Inför: Liverpool FC - Olympique de Marseille

Födelsedagsfirande Didier Drogba leder anfallet för Olympique de Marseille när de springer ut på Anfield i UEFA-cupens fjärde omgång.

Två lag skall försöka rädda sina säsonger genom framgång i UEFA-cupen med start på Anfield på torsdagskvällen. Blir det ännu en tålamodskrävande match för Liverpool mot ett lag som backar hem rejält à la Levski Sofia eller bjuder motståndarna upp till spel?

Olympique de Marseille

Staden Marseille ligger beläget vid den franska sydkusten, grundades 600 år f.K. och bebos av ca 810 000 invånare. Detta gör den till Frankrikes andra största stad efter Paris och är i många avseenden en motpol till huvudstaden. Medan Paris är makt är Marseille arbetarnas stad och även porten till Afrika. Det senare har gjort staden till en smältdegel för olika kulturer och människor med vitt skilda bakgrunder.

Fotbollsmässigt har dock staden nästan alltid varit en maktfaktor och fotbollen har varit ett sätt för invånarna att hävda sig mot storebror Paris. På 90-talet tog Bernard Tapie laget till fem raka ligaguld och med spelare som Didier Deschamps, Chris Waddle, Alan Boksic och Jean-Pierre Papin vann de allt som gick att vinna som klubblag (se nedan). Det blev en enorm revansch för staden och dess invånare, men samtidigt innebar det ett enormt arv att axla för kommande Marseilleupplagor. Någon som känner igen den pressen?

Säsongen 1993/94 blev laget fråntaget ligaguldet och tvångsnedflyttat i division 2 på grund av en mutskandal. Tapie fick även avtjäna ett kortare fängelsestraff. Adidas gick in som ägare och försökte bygga upp ett storlag igen, vilket till viss del lyckades. 1996 var Marseille tillbaka i högstadivisionen igen och med spelare som Robert Pirés, Laurent Blanc, Christophe Dugarry och Fabrizio Ravanelli kom man tvåa i ligan och gick till final i UEFA-cupen.

Med de stora framgångarna från 1993 i färskt minne räckte dock inte detta och efter en dålig start i ligan 1997/98 fråntogs Pirés lagkaptensbindeln efter press från supportrarna medan Dugarry blev av med sina kläder och fastkedjad. Att den senare snabbt flydde klubben för Bordeaux är kanske inte så överraskande? Samtidigt såldes Blanc till Inter och krisen var ett faktum.

Tränare roterade kraftigt på Marseilleposten de kommande åren och resultaten uteblev trots lika höga spelarlöner som t ex Arsenal. För tre år sedan säkrades kontraktet i den sista ligamatchen och detta blev ett startskott för att få Marseille på fötterna igen. En journalist anlitades som president och han började måla upp en långsiktig strategi. Till en början lyckades det och den nye tränaren Alain Perrin förde laget till Champions League. Men den här säsongen, då laget skulle ta nästa steg i utvecklingen blev det tvärstopp. Ett par dåliga resultat och värvningen av Fabian Barthéz blev startskottet för den nuvarande mycket svaga perioden.

Den stora orsaken till krisen är att laget är felkonstruerat. Det saknas en spelfördelare och Perrin kunde inte bestämma sig för om han skulle spela med två spelförande yttermittfältare eller som det klassiska Olympique de Marseille med en tydlig "nr 10". Följden blev att Perrin sparkades och klasspelare som Stepan Vachousek och Daniel Van Buyten helt gick ner sig. För ett år sedan talades det om 200 miljoner och Manchester United för Van Buyten, nu blev det i stället ett lån till Manchester City.

En spelare som Dmitri Sytchev, då 19-årigt underbarn från Ryssland (gjorde ett och spelade fram till övriga tre av Rysslands fyra mål i fotbolls-VM 2002), som kom, sågs och... försvann tillbaka till Ryssland. I slutet av januari 2004 skrev Sytchev på ett fyraårskontrakt med Lokomotiv Moskva och ryssens agent kommenterade det hela med: "Det är viktigt att Sytchev får spela som anfallare. Han användes som högermittfältare i Marseille." Någon som associerar till något?

