjort sitt till de uteblivna resultaten. Fina resultat i mästarcupen inger alltid fint självförtroende som man har stor nytta av i ligaspelet.
Jag har tidigare deklarerat min ståndpunkt angående orsaken till vår missade kvalificering och den står jag fast vid.
Vårt största misstag begicks under bortamatchen mot Valencia då vi ödslade alldeles för mycket krut i en match som vi egentligen hade råd att förlora. ”Didi” Hamanns utvisning och avstängning var utan tvekan en starkt bidragande orsak till att vi bara fick en pinne av Basel på Anfield.
Den andra stora orsaken till att vi nu spelar i UEFA-cupen är en halvlek av dålig koncentration kombinerad med misslyckad taktik i Schwiez.
Givetvis hade vi också en del missflyt i Europaspelet, men det borde inte ha stoppat oss då vårat flyt i lottningen var mer än tillräckligt.
Spel utan grundspel
Totalt sett måste man säga att defensiven fungerat bra för oss även i år. I vårt spel utan boll vet alla vad de har för uppgift och försvarsmässigt märks det inte så mycket om vi byter ut någon spelare på mittfältet, eller om John-Arne Riise eller Djimi Traore spelar ytterback.
Det är alltså i offensiven som problemen ligger. Under fjolårssäsongen blev vi emellanåt anklagade för att spela destruktivt, men då och då presterade vi mycket fin anfallsfotboll.
Detta skedde dock nästan uteslutande under de perioder då vi hade bra med vind i seglen.
I år har vinden sällan blåst åt vårat håll och har den gjort det så har det mest varit några ynkliga pustar. Våra anfall har ofta blivit krampaktiga och slutat ofta med en lång luftpastej mot Michael Owen eller en passning hem till egen målvakt. Ett enkelt offensivt grundspel som alla är införstådda med har inte funnits att tillgå.
Det är därför som vi ligger där vi ligger i ligan och det är därför som vi aldrig förmått resa oss ur den formsvacka som plågat oss så länge.
Om jag för andra gången i en och samma krönika ska kosta på mig att göra en snabb jämförelse med ytterligare en konkurrent, Arsenal, så kan man konstatera att också de inledde mycket bra. Utan att imponera sådär eftertryckligt tog Wengers mannar poäng efter poäng.
Formsvackan väntade dock i höstmörkret även på dem, dock lite tidigare än vår, och plötsligt stämde de inte för de forna mästarna. Skillnaden blir dock tydlig när man ser hur Arsenals svit stannade vid blott två matcher, medan vi gick kräftgång i vecka efter vecka.
För att återvända till temat grundspel blir det här tydligt att ”the Gunners” hade ett sådant som de snabbt kunde hitta tillbaka till och det är därför som de just nu toppar ligan.
Hur kommer det sig då att det tar en sådan tid för oss? Gerard Houllier har ju faktiskt funnits vid rodret ett tag nu och huvuddelen av våra spelare har haft Anfield som hemvist i flera år.
Truppen såg dessutom starkare ut inför hösten. Barmby och Redknapp är visserligen tunga namn inom brittisk fotboll, men under fjolårets framgångsrika säsong gjorde de ingen större nytta. Våra nyförvärv såg dessutom mycket intressanta ut.
Det är självklart svårt att peka på var det är som gått snett. Allt som jag skrivit i den här krönikan är spekulationer. Säkert har jag kommit åt flera bidragande orsaker, men inte hela sanningen. För mig har det dock blivit uppenbart att truppen saknar riktig harmoni.
Kanske har Houllier motarbetat sig själv i sin vision att skapa en starkt sammansvetsat och samspelt ungt lag?
När jag idag ser på de spelare som ingår i Liverpools trupp saknar jag en sammanhållande länk. Jag ser inga brister i Sami Hyypiäs ledarskap eller i Dietmar Hamanns papparoll på planen. Men när jag ser på helhetsbilden saknas något.
Visserligen är det roligt och stimulerande med en så ung trupp som Liverpool har för tillfället. Jag talar gärna varmt om det. Men det faktum att Patrik Berger och Jamie Carragher är de spelare som haft ett a-lagskontrakt med Liverpool FC längst ser inte jag som något styrkebesked.
När det kommer till Gerard Houlliers spelarförsäljningar de senaste åren har jag kunnat acceptera varje enskilt fall, men kanske borde någon inom organisationen stannat upp och sett ytterligare ett steg framåt.
Några exempel:
Robbie Fowler är visserligen en symbol för Liverpool och en stor målskytt, men hans bästa dagar var sannolikt redan förpassade till historieboken och ska man vara ärlig så var Leeds bud nästan för bra.
Jamie Redknapp var förvisso lagets kapten och en enastående passningsspelare, men ”Redders” var också skadebenägen och det bästa för alla parter var kanske att låta honom gå.
