När det blåser till storm
Mattias Herner leder er igenom en drömsk bilresa, skumma uttalanden av vår favoritfransman och ger er alla siffror ni inte visste att ni behövde.
Precis som den blinda fläcken är en förutsättning för att vi skall kunna se sägs det att det i varje storm finns en punkt där all kraft är samlad i ett totalt lugn - stormens öga. Liverpoolstormens öga har den här säsongen utan tvekan varit vår egen Stevie Wonder som definitivt inte spelat i blindo och nästan på egen hand lett oss genom de kraftiga vindbyarna. Det blåser fortfarande rejält, men lagkaptenen har åtminstone fört oss in i lä. Frågan är vad nästa steg blir?
Härligt, Liverpool på TV igen! You'll never walk alone ljuder och domaren blåser igång matchen. 5 minuter...10 minuter...15 minuter...tv:ns högfrekventa brus blandas med trafikljud, vinden och några fåglar som krafsar på fönsterblecket.........
.........plötsligt befinner jag mig i passagerarsätet i en vackert rödlackerad Jaguar som susar fram genom Europa. Där passerar vi Olympiastadion, Camp Nou och Westfalen Stadium i Dortmund. Vänder mig om mot chauffören som ler med en röd scarf slängd runt halsen och precis när jag är på väg att fråga varför framsätena praktiskt taget är monterade i baksätet tar den idylliska stämningen abrupt slut.
Vi har just kraschat in i bakdelen på en Schweizregistrerad bil och föraren av denna gör på agiterad franska oss klart medvetna om vad han anser om min chaufförs köregenskaper. "Basel", läser jag bak på hans bil - måste vara något nonsensställe som ingen har hört talas om.
Medan han högljutt gestikulerande bärgas bort inser jag att även vår bil måste lagas och vi svängar med rykande kylare in på närmaste bilverkstad. Min chaufför får i uppdrag att fixa till bilen medan jag slinker in på Bosman Bar som ligger vägg i vägg. En man i blond kalufs har allas uppmärksamhet vid bardisken och samtidigt som jag inser att det är Steve McManaman hör jag någon viska att han bjuder laget runt. Jag tar min öl och slår mig ner lite i skymundan längst bak i lokalen där jag har bra uppsikt över besökarna. Det slår mig att samtliga där är spelare som lämnat Liverpool de senaste åren.
Christian Ziege och Nicolas Anelka utbyter hårvårdstips vid bordet bredvid medan Abel Xavier försöker stoppa en kypare, men alla springer förbi honom. Det är en kille jag inte känner igen, så jag frågar David Thompson vem det är. Han heter tydligen "Jean Michael Ferri", men ingen tror på att han någonsin har spelat i Liverpool så han får betala sin egen öl. Jamie Redknapp hoppar omkring på kryckor, men ser glad ut ändå, medan Robbie Fowler och Nick Barmby delar konspirationsteorier om varför lagen de valt efter Liverpool rasat ihop totalt.
Öppnar dörren för att stiga ut i den friska luften igen och stöter ihop med Emile Heskey som drattar på ändan. Han reser sig dock upp med ett leende och verkar vara väldigt trevlig. Tar mig tid att beundra den vackra raden av bilar som står parkerade utanför precis som Jaguaren glider upp vid min sida. Chauffören vinkar in mig med en uppmanande rörelse och säger att vi måste hinna med Europaflyget. Jag hinner knappt sätta mig innan jag märker den första förändringen och får förklarat för mig att den vita skinnklädseln som jag just slagit mig tillrätta i kommer från den senegalesiska stäppgasellen och innan jag hinner fråga varför han lagt så mycket pengar på skinnklädsel blir jag överröstad av bilstereon.
Ute på motorvägen igen märker jag att bilen inte glider fram lika graciöst som tidigare, men enligt chauffören beror detta på att däcken är slitna efter Autobahn och fullt naturligt. Inom loppet av några minuter blir vi omkörda av tre vrålåk, vilka jag känner igen från Bosman Bar och kylaremblemet på Lamborghinin ser för en stund ut som Ruud van Nistelrooy, eller var det en häst?
För första gången under resan kan jag spåra en viss oro hos min kamrat i förarsätet och jaguarmotorn spinner definitivt inte som en katt. Chauffören låter mig förstå att krocken med den där schweiziska bilen inte var med i budgeten och att reparationen fick göras utan engelska originaldelar med ett hopkok från kontinenten.