Sedan en månad tillbaka är José Angio, före detta b-lagstränare, manager för Marseille och till nästa säsong verkar det som att Laurent Blanc blir ny sportchef. Kvar är ett lag utan spelidé som med ett undantag saknar klasspelare. I backlinjen återfinns David Sommeil (som dock spelade för Manchester City i UEFA-cupen i höstas och inte får spela för Marseille) och Philippe Christanval som båda är stabila och pålitliga medan ytterbackarna är mer av rundningskoner. Demetrius Ferriera skadade fotleden i matchen mot Dnipro Dnipropetrovsk och missar definitivt torsdagens match.

Marseille spelar med två defensiva mittfältare, Fabio Celestini och Brahim Hemdani, vilka båda är skickliga utan boll men inte riktigt räcker till mot bra motstånd. Tanken är sedan att Camel Meriem och Stepan Vachousek skall styra spelet från sina fria positioner på kanterna, men det funkar sällan. Därför lutar det åt att Laurent Batlles och Steve Marlet spelar på yttermittfältet mot Liverpool. Problemet är att ingen av dem heller kan föra spelet, så Ahmed "Mido" Hossam och Didier Drogba på topp får sällan några bra bollar att jobba med.

Mido, som är flera klassar sämre än i Ajax, tar ganska få löpningar som forward och har som uppgift att styra vidare spelet mot Drogba. Just denne Drogba är den ovan nämnde ende klasspelaren och den som Liverpoolförsvaret måste hålla ögonen på. Han har nästan på egen hand (16 ligamål och fem assist) hållit Marseille på en hygglig placering i ligan och stänkte in fem mål under gruppspelet i Champions League. Teknisk, stark, snabb och klok i sina val. Är till skillnad från Mido väldigt rörlig och en avslutare av rang, men har börjat tröttna på att han får dra ett sådant stort lass ensam. Vi passar på att gratulera Drogba som fyller 26 år den 11 mars.

Olympique de Marseille grundades 1899 och har vunnit den franska ligan vid elva tillfällen: 1929, 1937, 1948, 1971, 1972, 1989, 1990, 1991, 1992 och 1993. Laget har även tio inhemska cuptitlar. Laget spelar sina hemmamatcher på Le Stade Vélodrome som tar 61 885 åskådare. Den officiella hemsidan hittar du här och där kan du bland annat hitta en intervju med Chris Waddle (på franska) där han säger sådant som är ganska välbekant för Liverpoolsupportrar.

Liverpool har ett starkt försvar, men som inte är så snabbt längs marken. Kvickheten ligger i stället i offensiven hos spelare som Michael Owen och Harry Kewell (även om denne inte längre är lika bra som i Leeds enligt Waddle och inte dribblar lika ofta), och Steven Gerrard är den spelare som i första hand måste stoppas. Waddle säger vidare att Liverpool måste ses som en besvikelse med tanke på de stora summor som pumpats in, men att laget inte har kunnat uppnå samma stabilitet och kontinuitet som t ex Arsenal och Manchester United. Han påpekar också att liksom för Marseille är UEFA-cupen den enda chansen till framgång den här säsongen för Liverpool. Avslutningsvis säger han att det trots allt är Liverpool som har den största pressen på sig och vår obekvämhet med att föra matcher kan gynna Marseille.

Svenskar som spelat i klubben är Tage Wissnell, Dan Ekner, Gunnar Johansson, Gunnar Andersson (meste målskytt i Marseille genom tiderna), Stellan Nilsson, Roger Magnusson, Anders Linderoth och Klas Ingesson.

Den 26 september 1962 mötte Marseille belgiska Unio Sint-Gillis i sin första europacupmatch någonsin. Det blev 1-0-seger hemma, men 2-4-förlust borta och således uttåg direkt i IC Fairs (föregångare till UEFA-cupen) första omgång. Under de kommande 25 åren spelade Marseille under åtta säsonger ute i Europa, men det var mycket blygsamma resultat och längre än den andra omgången UEFA-cupen 1973/74 gick de aldrig.

Slutet av 80-talet markerade dock ett rejält uppsving för Marseille och 1987/88 gick de till semifinal i Cupvinnarcupen där det blev förlust mot Ajax efter 0-3 borta och 2-1 hemma. Säsongen 1989/90 nådde laget semifinal i Europacupen, men Sven-Göran Erikssons Benfica tog sig vidare till final efter ett sent 1-0-mål i Lissabon; Marseille hade vunnit med 2-1 hemma.

