Le Tallec eller Cristiano Ronaldo?
... vem är egentligen bäst? Stefan Elofsson spinner vidare på ämnet talanger, och försöker så gott det går att ge klarhet i en svår diskussion.
Hur ska vi göra med våra talanger? Ämnet är ständigt aktuellt, men när min kollega Björn Grafström lyfte upp frågan på stora löpet igen tänkte jag taga tillfället i akt och resonera lite kring ämnet.
Bör Gérard Houllier ge fler talanger chansen, eller bör han ge de allra främsta och största talangerna chansen lite oftare? Eller borde han kanske göra både och?
Frågan är komplex och så där övergripande diplomatiskt kan man väl säga att ja visst, döm inte ut någon (och passa dig också för att hylla någon för den delen) innan du sett honom i en a-lagsmatch. Men tänk också på omständigheterna. Cristiano Ronaldo har haft en mycket bekvämare inkörningstid en Anthony Le Tallec.
En faktor som gör det mycket svårt att prata talanger är att man i många fall aldrig sett dem. I forumet kan man ofta läsa inlägg med innebörden: In med Foy! in med Raven! in med Potter! Och javisst, inte sällan är jag snubblande nära att haka på, men så hejdar jag mig. Hur ofta har jag sett dem lira egentligen? Det är begränsat om man säger så.
Det tre ovan nämnda har jag endast sett i highlightsen från vissa reservlagsmatcher på liverpoolfc.tv, och ärligt talat, att göra en rättvis bedömning baserat på det är omöjligt, och korkat. Det blir orättvist helt enkelt.
Men vissa talanger har jag sett lite mer. Jon Otsemobor hade jag aldrig sett när han blev skjuten i ändalykten förra året, men efter den rekordrehabiliteringen var han helt plötsligt med i startelvan. Totalt blev det fem matcher från start och jag tillåter mig att göra en bedömning av honom utifrån det. Helhetsintrycket är positivt, men samtidigt har jag svårt att motsätta mig utlåningen. För det är ju som en redaktionskollega påpekade i ett mail; är han verkligen tillräckligt bra för ett lag med titelambitioner?
Det är ju klart tveksamt, men betyder det att han inte har en plats i truppen? Det är ju klart... tveksamt.
Personligen tycker jag nämligen inte att Quinton Fortune har vad som krävs heller, men han gjorde 16 framträdanden för Man Utd förra säsongen.
Men som sagt, när det blev som det blev den här säsongen måste man ju samtidigt förstå Houllier. Efter en förlust mot, tja låt oss säga Southampton på Anfield, så kanske man inte är så sugen på att kasta in ett gäng färskingar i startelvan. Och frågan är om de själva känner ett trängande behov att få debutera just då. För det är ju det där med omständigheterna. Cristiano Ronaldo har som sagt haft en mycket bekvämare inkörningstid en Anthony Le Tallec.
Vad man istället kan kritisera Houllier för är att han inte lyckats skapa några ordentliga rutiner för talangerna. I alla fall inte för de som han inte köpt in.
Otsemobor till exempel hade bara gjort två seniormatcher (ingen av dessa i Premier League) när han kastades in i hetluften mot Newcastle i december. Och han har stått och bankat på porten rätt länge ändå, trots sin ringa ålder. Jag tror inte att jag fantiserar allt för mycket när jag säger att hans förutsättningar för att lyckas hade sett betydligt bättre ut om han fått spela åtminstone en handfull matcher till innan det verkligen gällde. Den där känslan att nu måste jag få Premier Leaguedebutera, den kanske undertrycks en aning när laget sladdar och fansen misströstar.
Nu kastades han in därför att det mer eller mindre saknades alternativ (och därför att Salif Diao hade visat sig vara helt livsfarlig att placera i närheten av eget straffområde) och inte bara satte det en enorm press på den stackars "Semmy", det fick honom kanske också att känna sig lite mindre välkommen.
Richie Partridge refererade man länge till som "den bästa spelare akademien fått fram sedan Michael Owen". Säger väl inte allt för mycket egentligen, det skiljer bara ett år. Men nog kunde han fått fler chanser än en, vilket är det antal seniormatcher han än idag står och stampar på. Irländaren har väl inte utvecklats i önskvärd takt, men ändå.
