En fotbollshelg
Stefan Elofsson ser tillbaka på en lördag och en söndag med fotboll, fotboll, fotboll. Liverpool spelade en match i skymundan, men det såg positivt ut och kanske lärde sig Rafael Benítez något av matchen på Old Trafford.
Jag ska snart se min sjunde fotbollsmatch den här helgen, och det har sannerligen varit ett angenämt veckoslut i sällskap av den vackraste av bollsporter. Derby della Madonnina kommer säkert att bli något minnesvärt, men inget kommer att överträffa den sjätte matchen jag såg. Man Utd - Arsenal var stor underhållning, så ofantligt stor att jag kände för att betala inträde till mitt eget vardagsrum. Tiden efter Man Utds ledningsmål bjöd på allt - ALLT.
Det var Premier League i kompakt form, det var allt de båda lagens fans älskar med sina lag, i synnerhet hemmalagets, och det var allt många av oss avskyr [läs en osynlig och tämligen usel van Nistelrooy som trots vårdslöst spel och äckligt beteende får stå som matchhjälte. Varför?!]
Om Benítez lärde sig något av skådespelet på Old Trafford i eftermiddag så var det nog att ska man besegra Arsenal så ska man göra det genom fysiskt spel kryddat med lite vårdslöshet. Sedan är det bara att hoppas på att domaren sjunger på samma melodi.
Annars verkar han få fason på vårat lag, den gode Benítez. Gårdagens match var en gäspning mot vad jag såg den här eftermiddagen, men det gav positiva vibrationer. Hade det varit för ett år sedan hade den första halvleken gått åt till kvadraten (Pig in the middle tror jag bestämt att dom kallar det).
Men sedan spanjoren tog över tas det om hand på uppvärmningen och finnes det problem med precisionen får vi slita vårat hår i första halvlek. Inte under de sista tio minuterna, på det sätt som vi gjorde ifjol. När Benítez drar upp riktlinjerna lämnas utrymme åt reparation.
Fast matchen i eftermiddag var matchen med stort M. Det var en uppgörelse mellan de två stora och det är ett ovedersägligt faktum. Därför var det en smula tragiskt att sitta som opartisk.
Opartisk ska emellertid inte förväxlas oberörd, för när elva män framkallar den perfekta känslostormen, då kan ingen sitta oberörd femhundra mil därifrån, och sedan kalla sig för fotbollsälskare.
När Liverpool ska nå dit igen får framtiden utvisa. Till Arsenals rasande passningsspel och oefterhärmliga rörelse har vi långt att vandra. På något sätt kunde man ändå hitta ljuspunkter med att se de båda giganterna stånga sig blodiga mot varandra, samtidigt som vi tillåts bygga lite i skymundan. Benítez måste få tid att laborera lite och till dess att han känner sig redo, när det än må vara, ska vi inte göra anspråk på att ta över Arsenals och Man Utds roller.
De sistnämnda kommer nu att hävda sitt återtagande av tronen, men kommer Arsenal abdikera? Tja, kommer Jan Guillou att outa som homosexuell imorgon? Tveksamt.
Ändå borde segern ha gett alla som kallar sig Unitedanhängare (dessa stackare) en något bitter eftersmak. Jag skriver borde, därför att det är ju allmänt känt hur de flesta av dem fungerar. De kommer inte att känna efter.
Men Mike Riley har knuffat de röda åt rätt håll förr när de inte förmått att avgöra själva, och just en straffspark har flera gånger varit det mest effektiva hjälpmedlet. Sol Campbell agerade klumpigt som bara han kan, men straff? Nej!
Fast Cristiano Ronaldo mejades ju ner helt uppenbart något senare. Då är väl rättvisan skipad, kanske någon påtalar. Nja, den senare situationen hade aldrig uppstått om inte hemmalaget varit i ledningen. Dessutom borde Rio Ferdinand visats av planen under den första halvleken av den enkla anledningen att hans tackling på Fredrik Ljungberg gett en frispark på alla andra av Old Traffords gräsplättar, och skulle då också ha renderat i en vissling från Rileys pipa också den gången. Men Riley var tyst och Ferdinand fick vara kvar, trots att Ljungberg var först och fri.
Om Ruud van Nistelrooy skulle ha fått vara kvar tillräckligt länge för att få slå in sin straff kan man också diskutera, och det lär nog ganska många göra. Stämplingen av Ashley Cole var i alla händelser ett tramp (bildligt talat) över anständighetens gräns. Fast återigen, det är ju allmänt känt hur de fungerar och anständighet är ett subjektivt begrepp.
Har ni förresten någonsin sett United anpassa sig så mycket efter motståndet hemma på Old Trafford som dom gjorde idag? Inte jag!
Bäst på plan var Ljungberg och vill man så går det att se som ytterligare ett bevis på att fysiskt spel är medicinen som biter på Arsenal. Visserligen trivs Freddie (han var verkligen så där strålande laddad att man som svensk inte kan annat än älska hela hans uppenbarelse) och Patrick Viera. Men Thierry Henry blir direkt två klasser sämre och Pires syntes väl egentligen bara när han byttes in.
Nej förresten, han bjöd på en tunnel också. En fantastisk tunnel som ger dig ett psykologiskt övertag som din motståndare omöjligt kan ta igen under samma match. Men utöver det... Han var blek.
Men det var bra för ligan, och det är samtidigt lite trist att matchen är förbi. Nu törstar jag efter nästa snackis. Matcher av den här kalibern börjar ju inte när den spelas av om man säger så. Sir Alex Fergusons uttalande från före matchen låg precis i gränslandet till det som retar fram ett skratt, men han är också en av få managers som kan fälla en sådan kommentar och komma undan med det. Hade Rafael Benítez sagt samma sak hade journalisterna avfärdat det som ett ögonblick av sinnessjukdom, även om sanningshalten varit helt jämförbar.
"Vår profil som den absolut största klubben i England är orubbad och kommer alltid vara," känns rätt så distanslöst på flera sätt, men det sammanfattar också den attityd som tagit United till toppen och som gav dem segern idag. Det är i båda fallen Alex förtjänst.
