Tummen upp för Benítez
Det nya halvspanska Liverpool har fått en knuff i rätt riktning. Rafael Benítez har tagit sin första tunga skalp och fansen samlas i köer för att hylla. Stefan Elofsson myser också i fulla drag, men tillåter sig att skrapa lite på ytan och hittar då likheter med en föga saknad fransman.
I maj 1989 spelade regerande mästarna Liverpool och Arsenal mot varandra i en direkt avgörande match om ligatiteln. Gästerna från Islington behövde vinna med två mål och tog också ledningen i matchen. Men tiden gick och Liverpoolanhängarna började fira när klockan tickade upp mot 90 minuter. Då avgjorde Arsenal i sista minuten och stod därmed som Premier Leaguesegrare i självaste Fortress Anfield. Liverpool vann förvisso FA-cupen, fast förlusten var ändå ett välriktat slag i ansiktet och ett minne få scousers ska glömma.
Segern igår var ingen revansch, men ändå så skön så skön.
***
Steven Gerrard mådde som en prins fastän han var banans kung och Rafael Benítez prickade äntligen rätt i rollfördelningen på mittfältet. Med Xabi Alonso och Steven Gerrard från start hade vi tidigare bara två förluster (Bolton och Man Utd), men spelar de som igår kommer vinstkolumnen att få fler påhälsningar.
Nu är samarbetet mellan fältherrarna på väg framåt, och dess framgångsgrad kommer hela tiden att utgöra den perfekta vindmätaren för Benítez lagbygge. Det är mycket kvar, men nog går det framåt.
Alonso, spelgeniet från San Sebastian, är ren kvalitet även om matchen igår inte var felfri på något sätt. Och Steve Finnan, som ännu inte hittat sin naturliga plats i laget, visade att med bara ett stort hjärta är ingen motståndare för svår. Hur många tycker att Gonzales Josemi är vår bästa högerback?
Patrick Viera skulle inte ha varit kvar för att se det. Men jag unnar honom verkligen att som närmaste vittne få uppleva Neil Mellors kanonträff från dryga 20 meter. Inte lika mycket som jag unnar Boy Mellor att få springa fram mot The Kop efter sitt första Premier Leaguemål. Men i alla fall.
Liverpool kommer inte att vinna ligan i år (det kan vi nog enas om), icke desto mindre var denna tunga seger den perfekta fingervisningen om att laget faktiskt är på väg åt rätt håll. Taktiken var stramt defensiv och stackars Mellor blev emellanåt avskuren där framme. Tillsammans med Harry Kewell var han många gånger skyldig till att Liverpool inte kunde behålla bollen inom laget. Det som Benítez avskyr att se.
Det var ingen stormatch. Jag har sett flera uppgörelser mellan dessa båda lag som vida överglänst kvällens dito beträffande kvalitet och underhållningsvärde. Men upplösningen. Den var magnifik.
Även det första målet andades klass och det var förstås ingen slumpmässig händelse att Steven Gerrard öppnade upp Arsenals försvar. Allra mest njöt jag när reprisbilderna visade Rafael Benítez.
Hela avbytarbänken i bildens bakgrund, spelarna och staben, flög upp ur sina stolar och kramade om varandra.
Benítez log och gjorde tummen upp mot lagkaptenen.
Hade Liverpool legat tvåa i tabellen och Arsenal varit i ledningen tror jag att Benítez jublat. Kanske höjt händerna i alla fall. Men detta är bara en delseger. Liverpool har kvar att vandra och då räcker det för den taktiska ledaren att signalera till ledaren på planen att strategin fungerar och att den efterföljs.
Are you Houllier in disguise?
På läktaren satt Gérard Houllier som expert ännu en gång och kanske mindes han sin första Anfieldmatch mot Arsenal som ensam manager. Den slutade med seger 2-0 och efter det byggde fransmannen upp en imponerande svit mot The Gunners som 2001 hade blivit fyra segrar och bara en förlust mot landsmannen Arsène Wenger och där avslutningen också i efterhand blir den naturliga höjdpunkten; FA-cupfinalen i maj 2001. Många gånger såg det ut som det gjorde ikväll.
Fram tills alldeles nyligen var maj 2001 Liverpools senaste vinst mot Arsenal.