Houlliers adelsmärke benämns ofta som hans förmåga att arbeta med unga förmågor, men hur enkelt är det egentligen att vara ett löfte och träna under fransmannen? John Welsh "lovades" 15 matcher inför den här säsongen. Av det har det blivit två inhopp, varav ett i UEFA-cupen... hittills. Och nu ska han lånas ut.
Detta under en säsong då Dietmar Hamann dragits med efterhängsna skador.
Kanske är det ett illavarslande tecken att bli försedd med kaptensbindeln i Liverpools reservlag?
"Grattis grabben, du blir kvar här ett tag".
I Welsh fall har problemet snarast legat i Houlliers mittfältsfilosofi. Där alla som återfinns i lagdelen mer eller mindre spelar på samma position. För att vara lite elak då.
Den enda som kan sägas ha en fast plats är nyss nämnda Hamann som alltid, alltid, alltid, spelar bakom övriga. För den roll finns emellertid inga spikade koordinater heller, eftersom den är beroende av var de övrig håller hus. Och det kan ju variera.
De återstående spelar lite hursomhelst, i alla fall är det lätt att tro, ena stunden höger, ena stunden vänster. Och skulle det var så att Houllier känner att det utplacerade manskapet består av lite för likartade spelare, att det möjligtvis kommer att saknas något. Då släpar han helt sonika ner stackars Emile Heskey.
Nej, att slå sig in på Liverpools mittfält är inte lätt. Detta är lagdelen där så gott som alla kan besätta så gott som alla positioner.
Vem är då egentligen bäst? Anthony Le Tallec eller Cristiano Ronaldo?
Ingen aning faktiskt. Men omständigheterna har gjort att Ronaldo framstått som åtminstone en klass bättre än Le Tallec. Jag tror att det precis lika gärna kan vara tvärtom. Det behöver inte vara så, men det kan lika gärna vara det.
När Ronaldo ligadebuterade efter en timma av öppningsmatchen mot Bolton så hade Man Utd visserligen inte spelat så bra, men man ledde med 1-0. Portugisen klev över bollen några gånger och de rödklädda på läktaren var inte så svårflirtade. För Le Tallecs del så hade Liverpool redan börjat halka efter när han fick chansen på allvar. Inte för att jag på något sätt vill förringa Cristianos prestation, att axla nummer sju kräver sin man och han har överraskat mig, men Le Tallecs bord var inte lika frikostigt dukat.
Sen ska man väl inte lägga för stor energi på att jämföra två rätt så skilda spelartyper. Det är alltid vanskligt.
Och vad man definitivt inte ska göra är att komma dragandes med den där ungdomsturneringen för massor av år sedan då Le Tallec var extraordinär och Houllier framstod som ett geni som redan lagt vantarna på honom. Vad som hände 2001 på Trinidad är skojig kuriosa, men att ta med det i en jämförelse... det är bara trams. Inte för att det händer så ofta, men det kan sägas ändå. Utvecklingskurvorna är så personliga och så unika från spelare till spelare att en bedömning baserad på något som hände så långt tillbaka i tiden bara blir löjeväckande. Jämför Johnny Rödlunds utveckling med till exempel Mikael Nilssons (Halmstad, svenska landslaget). Det går också bra att titta på hur bra Zlatan var i ungdomsåren. En stor talang javisst, men länge klart distanserad i skytteligan av en herre vid namn Tony Flygare i MFF:s u-lag. Var Zlatan är idag vet ni alla, sist jag kollade satt Tony Flygare på bänken för Assyriska.
Hursomhelst. Detta skulle alltså föreställa en krönika under ämnet talanger. Med vissa utstick.
Beträffande Le Tallec kontra Ronaldo tror jag att den sistnämnde är en spelare som med sina underbara överstegsfinter kommer att vinna en hel del matcher åt Man Utd.
Le Tallec å sin sidan är mer av dirigenttypen som vänder ett dödläge genom öppnande passningar som ingen annan ser och som gör sina anfallare ett snäpp bättre bara genom att han lyckas hitta dom där ingen annan skulle ha klarat av att göra det. Ungefär på samma sätt som Stefan Pettersson såg till att folk började kalla Andreas Andersson en målskytt.
Det behöver inte bli så, men det kan faktiskt lika gärna vara sanningen.
