Elofgalan
Den årliga Elofgalan är äntligen här. Liverpoolspelare och andra inom den engelska fotbollen samlas för en sista festlighet före EM. Borden står dukade, 16 statyetter ska få sina ägare, detta får inte missas.
Rubrikerna som följde förra årets gala handlade inte så mycket om pristagarna som om den sedvanliga efterfesten. Jamie Carragher tog i vanlig ordning den tillställningen i sin ägo och dominerade skeendet totalt. Mot småtimmarna gick de inledningsvis så oskyldiga utsvävningarna en smula överstyr och Liverpoolsonen fick sondmatas i fyra dagar efteråt.
För att eliminera en eventuell uppföljning, eller åtminstone minimera riskerna, har arrangörerna låtit Carra föranstalta årets efterfest på eget bevåg vilket därmed tvingar honom att hålla sig på en någorlunda sober nivå rent mentalt. Enligt vissa lösrykta andrahandsrapporteringar har den gode Jamie tagit uppgiften på stort allvar och efter noggrann planering under hösten lär han tillsammans med Liverpools läkare, Dave Galley, ha bjudit in diverse celebra gäster. Troligtvis kommer hela festligheten att ramas in av ett tema också, men det bör poängteras att allt hittills är obekräftat.
En stor förändring har skett inför årets gala. Organisatörerna har efter två sådana braksuccéer tampats med det givna problemet; hur man höjer klassen på kalaset ytterligare. Ett tillsynes övermäktigt jobb.
Saker som marknadsföring och yttre finansiärer diskuterades redan på ett tidigt stadium och inte hann vi mer än andas ett ord om sponsring förrän Roman Abramovich hörde av sig.
Till en början ville Roman döpa om hela arrangemanget till Abramovichgalan, men för en sådan lösning fanns ingen förståelse hos galans grundare. Istället kunde förhandlarna slutligen enas om en uppgörelse där Abramovich köper rättigheterna till enskilda prisklasser som hädanefter helt sonika kommer att kallas för Romaner och inte Elofar. Romans avsikt var initialt att endast Chelseaspelare skulle kunna vara nominerade i dessa klasser, men efter hårda förhandlingar enades man om ett avtal där den ryske multimiljonären förbinder sig att köpa samtliga pristagare i de aktuella klasserna. De priser för vilka Roman numera är högste ansvarig har markerats med röd text.
Det bör härvidlag nämnas att Paul Dickov också hörde av sig i ett tidigt skede. I utbyte mot en betydande summa pengar ville Leicesteranfallaren få ensamrätt på marknadsföringen av Elofgalansouvenirer i häktet. Dessvärre bröt dessa förhandlingar samman i sitt slutskedskede, trots att de länge såg ut som ett avtal skulle kunna ingås.
Nog om detta. Nu sitter de allra flesta som på nålar och de som fått äran att bli nominerade befinner sig givetvis i ett tillstånd av spänd förväntan. Vissa har dessutom setts mer än lovligt berusade redan tidigt på eftermiddagen.
Alla de stora namnen är här och från Liverpool har man ställt upp mangrant. Förutom Anthony Le Tallec som tyvärr fick avslag hos frisyrpolisen på sin ansökan att lämna landet.
Okej, håll i hatten. Vi åker nu.
AKT I
I akt ett kommer vi som vanligt att uteslutande hylla de Liverpoolspelare som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänta av en extra stund i rampljuset före sommarvilan. I historiens första gala var Jamie Carragher stor härskare då han plockade hem hela tre pokaler. Förra året blev Danny Murphy Carras tronföljare med fyra titlar, bland annat den åtråvärda Årets spelare. Möjligheterna för honom att återupprepa den bedriften har emellertid bedömts som så små av vadhållarna att du skulle få mer pengar tillbaka på din satsade tia om du gissar på att Martin Keown och Ruud van Nistelrooy ska ingå registrerat partnerskap före juldagen 2004.