Marseille tog ytterligare ett steg framåt, då man nådde till final i Europacupen ett år senare. Det slutade dock i tårar för Marseille som förlorade straffläggningen mot Röda Stjärnan Belgrad med 3-5 efter 0-0 vid full tid och efter förlängning. Efter en mellansäsong lyckades så Marseille slutligen ta det sista steget och kunde den 26 maj 1993 lyfta Champions Leaguebucklan efter att ha besegrat Milan med 1-0 på Olympiastadion i Rom. I mål den dagen stod Fabian Barthéz.

Nästa toppnotering anlände säsongen 1998/99 i form av en finalplats mot Parma i UEFA-cupen. Crespo, Vanoli, och Chiesa gjorde dock processen kort med Marseille. Säsongen 1999/00 åkte de ut i Champions League andra gruppspel, sist i en grupp innehållande Lazio, Chelsea och Feyenoord.

Framme i nutid efter tre europacuplösa säsonger hamnade Marseille näst sist i sin Champions Leaguegrupp efter blott fyra poäng i en grupp innehållande Real Madrid, Porto och Partizan Belgrad. Tack vare att Partizan lyckades ännu sämre och bara skrapade ihop tre poäng gick Marseille vidare till UEFA-cupen där de i den förra omgången slog ut Dnipro Dnipropetrovsk (1-0 (h); 0-0 (b)) och där står vi nu.

Marseilles trupp till matchen på Anfield:

Målvakter: Barthéz, Gavanon
Försvarare: Christanval, Méïté, Ecker, Beye, Dos Santos, Peréz
Mittfältare: N'Diaye, Celestini, Hemdani, Flamini, Johansen, Meriem, Batlles
Anfallare: Mido, Marlet, Drogba

Domare på Anfield blir Baskatov från Ryssland. Det är första gången sedan 1997, i matchen mot Brann, som ett ryskt domarteam dömer Liverpool.

Jag vill rikta ett stort tack till den hemlige person som bidragit med mycket användbara fakta rörande framför allt Olympique de Marseilles spelare och lagets spelstil.

Liverpool

Nästan hela truppen att tillgå för Gérard Houllier och därmed fler valmöjligheter, men troligen är det endast på en två-tre positioner som det är aktuellt med eventuell förändring. Vladimir Smicer, Salif Diao och Anthony Le Tallec är de enda spelarna som är skadade. Samtliga i den här trion har stor erfarenhet av just den franska ligan, vilket förstås även gäller Bruno Cheyrou, Djimi Traoré och Florent Sinama-Pongolle.

Chris Kirkland verkar få chansen under en längre period och inget tyder då på att han inte skulle stå i den här matchen. Backlinjen är en lagdel som jag normalt inte vill se någon större ruljans i, men jag hade inte varit främmande för att flytta över Jamie Carragher som högerback och spela John Arne Riise som vänsterback. Han lär "aldrig" peta Harry Kewell och den här typen av match hade varit bra att testa norrmannen i. En del ser Riise som lite av en säkerhetsrisk defensivt, men det är faktiskt lite så jag ser på Steve Finnan för tillfället. Nu är de spekulationerna mest av akademisk karaktär, då Houllier redan har lovat Finnan en plats i startelvan.

På mittfältet kan vi nog skriva ner Harry Kewell, Dietmar Hamann och Steven Gerrard utan att fundera alltför mycket och det skulle faktiskt inte vara så överraskande om Houllier håller fast vid laget från en vecka sedan och därmed placerar Danny Murphy som fjärde man på mitten. I mina ögon är bortamatchen mot Southampton på söndag på papperet svårare och även av större vikt, men att Houllier skulle göra något annat än att köra bästa elvan jämt tills någon blir skadad - okej, det var elakt - tror jag inte på.

Michael Owen och sedan Emile Heskey eller Milan Baros. På hemmaplan troligtvis Baros, men jag lämnar möjligheten öppen för Owen och Baros på topp med Heskey som högeryttermittfältare. Florent Sinama-Pongolle gjorde en mycket fin insats för reserverna, men det räcker nog bara till ett inhopp.