När det blåser till storm
Alla dessa ursäkter
Det första gäller alla dessa på gränsen till pinsamma uttalanden om domartabbar, motvind, spelare slitna på grund av match i veckan, spelare som inte är igång på grund av avsaknad av match, osv. Jag har full respekt för att en tränare skyddar sina spelare och försöker föra över fokus på sig själv för att låta laget slippa undan media, men det finns en gräns och passerar man den i alltför stor grad framstår man bara som patetisk. När det enda informationssystem man har är tillrättalagda intervjuer och eftermatchenuttalanden har man inget annat val än att ta det som sanningen och om det verkligen är sanningen borde vi nog vara ganska oroade.
Det stora problemet är förstås att det utanför spelar- och klubbkretsen inte finns något forum för att få reda på vad Gérard Houllier verkligen anser i vissa ämnen. Helt enkelt de där frågorna som ingen vågar eller får ställa som: Vilken anser du vara din bästa startelva - vet du ens det? Anser du helt ärligt att Liverpool är mer drabbat av domarmissar än andra lag? Finns det ingen risk att dina spelare invaggas i en falsk trygghet av att det enbart är domartabbar och skador som gör att det har gått som det gått? Av de senaste inköpen tror jag du håller med om att flera inte har presterat så mycket som man kunnat önska; i hur stor grad var de chansningar och i hur stor grad rör det sig om att de verkligen var bra, men bara blivit sämre? Hur kommer det sig att det i stort sett endast är inköp som varit lagda åt det defensiva hållet som utvecklats positivt sedan de kom till klubben medan nästintill samtliga offensiva spelare har stått still eller regredierat i kunnande?
En aspekt som belyses i den sista frågan här ovanför pekar på något i mina ögon extremt alarmerande och anknyter till den "tvångströja" som Stefan Elofsson skriver om i sin krönika. Har Liverpool blivit ett lag där alla spelare formstöps till en grå massa och samtliga försök till excentricitet eller individualism raderas? Varför har Liverpool haft så svårt under de senaste åren att ta till vara på spelares offensiva och kreativa spetskompetenser, vilka bara blir sämre och sämre medan de skall skalas om till att passa i en ny position? Det hela påminner om en treåring som desperat försöker banka ner den fyrkantiga klossen i det runda hålet i lekplattan.
I Heskeys första intervju som Birminghamspelare kunde man läsa: "Steve Bruce har lovat att spela mig som renodlad anfallare, det har jag inte gjort sedan min andra säsong i Liverpool." Skall man vara lite sarkastisk kan man säga att Houllier har lagt 285 miljoner (Heskey+Diouf) på att trycka ner en forward i högerytterhålet, men misslyckats.
Genialitet kommer ofta i paket med en gnutta galenskap eller originalitet, så även hos fotbollsspelare och har man inte utrymme för en gnutta galenskap får man inte heller tillgång till genialiteten. En person som fick sin beskärda del av både genialitet och galenskap, Friedrich Nietzsche, sa bland annat: Ingen vinnare tror på tillfälligheter. Det borde kanske Houllier tänka på. Eller för att låna orden från en person som inte citeras särskilt ofta i fotbollssammanhang, Ronan Keating: You say it best, when you say nothing at all.
Tala är Champions Leagueplats - tiga är guld?
Action speaks louder than words
Jag tror inte det finns någon supporter som är helt överens med sitt lags manager om laguttagningen och det hör liksom till att ha sin egen hackkyckling eller favorit som man sågar/försvarar när tillfälle ges. Men Gérard Houlliers hantering av vissa spelare och totala kovändningar skapar inte ett intryck av nyvunnen kunskap utan definitivt snarare osäkerhet och opålitlighet.
Igor Biscan låg länge i topp över flest framträdanden den här säsongen och hyllades som en framtida storback av Houllier. Efter matchen mot Arsenal petades han för gott den här säsongen och om Biscans storhet har vi inte hört mycket sedan dess. Houllier tillbringade ett halvår med att beklaga sig över att Milan Baros försvann i september. Tjecken gjorde mål i sin första ligamatch efter skadecomebacken och såg vass ut, men fick sin sista match från start den 28 mars mot Leicester och petades sedan till förmån för en spelare som skulle säljas efter säsongen.
Mina personliga preferenser rörande Biscan och Baros är ointressanta för just den här diskussionen, utan det handlar om att Houlliers sätt att säga en sak och sedan göra en helt annat ger ett väldigt dålig intryck. Man kan gå in i detalj på fler exempel, som varför vi måste ställa upp med en skadad spelare ur form tills han spelat upp sig till en skadad spelare i någorlunda form, men då hade jag blivit sittande ett tag.