Årets "Konsten att försvinna spårlöst"
Och Romanen går till... Bruno Cheyrou
"Bruno Cheyrou började plöstsligt att hitta målet under en period efter jul. Han såg till att vi tog en tung skalp mot Chelsea på bron och ordnade dessutom ett FA-cupavancemang. Så här efter säsongen frågar vi oss bara, var han ett smack bättre än ifjol?"
Juryns kommentar: Ja här börjar vi alltså direkt med en Roman och här är det alltså Sara Nickersons bok som åsyftas. Bruno konkurrerade främst med Salif Diao och El-Hadji Diouf om priset.
Årets nykomling
Och Elofen går till... Harry Kewell
Kewell får priset eftersom han som enda nyförvärv nått upp till något som åtminstone kan liknas vid toppkapacitet. Juryn är förstås medveten om att australierns sparkapital är lika stort som oceanen kring hans hemkontinent, men samtidigt kunde det tränade fotbollsögat skönja vissa strimmor av genialitet. Nu väntar vi bara på jämnheten och skadefrånvaron.
Juryns kommentar: Kewell hade förstås som alla vi andra hoppats på en klang och jubelsäsong och kommer därför sannolikt att ta emot de här priset med revanschlusta snarare än genuin lycka. I konkurrens med Anthony Le Tallec, Florent Sinama-Pongolle och Steve Finnan stod han emellertid i en klass för sig själv och ska därför också känna stolthet när priset tas emot.
Utdelare av statyetten är för övrigt Milan Baros som kammade hem priset ifjol. Tjecken har ju .precis som Jamie Carragher. mestadels umgåtts med Dave Galley den här säsongen och blir nog mest ihågkommen för frisyrbytet. Målet mot Leeds var förstås också en läckerhet, men inombord bär han givetvis en längtan efter revansch.
Så kastar vi oss raskt över till nästa kategori. Allt till publikens visslingar och jubel. Rapporterna når oss att fyra Leicesterspelare redan visats på dörren av de bastanta säkerhetsvakter vi hyrt in för kvällen.
Årets spelare
Och Elofen går till... Steven Gerrard!
Fyra ligamål på en säsong är väl inget som en fotbollsspelare av Gerrards mått fantiserar om när försäsongsträningen håller på som värst, men sällan, för att inte säga aldrig, har juryn varit så rörande överrens om ett pris mottagare. Diskussionerna kring kategorin Årets spelare avbröts tidigt av två anledningar. Dels för att utgången var given. Dels för att samtalet fördes in på ämnet "vad hade hänt om Gerrards ljumskar gått sönder".
Juryns kommentar: I egenskap av fjolårsvinnare vore det förstås på sin plats att Danny Murphy fick glida upp på scen och i sin slimmade kostym tilldela sin mittfältskollega priset. Samfällt lät juryn dock meddela att Murphys samlade prestationer under 2003/2004 inte ens varit tillräckligt bra för att få göra detta, så med anledning av det fick istället Tomas Brolin den äran. Murphy lät inte besvära oss med några protester och faktum är att Brolin var inbjuden ändå. Han är sedan länge med i Elofgalans Hall of Fame för Historiens fulaste mål i Premier League.
Galan har knappt hunnit med inledningsfasen och Jamie Carragher syns redan skruvandes på sin stol. Det är tydligt att han vill förtälja detaljerna kring efterfesten. Trots arrangörernas ambitioner tyder det mesta på att han blir den sena nattens stora estradör också den här gången.
Årets specialpris
Och Elofen går till... Jamie Carragher.
Så fick han då äntra rampljuset för första gången den här kvällen. En gala utan Jamie Carragher i fokus blir inte namnet förtjänt. Juryns egna specialpris, som egentligen kan tilldelas vem som helst för vad som helst, bara motiveringen är hyggligt övertygande, tillfaller Carra för dennes snabba återkomst efter skada.
