Upp till bevis Owen
Michael Owen har vunnit den interna skytteligan i Liverpool sedan han gjorde sin första fulla säsong 97/98. Ändå anser magister Grafström att han har en hel del att bevisa denna säsong.
Michael Owen har varit mannen som lett Liverpools anfallslinje sedan han slog igenom som sjuttonåring mot Wimbledon. 158 mål på 297 matcher säger en hel del om varför så är fallet. 0,53 mål per match är ett väldigt bra facit när du spelar i en av världens bästa fotbollsligor, speciellt eftersom det rör sig om en tidsperiod på sju år. Ingen säsong har egentligen varit mycket bättre än någon annan, möjligen är säsongen 99/00 ett undantag, men åt andra hållet. Då blev det endast tolv mål på 30 matcher. Faktum är att Owen bara gått två säsonger utan att producera mer än 20 mål, 99/00 och fjolårets säsong då han "endast" lyckades hitta nätet 19 gånger.
Det här är dock inte en krönika som hyllar vår målkung. Tvärtom. Under sina sju år som ledande målskytt har Owen spelat med storheter som Robbie Fowler, Karlheinz Riedle, Emile Heskey, Nicolas Anelka, Milan Baros och El-Hadji Diouf. Spelare som någon gång bevisat att de håller en hög standard mot skickligt och etablerat motstånd. För de som vill går det att lägga till spelare som Titi Camara, Florent Sinama-Pongolle och Neil Mellor, men dessa har inte haft tillräckligt med tid för att ges möjligheten att spela mycket med Owen. På sju års tid har Michael Owen inte lyckats skapa ett fungerande samspel med någon av ovanstående spelare. Detta är rent ut sagt en katastrof.
Det sägs att riktigt bra spelare får de i sin omgivning att bli bättre. Om detta skulle vara det avgörande kriteriet för om en spelare är bra faller Owen direkt ner i medelmåttornas träsk. Fotboll är ett lagspel, men Michael Owen har under sina sju år i Liverpools A-lag endast lyckas skapa ett bra samarbete med Steven Gerrard. Den stora frågan är då om inte andra spelare också skulle kunna dra fördel av Gerrards ibland smått magiska framspelningar i djupled? Jag hävdar att så är fallet.
Förändringens vindar har blåst över Anfield, och mannen som placerade Owen på en piedestal dit ingen kritik kunde nå honom styr inte längre över Liverpool. Gérard Houllier byggde ett Liverpool som med järnhård disciplin och en resolut försvarsmur försvarade sig väl och med hjälp av bland annat Gerrards passningar kunde Owen, den självklara spjutspetsen, avgöra ett flertal matcher. Ibland slog Owen till flera gånger, men ofta då Liverpool tagit en relativt tidig ledning och det andra laget tvingats flytta fram sina positioner, vilket gör Houlliers variant på fotboll synnerligen effektiv.
Numera är det laget som står i fokus, inte längre enskilda individer. Detta är åtminstone kontentan jag har dragit efter Rafael Benítez kommentarer så här långt. Uttalandet om att de fyra ordinarie anfallarna (Owen, Baros, Cissé och Sinama-Pongolle) skulle få 15-20 matcher var i ligaspelet ser jag som mycket välkommet. Dels bidrar det till att spelarna förhoppningsvis endast spelar när de är i form och lyckas hålla sig fräscha genom en lång säsong, dels skapar det förvirring bland våra motståndare. Ingen kan ha höjt på ögonbrynen åt det faktum att Owen startat en match de senaste sju åren, så given har han varit i vår startelva. Hur som helst så hoppas jag att Benítez är en man som håller sitt ord, för vem minns inte Houlliers kommentar om Welsh utlovade 15 matcher inför förra säsongen? Om "Games" betyder minuter på någon skum Bordeauxdialekt kanske Houllier faktiskt talade sanning, för det var ungefär så mycket speltid den lovande mittfältaren fick.
Jag förutsätter dock att Benítez talar sanning, något som placerar Owens sitaution i ett nytt läge. Han är inte längre given på topp, faktum är att Baros och Cissé har en starkare fjolårssäsong i ryggen (trots begränsad speltid för Baros i Liverpool och trots att jag inte ens sett mer än fem minuter av Cissés fjolår i Auxerre hävdar jag detta). Owen hade sin näst sämsta säsong målmässigt i karriären, samtidigt som Baros överglänste honom vid de få tillfällen han faktiskt spelade i Liverpool. Att Baros var bättre i EM kan ingen tvivla på, herregud, Owen var ju sämre än pojken från grannlaget! (Den som kan tipsa mig om en vadslagsningsfirma där man kan placera spel på Rooneys målfabrikation kommande säsong bjuder jag på en glass, förutsatt att ni tar er till Umeå. Det är min fulla övertygelse att Rooney inte mäktar med tvåsiffrigt i målkolumnen kommande säsong.) Cissé å andra sidan, vann skytteligan i Frankrike, trots att han gick över tio matcher i rad utan att göra mål. Det är riktigt starkt.
Vad kommer då att hända med Michael Owen? Han har ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt med klubben, och det är fortfarande inte helt omöjligt att vi väljer att sälja honom innan säsongen sparkar igång. Om han väljer att förlänga är det upp till bevis. Bygg ett fungerande samarbete med någon av de övriga anfallarna i laget eller räkna med att vara en av dem som spelar närmare 15 matcher än 20.
Det skall med all rätt sägas att vi inte har någon ordentlig uppfattning om övriga anfallares förmåga att bilda bra samarbeten med sina kolleger, men hur lätt har det varit när Owen alltid har haft en av de två platserna på topp? Det har talats om Le Tallec och Sinama-Pongolles förmåga att hitta varandra, och de gjorde också detta när Le Tallec avgjorde mot Wrexham senast. Men är vi verkligen beredda att spela dessa två i anfallet och ha givne målkungen Owen, nyförvärvet Cissé och EMs bäste anfallare Baros på bänken? Knappast. Baros hade ett väl fungerande samarbete med Koller i Tjeckien, men har inte lyckats särskilt bra med samarbetet tillsammans med Owen. Cissé har jag ingen som helst uppfattning om i den här frågan.
Återigen kommer vi tillbaka till Gérard Houllier. Att bygga ett anfallsspel på en spelare gör det givetvis svårt att på allvar skapa en anfallskombination som på allvar samarbetar. Hela spelet gick ju ut på att Owen skulle ta avsluten (när de inte kom långt utanför straffområdet då, vilket måste vara det lättaste sättet att vinna "skott mot mål"-statistiken).
Det är dags att Liverpool börjar spela som ett lag även på offensiv planhalva, och frågan är om inte Owen har förbrukat sina chanser att spela sig samman med någon kollega. Personligen hoppas jag att Cissé och Baros får en rejäl chans att spela ihop sig, för den offensiva frukt deras skörd skulle inbringa tror jag blir större än vad Liverpool skulle få ut av att låta Owen göra en åttonde säsong utan samarbete längst upp.
