Kärleken består
Han har fått utmärkelser både i hemlandet och i England. I Liverpool fick han manageryrkets alla sidor till livs. Supportern i honom ville fortsätta, men nu är det slut.
Liverpoolsweden presenterar historien om Gérard Houllier.
Gérard Houllier har aldrig spelat fotboll professionellt. Men enligt honom är det inget hinder för att klara av managersysslan på absolut toppnivå.
"Du behöver väl inte ha varit häst för att bli en bra kusk," sa han på en av sina första presskonferenser.
Den nu 56-åriga fransmannen hämtades in under sommaren 1998 som den första Liverpoolmanagern sedan Bill Shankly utan ett förflutet inom klubben.
Efter närmare sex år och 325 matcher avgår Houllier som manager för Liverpool. Han gör det efter att ha förnekat det hela in i det längsta, kanske för sin egen skull, kanske för att klubben bett honom. Vid tillkännagivandet är han påtagligt medtagen.
I sitt avskedstal understryker Houllier att han för alltid kommer att vara ett Liverpoolfan.
En 35 år gammal kärleksaffär
Kärleksaffären med klubben tog sin början redan 1969 då Houllier under en tid tjänstgjorde som lärare vid Alsop school i Walton. Från The Kop såg han ett The Reds i högform slå tillbaka Dudalk med 10-0. Antagligen sa det bara klick.
Houlliers managerkarriär startade fyra år efter besöket i Liverpool då han som spelande tränare ansvarade för Le Touquet. Han fortsatte sedan uppåt på karriärstegen via diverse småklubbar till Lens i den franska förstadivisionen. Här stannade han i tre år innan huvudstadsklubben Paris SG kallade på hans tjänster. 1986 kom det första ligaguldet.
Åren inom klubbfotbollen gjorde Houllier sugen på nästa steg, landslaget. Som teknisk direktör och assisterande tränare hjälpte han till att utveckla en av världens mest framstående plantskolor. Stjärnor som Theirry Henry och Nicloas Anelka slipades under den här perioden.
1994 blev han förbundskapten och ledde därutöver det franska U 18-landslaget till EM-guld 1996. När Aimé Jacquet förde värdnationen till VM-guld 1998 stod Houllier i kulisserna och hade onekligen ett stort finger med i spelet. För sitt bidrag till den franska fotbollens utveckling under 1990-talet belönades Houllier under sommaren 2002 med Hederslegionen, den främsta civila utmärkelsen i Frankrike.
Sommaren 2003 kallades han till London för att ur utrikesminister Jack Straws händer ta emot OBE, Order of the British empire. Under ceremonin tilldelades Arsène Wenger samma pris och motiveringen lät så här:
"Med skicklighet och passion har Monsieur Wenger och Monsieur Houllier lett två av landets största klubbar, Arsenal och Liverpool, till framgång hemma och i Europa. Och de har blivit inspirationsfigurer i det engelska och franska spelet genom att agera som sanna ambassadörer för de fransk-brittiska relationerna."
En dålig start
Nästan 30 efter sitt första besök på Merseyside återvände Houllier till Liverpool under sommaren 1998. Direkt vid ankomsten valde han tillsammans med sin hustru ut ett hus i närheten av stadskärnan för att kunna vara nära fansen och höra deras röster. Med Roy Evans vid sin sida tog han sig an Southampton som första motståndare på höstsäsongen. Matchen på the Dell slutade med Liverpoolseger 2-1. Ytterbackarna hette Vegard Heggem och Steve Staunton, och Karl-Heinz Riedle och Michael Owen stod för målen. Owen hade gjort stor succé i VM-slutspelet samma sommar och Liverpool spåddes en framgångsrik säsong.
Inledningsvis gick det också mycket bra för de rödklädda och i September placerade sig laget överst i tabellen. Snart skulle resultaten emellertid vända och det gamla ordspråket, ju fler kockar desto sämre soppa dammades av. Efter tolv omgångar i ligan var Liverpools facit fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster, och Roy Evans lämnade skeppet med gråten både i halsen och rinnandes längs kinderna. Evans hade erbjudits en annan tjänst inom organisationen, men valde att tacka nej.
Som ensam ansvarig i Liverpool fick Houllier en urusel start när Leeds gästade Anfield och försvann med alla tre poängen. Trots Robbie Fowlers mål vände Leeds på steken och en uppvisning av Jimmy Floyd Hassebaink såg till att siffrorna skrevs till 3-1.
Den första säsongen var allt annat än bra för Liverpool, det blev en sjundeplats i ligan efter hela fjorton förluster. Sommaren som stundade skulle dock rendera i en hel del förändringar. In kom Westerveld, Henchoz, Hyypiä, Smicer, Hamann, Meijer och Camara.
Samtidigt började Liverpoolfans världen över att lära sig namnet på en liten yngling med tröja nummer 28. Hans namn var Steven Gerrard.
Den fantastiska Millenniumsäsongen
När Liverpool vann Ligacupen efter en straffrysarfinal mot Birmingham, i februari 2001, var det den anrika klubbens första titel på sex år. Det var också startskottet på Houlliers största framgångsperiod som ensam ansvarig för Liverpool, för vilken han alltid kommer att bli ihågkommen. I maj månad kammades både UEFA-cupen och FA-cupen hem efter två nya, rafflande nagelbitare.
Den 12 maj reste Liverpool till Cardiff för att göra upp om FA-cupbucklan. Arsenal stod för motståndet och Londonlaget var den klart dominerande kraften under matchens första 70 minuter. Den hårda pressen resulterade till slut i ett ledningsmål från Fredrik Ljungberg och Liverpool gick på knäna.