Liverpool ligger bara sjua i Premier League, men Rafael Benítez har fått fin respons på sina doktriner. Fortfarande har han inte fått någon fason på Kewell (han är ett mysterium), men killar som Steve Finnan, John Arne Riise, Neil Mellor och Jamie Carragher har höjt sig och unisont utropar spelarna sina hyllningar uppbackade av ledningen och de svårflirtade gamla rävarna som en gång spelat i Liverpool och därför anser sig ha tolkningsföreträde i debatten. Samma människor, med undantag för klubbens absoluta höjdare (styrelsen), har också varit noga med att peka ut Houlliers inkompetens.
Jag undrar om han stöter på några av dem nu när han ånyo rör sig i kvarteren kring Anfield. Kanske väljer han att konfrontera en sån som Hugh McAuley som sagt att Houllier bedrev någon form av svårpolitik gentemot de franska unga spelarna och fjärmade akademiungdomarna från Melwood. Eller kanske tar han sig ett snack med Jerzy Dudek som talat om för medierna (och detta är faktiskt mycket anmärkningsvärt) att Houllier uppträdde som om han hoppades att polacken skulle begå misstag i matcherna. Ett påstående som det finns anledning att betvivla.
Men Houllier var också ny en gång, och hans gunst var stor hos både fans och ledning länge och väl. Det finns också många paralleller mellan fransmannen och den 44-årige spanjor som nu tagit över efter honom. Förutom att de går att placera i samma tränarfack.
Houlliers första höst som ensam manager för Liverpool var inte helt olik den vi nu upplever. Det var upp och ner och efter den första novembermatchen placerade sig Liverpool på sjätte plats, precis där laget återfanns också för några veckor sedan efter att ha förlorat mot Birmingham.
När Houllier skulle värva sin första spelare valde han en landsman. Detsamma gjorde Benítez. Xabi Alonso, Luis Garcia, Gonzales Josemi och snart också Antonio Nunez, har alla fått mer gjort än Jean-Michelle Ferri, fast mönstret går igen.
Både Houllier och Benítez har också förbryllat och överraskat med laguttagningarna. Benítez har visserligen nödgats att kasta in nya spelare i var och varannan match och i sina tre första matcher som huvudansvarig mönstrade han identiska startelvor. Men sedan började det hända saker. Endast en gång efter det har han två gånger i rad skickat ut samma elva på planen.
Han har som sagt varit tvingad till att förändra i flera fall, men exempelvis uttagningen av Salif Diao i matchen mot Chelsea var, i små ordalag, oförmodad.
Vi som trodde att Igor Biscan var favoriten.
Samma förvirring upplevdes länge med Houllier. Mannen som kunde låta spelare vandra in och ut ur startelvan utan större förbehåll och som inte hade några problem med att aldrig mönstra samma lag två gånger i rad i 20 matcher. Läget lockade till gissningslekar om laguppställningen där de mest välinitierade inte hade större chanser att träffa rätt än min lillasyster.
Det talades mycket om rotation då och det är ett begrepp som Benítez sett till att ge en renässans. Det var nämligen hemligheten bakom framgångarna i Valencia. Under Houlliereran dog ordet ut när fransmannen blev mera rigid och plötsligt såg det nästan likadant ut i match efter match. Men in i det sista överraskade han, och precis som nu var det Igor Biscan som under mystiska omständigheter fick kliva undan efter att ha lovordats av tränaren. Dubbelt trist för Biscan, fast kroaten är nog ändå glad åt den nya rösten i omklädningsrummet. Så bra som han var i Ligacupen mot Middlesbrough har han nog inte varit sedan Zagreb.
Benítez kommer att få hyllningar i massor hela veckan och det ska han ha. Vad vi såg igår var elva hängivna och hårt drillade fotbollsspelare som tätade ytor och som inte tillät Arsenal att skapa mer än en målchans under 92 minuter. Vi ska inte glömma att det var mästarnas blott andra förlust på 55 matcher, och för oss var dessutom hjälp från domaren överflödigt. Men "popularitet är ärans småmynt" som Victor Hugo sa en gång och tro inte att spanjorens långsiktiga planering förändras av det här.
Ska jag emellertid tvinga mig själv att tänka en vettig tanke i dagens glädjerus så blir det att ingenting är svart eller vitt när man skrapar lite på ytan. Gérard Houllier var ingen idiot som ville förstöra fotbollen i Liverpool. Däremot kommer han inte att bli ihågkommen som en av de största. Hur Rafael Benítez ska gestaltas när historien ska skrivas får vi se. Det är upp till honom själv och spelarna. Likheter med föregångaren finns. Skillnader också. Och de får gärna bli hur stora som helst.