En sak till. Efter att Steve Finnan, Jamie Carragher och Milan Baros hade återvänt efter sina skador tog vi 22 poäng på 13 matcher, vilket omräknat motsvarar 64 poäng på en säsong. Är det ett sådant grymt poängplockande Houllier talar om när han säger saker i stil med: "jag visste att vi kunde spela så här bra när de skadade spelarna kom tillbaka".
Torrt krut
Det skall erkännas att vi spelade ganska frejdigt under inledningen och endast vår oförmåga att sätta våra chanser berövade oss en mer framskjuten ligaplacering när vintern annalkades. Detta faktum - att vi skapade mängder av chanser, även om vi inte satte dem - tillsammans med en stor omsättning av hörnor har använts flitigt av Houllier som skyddsplank under hela säsongen.
Det stämmer att Liverpool slutar som etta i tabellen över flest hörnor (7,0 i snitt per match), flest skott mot mål (509) samt näst flest skott på mål (219, tre färre än Arsenal), men att detta skulle vara ett ovedersägligt bevis för att vi inte har spelat tråkigt är förstås inte sant. Det är inte direkt extremt tankekrävande att föreställa sig en match där ett lag vaskar fram sju hörnor, får till tretton avslut och ändå spelar sömnigt. Men pekar det inte då på ett extremt oflyt? Nja, jag skall delge en annan synvinkel som knappast säger hela sanningen, men pekar på ett annat sätt att se det.
Vår oförmåga att slå välavvägda inlägg slutar med att den förste försvararen kan täcka ut till hörna. Varje hörna kan alltså ses som resultatet av ett misslyckat inspel.
Och gällande alla dessa skott mot mål. Ärligt talat, hur många av dessa avslut är konkreta målchanser? När Owen nickar från straffområdesgränsen och endast ett akutanfall av stroke skulle få målvakten att inte kunna hålla den bollen eller när ett skott av Hamann går 20 meter över ribban - är detta verkligen avslut som kan kallas farligheter? Jag har hört Houllier uttala sig efter en match om tio skott på mål, när jag med god vilja kan erinra mig två avslut som inte en kille på läktaren skulle hinna ner och rädda. Det handlar inte om jättevassa målchanser i stället för mål, utan om avslut i svåra lägen och av otillräcklig kvalité i stället för mål.
Toppen och botten
Förutom stackars Leeds och Middlesbrough, som sammanlagt fick vittja nätet 17 gånger i möten med Londonlaget under ligasäsongen gjorde Arsenal endast fler än tre mål på ett lag, få som läser det här behöver slå upp vilka det var. Arsenals bedrift att gå igenom säsongen obesegrade förtjänar naturligtvis ett erkännande, men är det bara jag som reflekterat över följande. Arsenal vann båda mötena med Chelsea med 2-1; de omvända siffrorna och ligaguldet hade varit Chelseas. Obesegrade, ja. Överlägsna, nej.
David Moyes fick helt välförtjänt ta emot ros för sin första säsong i Everton när han tog laget till en sjundeplats och det talades samtidigt om "den nya unga generationen tränare". I år är Everton tillbaka där de brukar: fjärde sist, sex poäng över strecket med blott en seger på bortaplan. Det är inte bara managern för den röda delen av Merseyside som måste prestera nästa säsong skulle jag tro. På tal om ungdom röstade fansen fram Nigel Martyn, 37 år ung, som lagets främste spelare den här säsongen. Är det Evertons framtid är det kanske dags för Moyes (nyss fyllda 41 år) att själv snöra på sig skorna till hösten.
Inget har hänt
Medan studenter rustar för att sjunga om "den ljusnande framtiden vår" är det ofrånkomligt att man efter en säsong både blickar bakåt och framåt. Det brukar vara kul att läsa vad man skrivit i motsvarande krönikor efter säsongen för ett eller två år sedan, men tyvärr lockar det inte till skratt, då det slår mig hur mycket som är exakt likadant och jag vill inte tro att det enbart är ett resultat av min brist på fantasi.
Gérard Houlliers försök att hitta en defensiv backup till Dietmar Hamann har fortfarande misslyckats (Igor Biscan, Salif Diao) liksom motsvarande ansträngning att hitta en drivande offensiv kraft på mitten (Bruno Cheyrou, El-Hadji Diouf). Vi kan här notera att Diao spelade totalt 216 minuter av ligasäsongen och att Diouf inte lyckades näta på sammanlagt 33 matcher den här säsongen.
