Elofgalan

AKT II

Välkomna då skall ni vara till Akt II. Här kan egentligen vem som helst med den absolut vagaste anknytning till den engelska fotbollen bli en vinnare.

Årets "Dr. Jekyl och Mr. Hyde"


Och Romanen går till... hela Arsenals startelva i matchen mot Liverpool den fjärde oktober.

För den två veckor långa förvandling som Arsenalspelarna genomgick under den tidiga hösten. Det är Robert Louis Stevensons klassiska 1800-talsverk som priset åsyftar.

Juryns kommentar: Två veckor före man gästade Anfield visade Arsenalspelarna upp sina absolut sämsta sidor. Det var söndagen den 21 september och på Old Trafford hade Ruud van Nistelrooy missat en straffspark som föregåtts av en utvisning på Patrick Viera. Arsenalspelarna ägnade tiden efter slutsignalen åt något som närmast kan beskrivas som lynchning.

När det var dags för Anfieldbesöket hade tidningarna skrivit spaltkilometer om Arsenalsspelarnas beteende och många hade fördömarna varit. Arsène Wenger visste förstås att FA satt dem under luppen och när chansen gavs visades en ny sida upp hos de bespottade våldsverkarna från norra London.

Det var i den andra halvleken som Michael Owen fastnade med dubbarna i gräset i Liverpools straffområde. Snabbt hade motståndarna bildat en solid ring kring den åmande anfallaren och medicinpersonalen hade faktiskt svårigheter att nå fram till olycksplatsen. Allra mest medmänsklig såg Thierry Henry ut att vara där han stod lutad över gräsmattan som om Wengers förlovningsring försvunnit i plättens direkta närhet. Henry hade knappast tvekat på att donera sin njure till Owen på plats, om en sådan förfrågan dykt upp.

Årets spelare

Och Elofen tilldelas... Thierry Henry.

Henry får behålla vandringspriset som han mottog under förra årets gala och skulle han lyckas upprepa bravaden är pokalen hans på livstid.

Juryns kommentar: Om priset ifjol var välförtjänt, vilket man kunde utläsa ur motiveringen, får juryn rejäla problem med ordvalet den här gången. Fransmannen tog allt från förra säsongen och gjorde det lite bättre. 24 mål i ligan blev 30. Toppklass blev världsklass.

Årets Kalle Anka-journalist

Och Elofen går till... Suzanne Sjögren på TV 4.

Grattis Suzanne, du får mottaga statyetten tack vare din suvärena passning till bisittaren Pontus Kåmark under VM-kvartsfinalen mellan Sverige och Brasilien i oktober förra året.

"Marta jämförs redan med Pelé, och det med all rätt Pontus"

Juryns kommentar: Ja, vad ska man säga. Där blev han allt inmålad i ett hörn den gode Pontus. Bara att välja. Bli uthängd som antifeminist eller förlora anseendet som expertkommentator. Det sistnämnda kanske är ett mindre nederlag.

Då är det dags för något av galans höjdpunkt. Varmrätten har redan serverats, stämningen är hög och uppsluppen. Mario Jardel åt upp snabbast, tätt följd av hedersgästen Neville Southall.

Här kommer i alla fall...

På bänken: N. Anelka, R. Van Nistelrooy, O. Mellberg, S. Parker, T. Howard

Manager: David OLeary.

Juryns kommentar: Från förra årets lag är det sex spelare som lyckats behålla sina platser, bänken inräknad, vilket gör att vi i årets Allstarlag får se inte mindre än tio nya ansikten. Än en gång så är det Arsenal som dominerar i startuppställningen, men både Chelsea och Man Utd har tre representanter vardera. För Liverpools del har en marginell förbättring skett. Istället för Sami Hyypiä på bänken är klubben representerad av Steven Gerrard i startuppställningen, men å andra sidan har Harry Kewell inte lyckats följa upp sin bänkplats från förra gången.

I mål står finländaren Antti Niemi som fått stora ovationer för sina insatser i år. Southampton blev till slut bara tolva, men 45 insläppta mål imponerar. Jämför med Aston Villas 44 på ligans sjätte plats och ni förstår att det inte var defensiven som krånglade för Sydkustlaget där här gången.

För första gången i galans treåriga historia mönstras en trebackslinje i Årets lag. Ingen av de tre försvararna bör ha några större problem med denna formation, men Mickael Silvestre får behärska sig lite med de offensiva utflykterna. Lite synd kan tyckas eftersom han utvecklat en viss skicklighet inom detta område under de senaste åren. John Terry är enligt Michael Owen den svåraste försvararen att möta i Premier League och platsen här är välförtjänt.
Den stora överraskningen har Arsenals Kolo Toure stått för då han under året som gått visat upp stor stabilitet och defensivt kunnande. Allsidig försvarare, följsam och svårpasserad.

