Paus i EM - då tänker jag på fotboll
En krönika av Stefan Elofsson.
Det är sommar och härligt fotbollsväder ute. Som om det skulle spela någon roll förresten, allt handlar ju om fotboll ändå. Premier Leaguesäsongens avslutning innebar ingen punkt, ingen vila. Det vara bara samtalsämnena som bytte karaktär en smula. Det har pratats EM hela året, efter att Mike Riley blåst av vårens sista match på Anfield höjdes temperaturen än mer. Alla pratade EM. Mitt upp i allt fick vår tränare gå, egentligen logiskt, men ändå oväntat på något vis. Klokt nog valde direktörerna på Anfield att tillsätta efterträdaren mitt under den stora festen i Portugal. Fast spaltmeter blev det förstås i alla fall. Och för en fotbollsälskare med Liverpoolhjärta var härdsmältan inte långt borta. Fotboll, fotboll. Fotboll överallt.
Äntligen upplever jag just idag något av en vilodag, en dag för eftertanke och kontemplation. Jag undrar om alla intryck går att smälta under dygnets ljusa timmar? Knappast. Men det är många funderingar som ligger och gnager, som jag aldrig riktigt hunnit ta tag i när det varit så mycket fotboll. Så mycket fotboll.
Det är mycket som är underligt med att vara fotbollssupporter. Precis några dagar före Gérard Houlliers avgång hade jag faktiskt börjat förlika mig med tanken på att han skulle få vara kvar. Att han ännu en höst skulle bära våra förväntningar på sina axlar och mer eller mindre dödsföraktande för trehundrafemte gången hävda att det här laget minsann är något alldeles extra. Det kändes faktiskt okej, jag har alltid gillat den lugna fransmannen för hans kärlek till klubben. Och möjligen skulle detta markera brytpunkten. Större under har faktiskt skett. Jag satte målet till att ta in tre placeringar, inte 30 poäng. Jag hoppades, så som jag alltid gjort.
Så får han då sparken trots allt och plötsligt sker en högst omedveten förändring i mitt psyke. Det är fascinerade vill jag lova.
När Rafael Benitez tillsätts i mitten på juni är förvandlingen ett faktum. De förhoppningar jag hade när Mike Riley blåste i sin pipa har jag kastat i den mentala papperskorgen. Jag önskar inte längre att Houllier egentligen är en bra manager och att oturen och de engelska domarna konspirerat mot honom för att pröva hans uthållighet. För mig kan han lika gärna ha varit den sämsta managern i Liverpools historia. Skulle inte bry mig om det, inte ett dugg.
Faktum är att jag håller en tumme för att Houllier ensam i alla dessa år fungerat som en enda stor och ståndaktig fördämning, som sett det som sin livsuppgift att hålla tillbaka den ocean av talang som varje dag kickar boll på Melwoods finklippta gräsmattor. Jag inser förstås att det inte är så, men tanken är kittlande.
För det är verkligen underligt att vara supporter, ena dagen hoppas jag att Houllier är rätt man, med rätt filosofi. Dagen därpå önskar jag inget hellre än att han ensam stått i vägen för våra framgångar.
En hederskodex bland fotbollsanhängare är att aldrig vända kappan efter vinden. Är inte det exakt vad jag gjort nu?
Den funderingen får ge sig till tåls ett tag till. Det är helt enkelt så mycket fotboll överallt.
För nu ställer jag mitt hopp till Rafael Benitez. En tillsynes gladlynt herre från det soliga Spanien. En lyckosam manager har han också varit, ingen tvekan om det. Han jämför sig själv med Arrigho Sacchi, och kanske är det ett gott omen. Han är en av väldigt få italienska managers som vunnit Serie A under sin första säsong i en klubb. Den bedriften har även Benitez klarat av, fast i La Liga då. När Hector Cuper avgick 2001 slutade Valencia på en femteplats med 63 poäng. Året efter, med Benitez vid rodret, var Mestella guldarena för första gången på drygt 30 år. Det måste väl ändå vara ett omen. Låt vara då att vi bara skramlade ihop till 60 poäng i år, vi var ju faktiskt en placering bättre.
Men det är svårt för en tränare att vinna serien under den första säsongen i en ny klubb. Bill Shankly gjorde det inte (när han tog över Liverpool låg de inte ens i toppdivisionen, men inte heller andradivisionen gick att vinna direkt).
Bob Paisley gjorde det inte heller. Joe Fagan lyckades förvisso, men Liverpool var regerande mästare inför hösten 1983 och Uncle Joe från The Bootroom Staff hade varit Paisleys högra hand sedan 1979. Så frågan är om det gills?
Kenny Dalglish plockade också han hem titeln under sin första säsong som spelande manager. Fast den går nog också bort. Visserligen fick King Kenny reda på att han var klubbens nästa manager dygnet före Heyselkatastrofen, så att föra detta stigmatiserade lag till en ny titel med en gång är givetvis en stor bedrift. Men å andra sidan hade han ju varit bara spelare i klubben under många år. Kanske gjorde Dalglish en större insats med Blackburn som han mycket överraskande tog över åtta månader efter att han lämnat Liverpool. På bara några år förvandlade han Rovers från ett division ett-lag till titelhållare i Premier League.
Inte heller den nu så hyllade Arsène Wenger fick bukt på sitt The Gunners direkt. Även om han inte behövde lika många år som Sir Alex Ferguson. När han tog över 1986 skrev tidningarna att han ärvt "ett lag fyllt av underpresterare." Sedan väntade en storstädning som inte gav riktigt avbetalning förrän ett halvt decennium senare.
"Underpresterare," det känner jag igen. Låt oss hoppas att det inte är ett omen.
För vem har det tålamodet? Har vi inte väntat tillräckligt? Når vi inte toppen snabbare än så, då sker det utan Steven Gerrard och Michael Owen, så mycket kan jag säga i alla fall.
Jaja, hur som haver. Frågan är om det är dagar som denna, andningshål som dessa, som håller kärleken till fotbollen vid liv? Precis så kan det mycket väl vara. Och kopplar jag bara upp mig på nätet inser jag att stormen blåser fortfarande. Lika stark, lika hemsk, lika underbar. Steven Gerrard är på väg till Chelsea. Så skriver dom i alla fall. Jag undrar hur vi ska klara oss utan honom?
Den funderingen får ge sig till tåls ett tag till.