Det börjar regna och en lättare dimma tilltar, vilket gör att jag har svårt att skönja detaljer på bilen bakom oss. Tycker mig först se en Aston Martin, men det måste vara en synvilla för inte kan väl den ha hunnit ikapp oss frågar jag mig själv. När jag är beredd att avfärda det just som en Astonvilla slänger jag en blick på hastighetsmätaren och ser att vi bara kör strax över halvfart. "Håller du igen medvetet", slänger jag ur mig något irriterat. "Ja, vi måste gå på säkerhet under de här förhållandena", får jag vresigt till svar.
Regnet öser nu ner och bilstereon har till följd av ovädret stannat mellan två radiofrekvenser vilket leder till en bisarr blandning av David Byrne och Ozzy Osbourne som var för sig med sina karakteristiska stämmor framför "Road to Nowhere" och "Iron Man".
"Has he lost his mind,
can he see or is he blind?
Can he walk at all,
or if he moves will he fall?
Is he live or dead,
has he thoughts within his head?"
Texten får mig att hallucinera och regndropparna på vindrutan flyter ihop till en morfad bild av Heskey och Houllier. En bild som förstörs av en ilsken skata som tvingats ner av ovädret samtidigt som bilen bakom, som för övrigt var en Aston Martin trots allt, försöker köra om.
Äntligen dyker skylten till flygplatsen upp och medan molnen skingras håller vi undan för Aston Martinen fram mot planet. Jag och min chaufför rusar med skatan vildsint jagande efter oss in som sista passagerare och slår oss ner i 1:a klass medan flygpersonalen försöker jaga bort fågeln. I efterhand får jag reda på att skatan trots allt kom in i planet, men de lyckades hålla kvar den i 2:a klass. Utpumpad sjunker jag mig ner i flygstolen och vågar inte riktigt hoppas för mycket på resen efter alla strapatser de senaste timmarna.
En flygvärdinna delar ut lunchen och det blir visst thaimat.........
.........rycker till och återvänder till verkligheten i tid för att registrera 0-0 från första halvlek och skaka av mig drömmen. För det var väl en dröm?
En utdragen gäspning
Somliga delar av Canal+ utbud är försedda med varningar för minderåriga, men frågan är om inte en del av de matcher jag har sett i år borde ha totalförbjudits, för så vitt jag vet är aktiv dödshjälp fortfarande straffbart i Sverige och maken till överdosering på sömnmedel som vi bjudits på den här säsongen får man leta efter. En del förstahalvlekar på hemmaplan den här säsongen är så fruktansvärt slätstrukna att uttrycket "gå ut och mangla motståndarna" har fått en ny innebörd.
En enda härva
Att reda ut härvan av motgångar säsongen 2003/04 påminner om att sitta med ett nylontrådstrassel, där det för varje tråd som man drar i bara blir värre och man får verkligen anstränga sig för att hitta något positivt som inte stavas S-t-e-v-e-n G-e-r-r-a-r-d.
The writing on the wall är ett engelsk uttryck som mycket fritt översatt betyder olycksbådande förebud och för Gérard Houllier fanns skriften på Melwoods murar. Jag vill börja med att göra något som är väldigt populärt i dessa tider av internationella konflikter (ja, när är det inte de tiderna?) och fördöma den handlingen. För hur mycket det än var ett resultat av frustration och felriktad passion borde personen som låg bakom det tänka på att det inte bara var den muren han svartmålade, utan varenda Liverpoolsupporters rykte runtom i världen.
Men liksom Promoe proklamerar i en av försommarens mest allsångsvänliga refränger "ljuger dessa murar inte" och de två inte helt nyanserade meddelandena utanför Melwood ansluter till sanningen att något är fel - väldigt fel - i vår vackra klubb. Det skall sägas att mitt förtroende för Houllier har testats till bristningsgränsen de gångna månaderna, men samtidigt finns det en del av mig som bara inte kan tro att det enbart är hans fel, för inte skulle han väl ha så stor respekt i fotbollsvärlden, ha styrelsen bakom sig och stödet från så många spelare om så vore fallet? Med det lämnar oss med den enda andra lösningen, nämligen att praktiskt taget samtliga spelare är för dåliga. Detta är ju i och för sig slutgiltigt inget annat än Houlliers ansvar, vilket leder till ett cirkelresonemang och trasslet består.
Houllier kan inte vara så dålig som vissa gör gällande, sa jag, eftersom jag måste tro på att styrelsen skulle ha genomskådat om det vore så, men samtidigt är det spelarmaterial vi i nuläget förfogar över hans "examensarbete" och detta är inte tillräckligt bra. Jag skall välja att fokusera på ett par aspekter från den gångna säsongen som gör att jag frågar mig om Houllier verkligen är rätt man för jobbet.
Fortsättningen följer i Del II.