På mittfältet har Steven Gerrard tilldelats en någon ovan roll ute till höger och den har han fått eftersom han i denna klase av innermittfältare av juryn bedömts som mest lämpad att ta ett steg ut. Robert Pires har tillsammans med Henry legat bakom över hälften av Arsenals gjorda mål i både liga- och cupsammanhang. Det vittnar om en viss klass. Nigerianen Jay Jay Okocha upplevde visserligen en frustrerande säsong rent målmässigt (inget mål i ligan på 35 matcher), icke desto mindre förde han sitt Bolton till en hedrande åttondeplats på ett mycket förtjänstfullt sätt. Okocha har i dagarna skrivit på ett nytt treårskontrakt med The Trotters vilket borde glädja fansen ordentligt. I Elofgalans Allstarteam belönas han med den offensiva rollen med förhoppningen om att han äntligen ska få göra mål.

Anfallets utformning går väl egentligen bara att diskutera till hälften. Henry är förstås given, men när det gäller vilken vapendragare som är lämpligast stod kampen mellan tre namn. Newcastles Alan Shearer, Man Citys Nicolas Anelka, och Man Utds Ruud van Nistelrooy.

Till Anelkas fördel talade bedriften att prestera 17 ligamål i ett lag som spelar tämligen usel fotboll och till slut hamnar på 16 plats. Mellan Shearer och van Nistelrooy var det länge jämnt skägg, men holländarens olycksaliga straffmissar i nyckelmatcherna mot Arsenal och Chelsea fick pendeln att med ynklig kraft svänga över på veteranen Shearer. Fast detta var väl hans sista framträdande i Årets lag. Eller?

Att David OLeary får äran att leda laget, framför det mera väntade valet Arsene Wenger, beror helt enkelt på juryns svaghet för människor som gör mycket med litet. I ett större perspektiv är förstås fransmannen den mest lyckade managern, men denna ceremonin bryr sig bara om året som just lagts till handlingarna.


Årets mest överskattade

Och Elofen går till... El-Hadji Diouf.

"Mannen som köptes från Lens för remarkabla £10M har nu inte hittat målet i Premier League på snart 15 månader. Det ger honom ett snitt på ett mål per nittonde match ungefär. Kan inte tänka mig att det var vad Gérard Houllier drömde om."

Juryns kommentar: Ledsamt förstås att behöva tilldela det här priset till en Liverpoolspelare efter att ha kunnat skratta gott åt Arsenals tvååriga svit. Tar sig inte El-Hadji i kragen ordentligt under den kommande säsongen, under förutsättning att han blir kvar förstås, så kan han mycket väl gå till historien som ett av Liverpools sämsta köp någonsin.

Årets genombrott

Och Elofen går till... Juan Pablo Angel.

"Colombianen Angel har varit en stor anledning till Aston Villas förvandling under årets säsong. Trots taskiga förutsättningar och en trevande start på ligaspelet, var Birminghamlaget fram till den näst sista omgången kvar i snacket om den sista Champions Leagueplatsen. Angels 16 ligamål var en starkt bidragande orsak."

Juryns kommentar: Sedan ankomsten till Villa Park julen 2000 hade Juan Pablo Angel i höstas bara mäktat med 14 Premier Leaugemål. Efter årets säsong är han uppe i 30. När Darius Vassel inte lyckades få ut sin fulla potential, samtidigt som Markus Allbäck drogs med skador, stod Angel till slut som överlägsen segrare i den interna skytteligan.
Kanske kan detta scenario inge hopp åt föregående prisvinnare, Diouf?

Prisutdelar i den här kategorin är för övrigt James Beattie som följde upp sin genombrottssäsong med en ny toppklassprestation. Southamptonfansen hade nog räknat med en förnämligare placering, men Beatties 14 mål i ligan är i alla händelser att betrakta som godkänt.

Årets "Jack"

Och Romanen går till... Leicester City.

"Spelarna i Leicester City har haft en usel säsong, men detta priset kammar de hem i triumferande stil. Sinnesstämningen i Ulf Lundells 70-talsroman lyckades de överföra perfekt med krävande alkoholvanor, dekadens och flyende kvinnorelationer."

Juryns kommentar: Här finns egentligen inte så mycket att tillägga. Leicesterspelarnas beteende lär väl inte ha orsakat nedflyttningen fast samtidigt kan det ju inte ha varit den bästa metoden för att bryta en formsvacka. Eller?

Årets "Det stora avslöjandet"

Och Romanen går till... Peter Wennman.

För sin osvikliga strävan att utveckla den svenska journalistiken åt det mera skandalartade hållet. Prisklassen baseras på Jan Guillou roman om Erik Ponti.

Juryns kommentar: Peter Wennman får det här priset för sin bevakning av David Beckhams påstådda kärleksaffär med Rebecca Loos. Följande inledning fick juryn på fall:

"Allt tyder nämligen på att Rebecca Loos smygfilmade sin sexakt med David Beckham - och nu använder videotapen som trumfkort."