Vi har fortfarande inte hittat (eller släppt fram) en forward förutom Michael Owen som producerar mål regelbundet och/eller ger honom understöd framåt och exakt vilken skillnad det väl blir när det händer fick vi se borta mot Birmingham City när Heskey precis innan han lämnade klubben bjöd på en insats som på regelbunden basis hade hållit honom kvar.
Ytterbacksspelet lyser fortfarande med sin frånvaro och Steve Finnans något valpiga uppträdande i positionsspelet samt ovilja att ta frisparkar i stället för mål bakåt gör att hans första säsong i mina ögon slutar på minus. Varken Finnan (31 matcher) eller John Arne Riise (35 matcher) lyckades hitta nätet vid ett enda tillfälle den här säsongen. Riises senaste mål föll den 8 februari hemma mot Middlesbrough medan Finnans senaste - och håll i er nu - kom den 21 november 2000 borta mot Sheffield United. Inräknat ligaspel, samtliga cuper och landskamper har det passerat 169 matcher sedan irländaren sedan protokollfördes för ett mål. Han och Carragher lär gå en tuff kamp om första målet till mötes.
Vi får som vanligt problem när vi skall föra matcherna och samtliga utträden ur cuperna i år grundlades på hemmaplan: Portsmouth (1-1) i FA-cupen, Marseille (1-1) i UEFA-cupen och Blackburn (3-4) i Ligacupen. Svårigheterna att vända matcher fortsätter och nio poäng på de tolv ligamatcher där motståndarna nätat först är inte tillräckligt bra om man vill vara med i toppen.
Det här är punkter jag har pekat på i varenda halvårs- eller helårskrönika de senaste tre åren och i ljuset av det är frågan om Gérard Houllier kan sitta kvar när ingenting verkar ha hänt.
För många fripassagerare
Jag skrev för ganska precis ett år sedan att jag inte trodde att Liverpool skulle vinna ligan den här säsongen, men att jag hade förhoppningar om att vi skulle kunna visa upp det spel som inledde den förra säsongen, med en positiv attityd och inte minst en känsla av att spelarna verkade ha kul ute på planen. Detta skulle då förr eller senare ge oss ligaguldet.
Jag efterlyste fotboll med ett leende på läpparna, men jag kan ju inte påstå att jag har lett särskilt ofta den här säsongen.
Alan Hansen å sin sida efterlyste att nyförvärven som anländer under sommaren måste leverera direkt, men är inte meningen att existerande spelare i klubben skall bilda en stabil grund och stå för ett tryggt ramspel som de nya spelarna sakta kan acklimatisera sig till och sedermera lyfta till nya höjder? Som det är i Liverpool ligger all förväntan på de nya spelarna och den pressen är nog knappast till godo.
När man talar om Real Madrid är det Figo, Beckham, Zidane och Carlos medan det när Valencia nämns oftast bara är just Valencia. Helheten är alltid större än summan av delarna och i det här fallet är det uppenbart vilka som lyckats bäst. Liverpool spelar sällan som ett lag numera, men faktum är att vi knappt spelar ens som elva spelare. De matcher den här säsongen där vi lyckats utan att Gerrard och Owen har varit bra är lätträknade, så trots alla miljoner är det fortfarande två egna produkter (jag räknar Owen som sådan) som håller uppe laget.
Första bortasegern mot Chelsea i Premier Leagues historia var just ett resultat av att några spelare vågade sig fram ur anonymitetens trygga skugga och i det här fallet var det Bruno Cheyrou och Djimi Traoré som steg ut i solen. Det har inte hänt ofta, vare sig för dem eller för någon annan, så risken för malignt melanom lär inte oroa särskilt många på Melwood. Å andra sidan har det ibland sett så glest ut bland Anfields stolar att somliga spelare kanske känt ett behov av att öka åskådarantalet.
Vi har alldeles för få spelare som står när de andra faller och betydligt fler än Emile Heskey verkar lida av dåligt självförtroende. Få spelare i truppen är bra utan att hela laget spelar bra, om man säger så. Men när så våra enstaka dirigenter drar igång spelet kan det plötsligt hända att vi tar ett jättekliv spelmässigt, eftersom ett gäng sömngångare vaknar till liv. Man skulle kunna tala om en tröskelnivå som vi tyvärr sällan tar oss över.
Den här och i viss mån förra säsongens nedåtgående spiral där alla verkar vara ur form är naturligtvis ett resultat av motgång föder motgång, men när det blåser till storm sätter en del upp vindskydd medan andra bygger väderkvarnar, eller vindkraftverk för att uppdatera det gamla talesättet.
Och reder vi inte ut stormen får vi aldrig se den gyllene himlen - en himmel upplyst av ett skimrande ligaguld.
