Svänger det, Benítez?!
IFK är disco. GAIS är Rock n Roll. I alla fall påstår vissa det. Men vad är Liverpool av idag? För mycket You'll never walk alone anser jag. Vissa skulle kalla detta ett epos, från Abbey Road till Anfield Road. Via Portugal. Jag nöjer mig med krönika.
You'll never walk alone är universums vackraste fotbollshymn, men den är inte särskilt medryckande. Den är finstämd, känslosam och bedövande. Fast den bjuder egentligen inte in till någon allsång, och ärligt talat, det svänger faktiskt inte om den.
Därför hade den blivit ledmotiv till Liverpools säsongsvideo om säsongen vore slut idag.
Den, eller Come away with me, med Norah Jones. En annan skakarumpan-hit.
Alltså, missförstå mig inte nu. Jag vaknar varje morgon och tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är en Chelseaanhängare, som varannan lördag måste sitta på Stamford Bridge och låtsas att han uppskattar rysk folkmusik.
Jag älskar You´ll never walk alone. Fast det finns ett men. En liten utsvävning.
Jag älskar verkligen You´ll never walk alone, men...
...det ledsamma med att hålla på Liverpool idag, hösten 2004, är att det inte är så mycket med något. Det är varken eller, om ni förstår. Det är ljummet, jolmigt och alldeles för slätstruket.
Vi ligger på elfte plats, vi släpper in ett mål per match, och snittet för mål i rätt riktning är bara marginellt bättre. Försvaret läcker när de inte känner sig hemtama och anfallet fungerar bara varannan vecka. Kan man kalla det en slags inverterad "Hawaiifotboll"? Jag kanske, för det är antingen full fart framåt, eller hängslen, livrem, hjälm och flytväst.
Luktar det Rock n Roll? Nej, sannerligen inte.
Olle Svenning, skrev något mycket tänkvärt i somras. Han är ofta bortglömd av den nya generationens fotbollsdiggare.
Det var bara någon vecka kvar av EM-slutspelet och Tjeckien skulle möta grekerna i semifinalen.
Ni vet alla hur det såg ut. Tjeckerna, under ledning av Karel Brückner, var turneringens bästa bollsparkare, och hade också vunnit alltsammans om det inte vore för att den oefterhärmliga Pavel Nedved blivit tvungen att avbryta i förtid. Han ersattes en bit in i semifinalen av Vladimir Smicer, och som det såg ut genomgående under turneringen var Vladi helt okej.
Men det här vet ni definitivt: Smicer är ingen Nedved.
På vägen till Estádio Dragão hade Tjeckien spelat den trevligaste fotbollen som Portugal skådat sedan Benfica vann Europacupen för mästarlag två år i rad i början av 60-talet (dom förlorade faktiskt tre finaler också, innan årtiondet var slut). Eller åtminstone sedan Mats Magnussoneran.
Svenning skrev om Brückners fotbollsfilosofi och att den innehöll en av sportens stora hemligeter; dess rytm.
Och att den gråhåriga läromästaren lyckats instruera sina adepter om dess verkan.
"Den långa andehämtningen följt av ett explosivt maximum."
"Rytmen," skrev Svenning.
65-åriga Brückner ville inte skylla på det som alla kunde se efter uttåget, att rytmen och drömmarna försvann med Nedved.
Det krävs i sanning något extra för att omvandla den energi som andhämtningen ger. Men när det händer, då får motståndarna svårt att hänga med i svängarna.
Man hade ju hoppats att Milan Baros tagit med sig lite av denna kunskap till Melwood. För förra säsongen kände vi inte av något maximum. Ibland kunde vi höra någon andhämtning. Fast oftast gick spelet på vilopuls. Liverpool saknar allt jämt detta lilla extra, och så kommer det att förbli till dess att rytmen återfinns.
Men Baros har ju fått sparsamt med speltid och kanske hushåller han med Brückners visdomsord i ett hemligt skrin, avsett för senare delar av karriären. På Camp Nou om han själv får bestämma.
Jag vet inte, men det har sannerligen inte svängt om Liverpool den här hösten.
Annat var det förr. Då fanns det alternativ. Lämpligare musik när man skulle finna sin inspiration. You´ll never walk alone fanns också, ända sedan 1963 har den fört Liverpoolfansen samman. Det var då Gerry and the Pacemakers lånade den från showbiz och gjorde den till en fotbollsklassiker.
Och den har sedan dess tjänat sina syften, för den är omöjlig att sjunga med i om du inte kommer från Liverpool eller Glasgow och hört den tillräckligt många gånger. Lärt dig hemligheten; dess rytm.
Men förr fanns annat också. På The Beatles tredje album, A hard days night (som spelades in året efter You´ll never walk alone) lyssnar jag gärna till sjunde spåret. Can´t buy me love är ett sådant stycke musikhistoria som gör att Liverpoolkvartettens verk är odödliga. För det svänger verkligen.
När den spelades in på Abbey Road hördes det att Paul McCartney menade vad han sjöng och orden har varit lika med sanningen enda sedan texterna spreds från studion i nordvästra London.
Ja, fram till alldeles nyligen i alla fall. För nu finns anledning att tvivla.
Roman Abramovich är skandalöst populär bland Chelseaanhängarna kring Stamford Bridge och det beror ju knappast på hans insatser för att bevara det ryska klassamhället.
Hade han rätt McCartney? I så fall är kärleken till den ryske magnaten av tveksam äkthet.
Eller hade han rentav fel? I så fall har delar av min världsbild just raserats.
"Förutom att Roy Evans lag spelade strålande fotboll så kom de alltid trea eller fyra i ligan. Det hade gett Champions Leagueplatser nu," påpekade Steve McManaman nyligen, "the biggest Liverpoolidol since The Beatles," som dom sa 1995. Det stämmer på båda punkter. För det var lite rockigare då.
Jag tror inte att Evans någonsin nått toppen med Liverpool, men Macca har faktiskt en poäng.
Gérard Houllier hade också sina ljuspunkter helt klart, det måste man kunna säga, trots att han är ett avslutat kapitel. Det raffinerade, defensiva, gore-texspelet var under alla omständigheter vägvinnande i början. I sin jakt på att lösa de offensiva bristerna förlorade han sedermera fokus på det som utvecklat laget och gjort det till en toppkandidat. En slags fotbollsmässig ekvilibristik som aldrig gick hem. Det blev, tyvärr, varken eller.
Den trippel han nådde med det försiktiga spelet ska vi emellertid alltid minnas.
Fast var det Rock n' Roll? Inte då.
Det har inte svängt ordentligt sedan Evans dagar.
"I dont care to much for money, money cant buy me love".
"Kalinka,"avfärdar Abramovich.
Vem sitter inne med hemligheten?
El Hadji Diouf gjorde det inte. Han gick visserligen på nattklubb kvällarna före match, men det var inte den rytmen som Liverpool behövde. De var lika håglösa för det.
Under Benítez har jag inte sett någon bättring, men det är tidigt och jag hoppas. Jag är helt klart beredd att bida min tid. Om IFK är disco, och GAIS är Rock n Roll. Då måste Liverpool kunna vara något annat än ett spår på Partydödarhits 2. Tids nog i alla fall.