Få se nu. En kvinna får styva 13 miljoner svenska kronor för att ställa upp i tv och berätta den här historien. Och plötsligt tyder alltså allt - ALLT - på att sanningen framkommit i den enda intervju.

Tala om ett journalistiskt ethos på dekis.

Och så har vi då, sist och slutligen, kommit fram till galans absolut sista kategori. 15 statyetter har tillkommit sina rättmätiga ägare (och då räknar jag Årets lag som en) och nu är det till följd därav dags för den sista prisutdelningen.

Manager: Peter Reid.

Ja, där har ni det. Årets mest misslyckade elva. Det bör direkt påpekas att ingen föreskrift i juryns regelverk omtalar att misslyckandet måste vara begränsat till fotbollsarenornas domäner. En sådan uppfattning kunde inte vara mer felaktig.

Rio Ferdinands begåvade tillgrepp att låta bli dopingtestet är ett exempel på ett snedtramp som är fullt tillräckligt för att få en plats i detta fiaskots lagbygge.

Under olyckliga omständigheter läckte denna information om juryns grundkriterium ut till allmänhetens kännedom under julhelgen, och då även till spelarna i Leicester. Dessa hade förstås redan på ett tidigt stadium insett att de aldrig skulle få vara med i Allstarlaget och kände det då av behovet påkallat att agera.

Med den forne lagkamraten Stan Collymore i minnet tog de La Manga i besittning, väl medvetna om att det vid Elofgalans prisutdelning endast och enbart sätts värde på prestationer utöver det vanliga. Franck Sinclair har bedömts som den mest värdige att få representera laget i ovanstående elva, tillsammans med Ian Walker då, som också övertygat juryn genom sina insatser på planen.

Rio Ferdinand blir för övrigt först med att gå från Allstarlaget till dess motsats. Inte illa.

Som sämsta lag defensivt måste förstås också Wolves få med en spelare, det blir Dennis Irwin som spelade högerback i inledningen när nykomlingarna hade 1-17 i målskillnad efter sex omgångar. Ajajaj.
Ian Harte leder i skrivande stund tävlingen om hur många klasser man kan gå tillbaka som fotbollsspelare över tre år. Sedan Leeds framgångsdagar har Harte backat å det kraftigaste.

I de offensivare regionerna hittar vi inte mindre än två Liverpoolspelare. Diouf kunde ha struntat i sina utsvävningar vid sidan av planen och ändå kommit med, men han ville väl vara på den säkra sidan.
Lite ojuste kanske att klanka ner på Heskey nu när han lämnat klubben. Men juryn tar chansen trots att han faktiskt förbättrade sin målkvot från ifjol. Hans misslyckade säsong symboliseras av brutalmissen hemma mot Man Utd i slutminuterna. Heskey hade av säkerhetsskäl valt extra långa dubbar, men när en inneboende Papphammar vill ut, då hjälper aldrig så klurigt uttänkta åtgärder.

I detta forwardssällskap är det dock Heskey som förväntas stå för målfabrikationen. En något korpulent Jardel hyllades som en hjälte när han debuterade för Bolton på Reebok Stadium, den gamla Guldskovinnaren har dock inte hittat nätet ännu. Diego Forlan har ett något bättre målsnitt än Heskey, men Bruno hittade faktiskt rätt nästan dubbelt så många gånger som Unitedanfallaren. Det kunde jag räkna ut med mina fingrar.

Hugo Viana benämndes som "den nye Figo" när han hämtades som 19-åring från Sporting Lissabon. Prislapp: £8.5.
Så här två år senare kan vi konstatera att han har lite kvar att bevisa.
Steve McManaman har gjort 20 starter för Man City sedan flytten från den spanska värmen. I nio av dessa har han bytts ut. Hittills är han mållös.

Och så målvakten till sist. Walker har inte varit bra alls, att han är uttagen i EM-truppen visar bara att England lider av akut målvaktsbrist.

Ja, så var galan över för den här gången. Om vi lyckats överträffa de föregående årens framgångar är förtidigt att vittna om. Ber i alla fall att få ta tillfället i akt och tacka för ett roligt och givande år på Liverpoolsweden. Förhoppningsvis klarar vi av att vässa oss ytterligare inför nästa säsong (hur nu det skulle gå till) och kanske, men bara kanske, kan vi få se en ny Elofgala om ett år.

Som seden bjuder tar vi med oss ett visdomsord ut till efterfesten. Där har Jamie Carragher dukat upp för länge sedan. För honom, och för alla andra som har tid, lust och energi har detta bara varit början. Till alla pristagare i de mindre smickrande klasserna förmedlar jag Eleanor Roosevelts ord:

"Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke."

0 kommentarer