Framgång kan köpas, men till vilket pris?
Anders Bengtsson skriver om hur ekonomiska intressen alltmer infekterar fotbollen, något som började med en spelaraffär för 22 år sedan.
När Diego Armando Maradona lämnade Boca Juniors för den spanska storklubben Barcelona 1982 skrevs det idrottshistoria. Med en övergångssumma på ca 50 miljoner kronor slog så den katalanska klubben transferrekord. De hade köpt den dyraste spelaren någonsin och affären gav eko i hela fotbollsvärlden. Kristina Kappelin skrev Mamma Mia och Bosse Hanson letade ivrigt i statistiken. Nej, det hade inte hänt att en människa hade sålts för så mycket någon gång tidigare i historien. Djungeltelegrafen var igång och det var här fotbollen skulle förändras för alltid. Från och med nu skulle det handla om pengar.
Klubbarna insåg att efterfrågan på en matchtröja med lagets stjärnas namn på ryggen var stor. Pengar kunde göras och massproduktionen drog igång. Kapitalismen hade gjort sitt avtryck i fotbollen. Intresset för pengar spred sig likt klamydia. Fort och lätt utan att man tänkte på konsekvenserna. Nu skulle det tävlas i vilken klubb som kunde köpa den dyraste spelaren eller bygga den största arenan. Man gav sig ut på svindlande ekonomiska resor. Enkel biljett och man skulle aldrig komma tillbaka.
Det ljuva 80-talet var alltså inte bara Miami Vice, Lili & Sussie och dålig smak. Det var även startskottet för en framtid som skulle visa sig bli allt mer problematisk. Idag kan vi så gott som dagligen läsa om hur svårt det är för fotbollsklubbarna att gå runt ekonomiskt. Aston Villa visade upp miljonförluster i somras trots att lagets sportsliga prestation var bättre än på många år. Leeds fick sälja sina bästa spelare för att inte klubben skulle gå i konkurs. Då trillade man ner i division ett. En förbannad situation, men verklighet för allt fler engelska klubbar.
Chelsea var även de en klubb som gick en egen match vid sidan om fotbollen. Man hade 80 miljoner pund i skulder och framtiden var ytterst oviss, men i grevens tid flög en miljardär in från Ryssland till London med en enda intention. Han skulle köpa en fotbollsklubb. Chelsea drog lotten och trenden med okända affärsmän som investerar i engelska klubbar drogs igång. I skrivandets stund håller en annan ryss på att investera i krisdrabbade Everton FC. Kanske räddar dessa män framtiden för den engelska fotbollen, kanske går det ännu mer åt helvete.
Roman Abramovich gjorde sig ett namn i västvärlden då han köpte Chelsea FC för ca 130 miljoner engelska pund. Efter det gjorde han sig ökänd genom att köpa spelare för en summa som Crystal Palace hoppas kunna spendera under de närmsta 200 åren. Men Abramovich må vara framgångsrik och än så länge flyter yachten Chelsea vidare. Ett litet hål i skrovet och Chelsea kan dock sjunka till botten. Tänk om pokalerna uteblir? Kommer Abramovich att fortsätta pumpa in pengar i klubben? Jag är inte så säker på det.
En annan stenrik kille som blev intresserad av fotboll är Mohamed Al Fayed. Han vet dock att pengar inte alltid behöver innebära framgång. Samma år som Fulham gick till semifinal i FA-cupen och slutade på trettonde plats i ligan gick klubben back 35 miljoner pund. Året efter mätte förlusten bara 20 miljoner pund. Det tredje året sa Al Fayed att nu fick det vara nog. Nu skulle Fulham få klara sig lika bra som de andra klubbarna i Premier League. Alltså inga mer pengar.
Leeds är ett annat lag som verkligen har fått ta del av Maradonasyndromet. För ett ögonblick lös solen över Elland Road och laget spelade i Champions League. Klubben spenderade pengar som om det vore julrea på NK och ordförande Peter Ridsdale såg till att klubben fick låna 90 miljoner kronor från tre olika banker, bara så att de skulle kunna betala spelarnas sjuka löner. En säsong senare insåg styrelsen att utvecklingen var ohållbar. Man kunde inte fortsätta betala ut fantasilöner till sina spelare, så man började sälja sina bästa spelare, sen de hyfsade och idag har man en trupp som krigar i Coca Cola-ligan.