Nick Barmby har i och för sig stor rutin inom brittisk fotboll, och internationellt, men efter den senaste säsongen då Nick spenderade mycket tid på massagebordet så var hans plats i laget inte lika självklar.
Min poäng är då att även om Salif Diao må ha uträttat mer på gräsmattan, bara under höstsäsongen, än vad Jamie Redknapp gjorde under sina två sista år i klubben så kanske han ändå inte varit lika värdefull för laget.
Vi fans vet ofta väldigt mycket om den fotboll som Liverpool spelar, men om vad som försiggår på Melwood och hur spelare påverkar varandra där vet vi inget.
Kanske är det bara mitt romantiska Ulf Lundell-jag som inte kan släppa drömmen om ett ligaguld där Liverpoolhjältarna heter Redknapp, Fowler och McManaman.
Eller kanske är det så att Liverpool inte kan hitta någon röd tråd i sitt spel därför att det inte finns någon i laget?
***
Till sist Arsenalmatchen. Vissa matcher är alltid speciella. Arsenal på Highbury är en av dem. Man tänker på dem veckor innan och veckor efter. Världen krymps under nittio minuter och blir inte större än 29 tum. 22 om du är tvingat till ett hotellrum på Lanzarote.
Efter Gilbertos mästermiss i slutsekunderna kände man nästan uteslutande lättnad, men när den lagt sig kom ilskan fram och den har hållit i sig längre än vanligt.
Resultatet var väl i och för sig rättvist. Men som matchen artade sig känns allt väldigt snöpligt.
Det som efter en taktiskt triumf skulle kunna ha blivit en vändpunkt känns nu bara bittert.
Vi spelade precis som man skall göra mot Arsenal på Highbury när de leder ligan. Man kan rabbla på om att vi tråkar ut motståndarna under första halvlek, och visst, det var ingen champagnefotboll, men inget lag dominerar en första halvlek mot Arsenal när de leder ligan och har medvind. Att hålla ihop laget på egen planhalva var precis rätt taktik.
Arsenal tröttnade eftersom och när ytorna öppnades i andra såg vi möjligheterna och utnyttjade dem.
När Danny Murphy satte straffen var jag i sjunde himlen och pulsen närmade sig säkert mitt personbästa.
Sen kom då julklappen från Winters. Och den innehöll egentligen mer än bara straffen, som jag ska återkomma till. Under hela matchen föll han gång på gång för hemmapublikens lipande och när Liverpool flyttade frisparken en obetydlig meter höjde han allvarligt på fingret och tvingade oss att lägga bollen till rätta. Thierry Henry däremot fick i princip lägga bollen var han helst behagade bara han höll sig på rätt planhalva.
Sen var det ju straffarna. Sol Campbells våldtäkt på Milan Baros är ju inte mycket att säga om…Tror man lätt ja. Jeff Winters fick ta hjälp av sin assistent. Inte särskilt överraskande. Säkert fick han övertala honom också. (Vissa av oss minns den straff han gav bort till Everton i Merseysidederbyt för ett par år sedan.)
Ett kort var dock aldrig aktuellt, fastän många menade att ett rött inte varit otänkbart. Men jag håller nog med Winters där. Ett kort var inte ett rättvist straff. Villkorlig dom låg närmare till hands.
Den andra straffen är dock den mest uppseendeväckande givetvis. En domare kan missa vissa förseelser. Det är jag medveten om och accepterar. Men när han hittar på saker känns det betydligt värre. Är det vad han kallar en tröjdragning så är det ju som Gerard Houllier säger att då får han lov att blåsa ett femtiotal straffar per match.
Arsene Wenger försvarade ju i och för sig Winters, men han verkar ju fortfarande leva i tron att Viera aldrig med avsikt spelat fult en enda gång i sina aktiva karriär, så frågan är om någon av dessa herrar ens har ledsyn..?
1-1 speglade ändå den delen av matchen som Winters inte lade sig i rätt bra och något dygn efteråt kan jag acceptera det till viss del i alla fall. Några saker sätter sig dock fast i minnet och främst är det Arsenalspelarnas miner som fastnat på näthinnan.
Henrys stoneface till exempel. Vad är den bra för. Mest tröttsam nu tycker jag. Vem försöker han lura att han inte bryr sig?
Sen har vi alla de andra spelarnas miner. Den som de lägger på efter att de hört domarens signal i samband med en närkamp där de själva varit inblandade.
Den som Arsene Wenger låtit träna in med hjälp utav någon duktig dramalärare.
Ni vet, axlarna upp så mycket det går. Handflatorna blottade i öronhöjd och den där menande, nästan lite ledsna blicken. Jag tänker förstås på ”Jag har inte gjort nått-minen”
Undrar varför de inte gick och blev kommunalarbetare hela bunten. Då kanske någon mer än Jeff Winters hade trott på dem.
