Totalt jävla mörker
Gruppen med Sveriges hårdaste bandnamn och en svensk nobelpristagare lånar rubriker och strofer åt den här betraktelsen över exakt hur svart det kan te sig för en Liverpoolsupporter i november.
En till blodig höst
Liverpool, Liverpool är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Jag vet inte om det finns en himmel, men jag vet att det finns ett helvete och det är en bortamatch mot Middlesbrough i november. Det är svinkallt, det är urtrist och Liverpool gör garanterat inga mål.
9 november 2002: 0-1
22 november 2003: 0-0
20 november 2004: 0-2
Jag har inte sett säsongs-dvd:n från förra säsongen, men troligtvis ägnas inte merparten åt 0-0-matchen på Riverside Stadium om vi säger så. Vi skall dock hänga oss kvar lite vid årets möte lagen emellan.
Middlesbrough hade vind i ryggen efter åtta matcher utan förlust, men det är inte förlusten i sig som svider mest, utan att det är svårt att tänka sig att vi skulle kunna nå något annat än högst oavgjort som vi uppträdde. För maken till orkeslöst och impotent spel får man leta efter, fast bara tre dagar skulle det visa sig.
När det gäller Rafael Benítez val av forwards kan jag ändå förstå att han väljer rutin och kontinuitet framför ungdom, talang och någon som kan ta mer illa vid sig av kritik om det går dåligt för laget. Så samtidigt som jag före matchen hade velat se Neil Mellor från start i anfallet har jag ändå förståelse för att Benítez inte slänger in en spelare med två inhopp i Premier League i en bortamatch mot Middlesbrough. Det skulle han förstås aldrig göra. I stället gjorde Rafa det i en bortamatch i Champions League mot Monaco och den matchen gav dessutom vibbar av det mest obehagliga slaget.
Arvet efter Houllier
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Man kan inte vara nog försiktig i valet av föräldrar och Benítez måste undra vad det är för familj han har hamnat i. För faktum är att han till 90 % dras med den trupp som Gérard Houllier efterlämnade både vad gäller spelarmaterial och spelarmentalitet. Det skall man komma ihåg, men ändå.
Garcia som släpande forward med Mellor på topp - det köper jag. Men Steven Gerrard och Dietmar Hamann OCH Igor Biscan? Och när Garcia utgår skadad sätter Benítez in...Josemi? Det som återstod var bara att blotta strupen och lämna över en machete till motståndarna. Hade det här varit Mission Impossible III skulle "Rafa" ha gått ner i omklädningsrummet slitit av sig ansiktsmasken och avslöjat en bekant fransman under.
Liverpool skulle alltså fullgöra övriga 88 minuter med en "offensiv kraft" bestående av två defensiva mittfältare (Hamann och Biscan) en för all del passningsskicklig allroundmittfältare just tillbaka från skada (Gerrard), två ytterfältare (Riise och Finnan) som faller någonstans emellan ytterbackar och yttermittfältare samt en kille som gjort två inhopp i Premier League (Mellor). Jaså, vi gjorde inga mål säger ni?
Apatins armé
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag har sett Liverpoolmatcher där vi har producerat lika få målchanser och koncentrerat oss på försvar (t ex 0-0 borta mot Roma och Barcelona) tidigare, men aldrig sett oss uppträda så fullkomligt energifattigt. Första halvlek på Stade de Louis II var farligt nära att konkurrera med Turkiet-Sverige i uselhet och då förstår ni att det var långtifrån bra. I en betydelselös gruppspelsmatch efter säkrat avancemang möjligtvis, men under de rådande omständigheterna får det inte se ut så här helt enkelt.
Monaco må ha gått till final i Champions League förra säsongen, men det lag vi mötte i tisdags var en skugga av sitt forna jag. Eller det var inte ens det, snarare ett svartvitt foto av sin skugga av sitt forna jag. De var riktigt, riktigt dåliga, vilket säger en hel del om Liverpools insats.
Jag lider med alla Liverpoolsupportrar som reste ner till Frankrike för att heja fram laget och alla som såg matchen utan att hålla på Liverpool (för för oss fanns det ju i alla fall ett spänningsmoment poängmässigt). ZTV och Viasat borde skicka en check med ersättning till alla som fullgjorde 90 minuter hemma i tv-soffan och jag undrar om jag inte har kalklämningar i toalettkröken med större underhållningsvärde än det här.
Det svartnar för ögonen
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ändå sitter man efteråt och förbannar avgörande felaktiga domslut som skulle kunna ha givit oss mer ifrån matcherna och nu börjar det bli riktigt Houllierskt. Garcia blev bestulen på ett mål borta mot Bolton, Manchester United gjorde 2-1 på en hörna som aldrig borde ha utdömts, Garcia blev bestulen igen mot Middlesbrough och Monaco gjorde mål efter en hands som, törs jag säga, flera domare hade blåst frispark för. Jag känner mig inte ens särskilt enögd när jag skriver ovanstående, men jag är orolig att jag behöver bry mig.