Ett schackdrag från Houllier skulle dock förändra matchbilden till Liverpools fördel. Gary McAllister och Patrik Berger byttes in och den förstnämnde lyfte sent i den andra halvleken in en frispark mot Arsenals straffområde. En kort stund av kalabalik ledde till att bollen plötsligt befann sig framför näsan på Michael Owen, avslutet var kliniskt, Seaman chanslös.
Några minuter före slutet plockade Berger upp en boll på egen planhalva. Ensam, ca 50 meter längre fram, sprang Owen i djupled. Sprintandes förbi Martin Keown och Lee Dixon avslutade Owen med vänsterfoten en bit in i straffområdet. Bollen passerade Seaman och in i målet precis invid stolpen. Efter matchen sa Owen att detta var en dag han skulle minnas för resten av sitt liv.
I Dortmund några dagar senare mötte Liverpool Alaves i UEFA-cupfinalen och precis enligt förhandstipsen var det Liverpool som tog kommandot. Ganska tidigt i den första halvleken hade man gått ifrån till en 2-0-ledning, men det skulle inte bli en så enkel resa som det först verkade. Precis före full tid nickade Jordi Cruyff in kvitteringen, 4-4, på en hörna där Liverpoolförsvaret visade prov på riktigt usel bevakning. Målet tog matchen till förlängning där decimerade spanjorer till slut fick se sig besegrade sedan försvararen Geli nickat Gary McAllisters frispark i egen bur. Gérard Houllier kallade idag vid lunch finalerna i Dortmund och Cardiff för två av hans gladaste minnen.
Säsongens förträfflighet slogs fast på The Valley i den sista ligaomgången mot Charlton där det blev 4-0 efter bland annat två mål av Robbie Fowler. Segern säkrade en plats i den kommande upplagan av Champions League.
Under sensommaren 2001 forsatte framgångssagan. Liverpool gick segrande ur både Charity Shield mot Man Utd, och Super Cupen mot Bayern München. Under försäsongen mötte vi Bayern Leverkusen på en turné i Österrike. Samma lag som senare skulle bli våra banemän i Champions Leagues kvartsfinal.
En underlig känsla i bröstet
Den 23 oktober 2001 mötte Liverpool ärkerivalerna och ligaledarna Leeds Utd på Anfield. Samma motståndare som Houllier stött på i sin första match som ensam tränare. Rio Ferdinand gav gästerna ledningen efter en knapp halvtimma och resultatet stod sig halvleken ut. Liverpool låg på sjätteplats, hade börjat ligaspelet knackigt, och Houllier var satt under stor press. Efter att ha skickat ut sina mannar till den andra halvleken blev han sittande kvar i omklädningsrummet. Något som han beskrev som en "underlig känsla i bröstet" fick honom att tillkalla klubbläkaren. Kort därefter forslades han med ambulans till Royal Liverpool Hospital.
Några timmar senare fördes han vidare till Broadgreen Hospital där en omfattande hjärtoperation inleddes. Houllier hade drabbats av en hjärtinfarkt och läkarna arbetade med honom i elva timmar. Två dagar senare kopplades han ur sin respirator, men det skulle dröja ända till mars 2002 innan han återvände till sitt arbete fullt ut. När han för första gången syntes på avbytarbänken igen, i den mycket viktiga Champions Leaguematchen mot Roma på Anfield, mottogs han som en kung av The Kop. För Houllier var detta en personlig höjdpunkt under tiden som manager i Liverpool och även Rick Parry sa idag att han aldrig skulle glömma den fantastiska stämningen som rådde på Anfield den kvällen.
Liverpool slutade på andra plats i ligan den säsongen och Houllier stod här på toppen av sin karriär i Liverpool
Vändningen
Säsongen därpå blev ingen dans på rosor för Houllier. Liverpool slogs ur Champions League redan i det inledande gruppspelet och tack vare uselt spel under vintermånaderna stod det tidigt klart att det inte skulle bli tal om någon särskilt åtråvärd plats i Premier Leaguetabellen. Liverpool hade chansen till Champions Leaguespel inför den sista omgången, men väl där föll man på målsnöret mot Chelsea. Kritiska röster höjdes och dessa har fått mer vatten på sin kvarn under den säsong som passerat.
Nu är Houlliers tid som Liverpooltränare över, men hans avtryck i klubben kommer att leva kvar. Fransmannen har varit en starkt bidragande kraft till att träningsanläggningen Melwood, i West Derby, rustats upp till vad den är idag. Liverpool stoltserar med en av världens mest toppmoderna anläggningar, men så har det verkligen inte alltid varit. Precis som den store Bill Shankly intresserade sig Houllier för allt som omgav klubben, stort som smått. Fransmannen såg till exempel till att det inte längre finns några stolpar i omklädningsrummen för spelarna att gömma sig bakom.
Hans kontor på träningsanläggningen refererade han själv till som "bunkern" och han hade själv sett ut dess läge och fönsterutsikt. När skriverierna om hans avgång tog ordentlig fart i helgen sägs det att han sökte skydd just där.
Nu återstår det bara för Houllier att städa ur "bunkern" och ta farväl av vilka han kallar "sin familj." Du kan kritisera Houllier för mycket, men den professionella mentalitet han förde in i klubben och den hängivenhet han alltid visade upp, det har vi alla anledning att vara tacksamma för.
Houllier var själv en supporter. Nu är det dags att gå vidare - Houllier är borta, men inte glömd.