Juryns kommentar: Den 13 september bröt Jamie Carragher benet. Lucas Neill satsade som en Dennis Wise på steroider och när domen föll över Carra dagen efter sa läkaren som undersökt honom att konvalescensen troligen skulle bli kring sex månader lång. Lite drygt fyra månader efter det var han tillbaka i startelvan. (Carragher alltså, inte läkaren) Och inte nog med det. På ett Peter Forsbergskt vis tog han inte någon tid i anspråk för att söka efter matchformen. Istället stormade han in i laget likt den värsta bohuslänska nordanvinden och inte dröjde det mycket längre före vi fick se ett register vi tidigare aldrig skådat.
Detta var en egenskap vi tidigare förknippade med Michael Owen, men då han tycks ha mist den under senare tid har Carragher tagit över.
Ett extra plus får han också för den fantastiska inställning som visades upp i reservlagsderbyt bara någon vecka före comebacken i a-laget. Sådan stolthet att få representera klubben berör vilken supporter som helst. När det gäller kärleken till sin klubb är Carra, precis som Springsteen sjunger, Thougher than the rest.
Årets dummaste
Och Elofen tilldelas... El-Hadji Diouf
För att under sluttampen av en totalt misslyckad säsong, på både det personliga och kollektiva planet, besluta sig för att ta en krogkväll. Ett brott mot klubbens alkoholpolicy uppgav tidningskällorna. Ren idioti säger vi.
Juryns kommentar: Spottloskan på Park Head var synnerligen olämplig. Men då hade Diouf gjort en strålande match och klarade anseendet någorlunda. Sedan var det en flygresa som tog något dygn extra i anspråk. Nog så tänkte många. Nej då, kalasandet i Liverpools krogsväng fullbordade ett äkta hattrick. Därmed har senegalesen presterat lika många ligamål som disciplinöverträdelser sedan ankomsten till Anfield. Av med hatten - på med dumstruten. Priset är ditt, o lättjans försvarare - El-Hadji Diouf.
Årets mål
Och Elofen går till... Dietmar Hamann
Didis brutala volleyskott mot Portsmouth på Anfield förtjänar verkligen ett omnämnande på den här galan. Efter sex minuter hästsparkade han in Michael Owens passning så det stod härliga till. Pang sa det och så fick Shaka Hislop hämta bollen i nätet. Troligt är att han inte hann se hur den hamnade där.
Juryns kommentar: Flera jurymedlemmar förespråkade länge Liverpools sista mål för säsongen. Steven Gerrards passning till Michael Owens kvittering mot Newcastle höll verkligen absolut toppklass. Nu hade det ju blivit Owen som fått hämta det priset, en aning missvisande således, vilket gjorde att valet till slut föll på Hamanns istället.
Tysken var redan ifjol med i diskussionen efter den våldsamma frisparken mot Fulham på bortaplan. Den gången räckte det inte enda fram, men i år kom utdelningen. Två mål på en hel Premier Leaguesäsong räcker tydligen för att blanda sig in i snacket om den här prisklassen.
Årets misstag
Och Elofen går till... Igor Biscan och Jamie Carragher.
Försvararduon får denna, en av galans minst åtråvärda statyetter, tack vare sitt taffliga uppträdande på Highbury i våras. Thierry Henry tog fart från halva plan, Biscan och Carragher backade, Henry klev över bollen, Biscan och Carragher backade, till slut bytte Henry färdriktning, då sprang Biscan och Carragher in i varandra. Ridå!
Juryns kommentar: Stackars Carra och Biscan ska väl inte lastas allt för mycket, det var en mästare i aktion. Men så pojklagsmässigt får man inte uppträda i något som ska liknas vid ett toppmöte. Då skulle var och en av Arsenalspelarna kunnat se ut som Maradonas.
Så där ja, då var Akt I avklarad. Här går det undan vill jag lova. Efter pausunderhållningen, framförd av Nina och Kim, står fler Elofar och Romaner och väntar i kulisserna.
Klicka HÄR för andra akten.
