Från EM till White Hart Lane
Anders Bengtsson bidrar med en gästkrönika från Australien som tar oss från fotbolls-EM till den stundande ligapremiären mot Tottenham.
Den 4 juli nickade Charisteas in vad som skulle bli Greklands segermål i EM-finalen 2004. Greker runt omkring i Sverige badade i tzatziki, grillade souvlakis och drack fontänblandad Ouzo. Europa var chockat och Portugal (Abel Xavier?) skakat. Det har nu gått drygt en månad sedan vitlöken pressades, köttet brändes och Christian Ronaldo grät. Men vad har hänt mellan då och nu?
Stéphane Henchoz har nätat, Amnesty har varit ursinniga, Chelsea har shoppat och Michael Owen har skrivit historia med "världens längsta kontraktsförhandlingar". Men om vi bortser från självklarheter som dessa, vad har egentligen hänt?
OK, ni som trodde att El-Hadji Diouf gjort en säsong på Kos hade fel. När jag var och såg uppföljaren till Skruva den som Beckham - Skit i att skruva den, bara bränn den som Beckham, höll jag på att sätta popcornen i halsduken. Döm av min förvåning när jag såg den gode senegalesen skymta förbi i en trailer: "El-Hadji, Hollywood's upcoming blockbuster director is now here with his first film: Dude, where's my shirt?" Gästrollerna var även de iögonfallande. Succeér såsom Bruno Cheyrou, Emile Heskey och Salif Diao ska tydligen alla ha mindre viktiga roller. Premiär någon gång i framtiden på obestämd biograf!
Efter mitt biobesök var jag givetvis både chockad och angelägen om att förvissa mig om att något gick i rätt riktning för Liverpool FC. Kanske kunde vi köpa någon ny spelare som kunde fylla El-Hadjis plats... Va? En högerback från Malaga? Inte ett mål på en hel säsong i La Primera? Jag som trodde att "grisen i säcken-värvningarna" upphörde i samma ögonblickliga stund som Gérard Houllier flyttade tillbaka till Rivieran. Men från Spanien kommer ju goda viner, Emilio Butrageno och Pablo Picasso. Alltså njutning, fotboll och konst. Alla saker som man måste lära sig att älska och förstå. Vad vet jag? Jag dricker bag-in-box, vet bara att Butrageno var ett lukrativt samlarkort i VM-86, och Picassos konst? Kubism? Efter research har jag åtminstone lärt mig att Picasso föddes i Malaga.
Så jag får nog sluta vara kritisk och istället våga tro på att Benitez vet vad han sysslar med. Han har ju trots allt varit tränare för ett lag som piskade skiten ur mitt älskade lag i Champions League för två år sedan. 0-2 på Mestalla följdes två veckor senare upp med en 0-1-förlust på Anfield. Och för att återgå till högerbacken från Malaga så citerar jag malagasweden.com, som den 24 maj skrev att Josemi "har varit bland de bästa i Malaga under säsongen". Respekt!
Respekt med ett stort R även till Stevie G. Nära skjuter ingen hare och det som inte dödar, det härdar. För ett ögonblick trodde jag att stunden var inne. Att psalmen var läst. Att guldet blev till sand. Men i ett uttalande som fortfarande finns upphäftat på väggen säger Liverpools kapten: "Min kärlek för klubben var det som fick mig att stanna". Med kärlek och som hämtat från Championship Manager räddade därmed Stevie G Liverpools framtid. Vad skulle Liverpool vara utan Stevie? Man ska inte måla fan på väggen, men inte heller ska man vara orealistisk.
I och med att Fredrick Kanouté, Jermain Defoe, Djibril Cissé eller Michael Owen bredsidar igång säsongen på White Hart Lane, startar förhoppningsvis en ny epok för Liverpool FC. Trofélyftande, champagnesprutande och ekande toner från Queens "We are the champions". Orealistiskt? Tycker jag inte, men låt mig poängtera att Emile Heskey har gått till Birmingham. "Korven" lämnade klubben efter trogen tjänst i fyra år, och ett par minnesvärda matcher. Tänker i synnerhet på matchen mot AS Roma för ett par år sedan. Efter vinsten skrev Aftonbladets Robert Laul att "Liverpool spelade klokt och disciplinerat, Steven Gerrard och Danny Murphy ägde mittfältet och framåt var Emile Heskey magnifik". Håll i hatten! 100 miljoner kronor back, men vad gör man inte för att sälja ett mögligt fyrtorn? Kanske resonerar fotbollsintresserade matematiker sig fram till formeln: Liverpool - Heskey = bättre spel. Detta upphöjt till Cissé och resultatet blir kanske det kemiska ämnet Au?
Vad har annars hänt i sommar? Jo, Roman Abromovich och José Mourinho har fullständigt löpt amok på transfermarknaden. Didier Drogba, Mateja Kezman, Arjen Robben, Paulo Ferreira, Ricardo Carvahlo, Tiago Mendes och Petr Cech. Idel duktiga fotbollspelare, men Beatles hade väl inte fel när de en gång sjöng Can't buy me love?
Arsène Wenger har tvärtemot hållit i stålarna och samtidigt släppt Kanu(!) till West Bromwich. Newcastle har lyckats få Craig Bellamy skadefri, Alex Ferguson har hotat spelare från att delta i sommarens OS, Mattias Jonson har blivit en "Kanariefågel" och Danny Murphy letar lägenhet i London. Jag undrar bara vem som ska ta straffarna?
Så från det att tyskar i Pattaya kunnat läsa i Bangkok Post om Thaksin Shinawatra och hans intentioner på att köpa andelar i klubben, till entusiastiska kanadensare i Toronto, har Liverpool FC gett nytt syre till kvävda supportrar världen runt. Goda försäsongsresultat och en Owen som fått tillbaka sin livsglädje bådar gott trots att det fortfarande bara är "honeymoon" för Benitez. Det finns i alla fall ett hopp hos spelare och supporters som inte infunnit sig sedan Ian Rush nätade för sista gången. Låt denna känsla vara rätt och ge oss för guds skull lite att glädjas över. Amen!