För för varje gång man tvingas hänga sig fast vid felaktiga domslut visar det att man spelmässigt inte har räckt till. Ett missat offsidemål eller en hands skall vara en pinsam parentes i efterhand och möjligtvis en orsak till att man inte håller nollan. Inte det som laget står och faller med. Om det är så att domarmissarna styr Liverpools poängskörd kan vi lika gärna börja spela på Lotto, eftersom det tydligen ändå är så att det tas fler felaktiga än korrekta domslut.
I en krönika från Houlliereran talade jag om "den tunna röda tråden" som markerar vinst/förlust och som Liverpool dansar fram längsmed. Vi vinner med små marginaler, vi förlorar med små marginaler och vi störs väldigt lätt av saker som inte borde påverka oss så mycket. Jag frågar mig själv hur mycket som har hänt?
Arvet från Houllier kan inte begravas fullständigt förrän domaren är en nödvändig företeelse som motståndarna får bekymra sig om.
Det ofrivilliga lidandets maskineri
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Liverpools förstaelva i början av september var god nog att vara med och kämpa med Chelsea, Arsenal och Manchester United om guldet, men positionerna bakom är det värre ställt med, något som vi har blivit otäckt medvetna om när skadorna har duggat tätare än höstregnet.
Visst bollade man med tanken på ifall Gerrard skulle bli borta ett tag och om vi miste Sami Hyypiä under en period, men att både Djibril Cissé och Milan Baros skulle försvinna samtidigt under en längre period, det var liksom för absurt för att ens föresväva en. Lägg till det att Vladimir Smicer försvann under försäsongen och inte spelar igen förrän efter nyår, Antonio Nunez som inte har spelat en a-lagsmatch sedan han värvades och Luis Garcia som kan missa upp till en månad parallellt med Cissé och Baros, och det är uppenbart att Benítez har gigantiska problem i offensiven fram till nyår.
Om man nu kan tala om vältajmade skador, så kom Baros, och nu Garcias, vid i praktiken den allra sämsta tidpunkten på säsongen (ett halvår är ändå ett halvår, så Cissés hade varit svår att få in oavsett). Avancemang skulle säkras i Champions League över två matcher mot Monaco och Olympiakos och spelschemat i ligan är aldrig så tätt som under december.
Under fem veckor spelar vi tio matcher och detta inkluderande tunga möten med Arsenal, Everton, Newcastle och Chelsea samt den helt avgörande matchen för Champions Leagueavancemang mot Olympiakos på Anfield den 8 december. Det står i praktiken en eller till och med två rejäla förstärkningar på spel i den matchen, förutom det faktum att resten av säsongen blir en transportsträcka om inget mirakel händer i ligan.
Spelar vi som vi gjorde mot Middlesbrough och Monaco, så vågar jag sätta pengar på att vi inte vinner en enda av de återstående bortamatcherna i Premier League den här säsongen.
Sparka på den som ligger
Liverpool, Liverpool är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Vi har en målvakt som inger lika mycket pondus som Pegguy Arphexad, men utan de ganska roliga mjukisbyxorna. Vi har en högerback som bjuder på fler luckor än en chokladkalender på julafton. Vi har en australiensare vars form är ungefär tio tidszoner bort och som han har letat efter sedan vi skålade in 2004. Vi har tillsammans med knäskadan Barcelona världens mest målfarliga sjukstuga. Vi har lyckats låna ut sju spelare i truppen.
Varje ny skada är nu som att hälla vatten över en man som håller på att drunkna. Vi behöver kunna spela ihop ett lag utan skador som framtvingar förändringar och vi skall komma ihåg att till exempel backlinjen redan från början den här säsongen till hälften består av ny personal och till tre fjärdedelar av positionsskiften.
Inte död än...
Truppen må vara allt annat än superskarp i sin helhet, men det finns trots allt spelare som verkar lyfta sig rejält när laget presterar, även om de sällan på egen hand kommer att bära oss. Dessa behöver dock lugn och stabilitet i laget liksom ungdomarna som skall slussas in och nyförvärven från La Liga som skall finna sig tillrätta. Det som Liverpool behöver och som skulle göra en enorm skillnad är ett par på varandra följande segrar i ligan förutom avancemang i Champions League då.
Den här stabiliteten och tryggheten fanns, eller började i alla fall att byggas upp, i början av säsongen och det var också då som "Benítezeffekten" syntes i att Liverpool faktiskt lirade fotboll igen. Den effekten är dock lika bortblåst som höstlöven och så dåligt som det har sett ut i de senaste matcherna är till och med värre än när Houllier fick som mest kritik.
***
Det finns bara ett sätta att bekämpa mörkret och det är med hjälp av ljuset. På söndag möter ett sargat Liverpool förra säsongens seriesuveräner Arsenal samma dag som folk över hela landet tänder det första av fyra ljus.
Det finns många spelare vars ankomst vi väntar på, men på söndag tänder jag mitt första ljus för den spelare som vågar kliva fram och ta för sig, vågar leda vägen och föra oss till seger. Om så lågan bara brinner i 90 minuter.
