Att ha och att inte ha
Stefan Elofsson tittar närmare på matchen igår och de utmaningar som nu ligger framför Rafael Benítez och Liverpool.
Skönheten med Liverpool av idag ligger i att det finns allting egentligen. Truppen är slimmad, men ska vi generalisera och prata om spelartyper så saknar jag inte särskilt mycket.
På det negativa kontot hamnar samtidigt faktumet att laget är känsligt. Mycket känsligt.
Rafael Benítez verklighet är att försvinner en spelare försvinner också unika färdigheter som ingen annan besitter. Djibril Cissé är ett kraftpaket på flera sätt och Frankrikes nästa storstjärna, det tror jag även om inledningen varit lite so so. Någon bra ersättare har vi inte.
Steven Gerrard är unik med sin energi och sitt löpande, inom vilka områden han en dag blir bäst i världen. Någon bra ersättare finns inte.
Harry Kewell tillhör den där kategorin av underbara bollspelare som kan rycka lite på axlarna, kliva över bollen två gånger (men inte röra den) och så har två, tre bevakare försvunnit ur färdvägen.
Nu är två av dessa skadade alltmedan Harry Kewell brottas med sitt eget självförtroende som verkar motsvara självbilden hos en notoriskt förtryckt människa. Benítez har mycket att tänka på.
Gå nu inte och köp honom en lampa, Rick Parry!
***
Det var i sanning en frustrerande match som utspelade sig på Ewood Park igår, och vad är det egentligen för fel på den där arenan? Någon i forumet kallade Blackburn för "ett gäng vildar" och det ligger förstås alldeles i närheten av den objektiva sanningen, men tre benbrott på drygt 100 minuter fotbollslir. Det är bisarrt.
Wimbledon (currently known as Milton Keynes) hade sträckt på sig.
Skrikandes av smärta och medlidande i soffan var jag knappast den enda som kom att tänka på Henrik Larssons benbrott i Lyon för ganska så exakt fem år sedan. Vill Cissé ha några råd kan ha förstås slå Henke en signal, men att döma av fransmannens ansiktsuttryck när han lämnade arenan så är han nog bara trött på alltsammans idag. Fotbollen är inte rättvis - inte på något plan.
Henke skadade sig i Lyon och det var oktober precis som nu och egentligen kom han inte tillbaka ordentligt förrän säsongen som följde. EM spelade han på nåder och gjorde visserligen ett mål, men Sverige var illa dåliga och Henke var inte vad han hade varit.
Ur en positiv aspekt var han heller inte lika bra som han senare skulle komma att bli (och som han är just i detta nu), så vi kan i allra högsta grad hoppas på Cissé - alltjämt - vårt dyraste nyförvärv någonsin. Tyvärr får han börja om från noll när det gäller anpassning till Premier League igen, och det är förstås en mycket stor förlust för honom personligen.
Matchen igår slutade med delad pott och anledningen till det var Blackburns förmåga att hela tiden ligga på en aggressivitetsnivå alldeles i paritet med vad domaren Rob Styles tillät. Som Liverpoolsupporter kan man vara besviken, men inte bitter, på Rovers beteende, för de gjorde precis vad deras anhängare förväntade sig.
Några gånger trampade de över Styles dragna linje, fast bara med en spelare i taget, vilket gjorde att Rovers aldrig blev decimerat. Liverpool å sin sida låg konstant tre steg under nivån (som svängde väl mycket) vilket bäst illustreras av den fruktansvärda oförmågan att spela ut bollen ur straffområdet i samand med 2-1-målet.
Brett Emerton bredsidade in bollen sedan Blackburn fått både en och två chanser utöver det rimliga och assisten från Sami Hyypiä kommer australiern att vara tacksam över länge (första målet för säsongen) medan finnen förhoppningsvis vred sig några varv extra innan han somnade igår natt. För bra, det var han inte.
Tugay borde visats ut förstås, med tanke på hur lätt Josemi fick sin varning, men det känns futtigt att skylla på domaren. Han lämnade ett och annat frågetecken efter sig, fast Liverpool hade alla möjligheter i världen att vinna den här matchen ändå. Mot Blackburn ska ingen assistans behövas.
Var tydlig med Gerrard
Benítez måste börja fundera nu, men jag är inte så särskilt orolig. Spanjoren är metodiskt lagd och än så länge känner jag mig trygg. Steven Gerrard har börjat springa igen och det borde oroa alla motståndare från vecka 47 och framåt. Han kommer inte att bli lätt att tas med då.
Benítez vill kontrollera honom mer, och det är odelat positivt för vårt lags fortsatta öden.
"Vi vill kontrollera hans rörelse ibland för han springer mycket, och vi behöver honom på rätt plats," har han sagt, och det låter helt riktigt om vi på sikt ska utmana de stora.
Under Gérard Houllier fick Stevie göra precis som han ville och det var inte särskilt konstigt. Man sätter inte tvångströja på den bästa spelaren och särskilt inte när han gör alla moment bättre än den som egentligen borde ha utfört dem. Men "frihet är bara ett annat ord för att inte ha något kvar att förlora," som en hes röst sjöng för mig en gång, och det är definitivt inte på det viset som du vinner Premier League.
Är det ditåt som Benítez siktar så måste han åtminstone jobba efter förutsättningen att alla elva är kapabla att dra något strå till stacken.
Mellan Mista och Morientes väljer jag Morientes sju dagar i veckan, två gånger på söndag. Make him an offer he can't refuse.