Över det en gång så soliga Elland Road råder det idag dunkla moln och framtiden är orolig. För utan de hundra miljoner som klubbarna i Premier League får i TV-intäkter och utan en chans till spel i Europa är det inte så lätt. Kolla på Coventry, Nottingham, Sunderland, Wimbledon eller West Ham. Idel anrika klubbar som idag kämpar för sin överlevnad.
En som trots allt lyckades med att köpa framgång var stålkungen Jack Walker. Denna hängivna Blackburn Roverssupporter hade en dröm som skulle förverkligas till varje pris. Med 100 miljoner pund investerade på endast två år gick drömmen i uppfyllelse. 1995 blev Blackburn Rovers ligasegrare. Fem år senare dog Jack Walker, förmodligen med ett leende på läpparna. Nu krigar Blackburn med skulder och en relativt katastrofal ekonomi. Men visst, framgång kan köpas.
Bortsett från Blackburns egen frälsare, vad har Abramovich och Al Fayed för anledning att spendera tid och pengar i engelska klubbar? Svaret är enkelt och samtidigt oroväckande. Image och status. Innan Abramovich flydde de sibiriska slätterna var han en okänd kompis till Boris Jeltsin. Idag är han polare med Tony Blair och får mer uppmärksamhet av svenska journalister än Anders Lundin. Alltså har han gått från att vara en anonym och tråkig affärsman från Ryssland till populär klubbägare och playboy i England. Vilket lyft! Han distansierar sig från ett kallt Ryssland och blir igenkänd som stenrik fotbollsfantast.
Likheter kan dras med Al Fayed. Al Fayed hade ett rykte om sig att vara i dåligt sällskap i form av terroristgrupper och likasinnade kriminella gäng. Alltså ingen höjdare om man vill göra business i västvärlden. Några hundra miljoner investerade kronor i en anrik fotbollsklubb senare och saken var biff. Möjligtvis kan man rentvå sitt namn med finansiella medel, men framgång måste lyckligtvis förtjänas.
Likt Blackburn Rovers, har Liverpool FC även de en stor beundrare med stor ekonomisk potential. I klubbens innersta kretsar cirkulerar en man som heter Steve Morgan. Han är en livslång Liverpoolsupporter, född och uppvuxen med Anfield runt hörnet. Han har pengar och vill investera dessa i klubben. I Thailand finns det en minister som heter Thaksin Shinawatra. Han har också pengar och tydligen hade han också ett intresse för att investera i Liverpool. Liverpools styrelse tackade nej till Morgan och ja till Shinawatra. Med likasinnade bud valde alltså styrelsen en okänd affärsman framför en hängiven och passionerad Liverpoolanhängare. Lite större kapacitet att nå ut på den asiatiska markanaden, lite mer pengar och lite mindre intresse. Nu vet jag inte vad som pågått bakom kulisserna och sista ordet är ännu inte sagt. Men lite besvikelse känner man ändå som supporter.
Den utveckling som Maradona så ovetandes lade grunden till för mer än tjugo år sedan har gått riktigt mycket åt helvete. Bara en sådan sak som att USA fick stå värd för fotbolls-VM för tio år sedan. Hur kunde USA få husera något så fint som ett fotbolls-VM? Därför att FIFA insåg att USA var den enda världsdelen som inte erövrats av fotbollen. Med så stor finansiell potential vore det ju en skam om USA stod utanför. Nu hade det gått så mycket åt helvete att till och med FIFA såg på kommersiella intressen istället för sportsliga sådana. Så det är inte bara på klubbnivå och det är inte bara i England som det går åt pipan.
Nej, det var bättre förr. Då när Maradona sprang runt med sina knubbiga ben och sin guds hand. Då även de största och mäktigaste klubbarnas stora ambition var att överleva. Då när fotboll handlade om prestige, att representera sin stad, att göra folk lyckliga och att bära sin lagtröja med stolthet. Det var tider det. Nu får vi nöja oss med glimrande fotboll från världens bästa liga. Man borde kanske leva i nuet och inte vara så förbannat kritisk? Så länge bollen är rund och Liverpool vinner. Då är jag lycklig.
