L - som i ljug
Stefan Elofsson blir lite irriterad på tidningen som betraktar sig som ledande i Sverige och sägs erbjuda oss "Allt om internationell fotboll". Inte för att den på något vis skulle vara något annat än just ledande. Men för att ett sådant självpålagt epitet tarvar vissa förpliktelser.
"Klasskillnaden mellan vitt och rosa är lika stor som i svensk sportpress" skriver Simon Bank från Italien idag. Det kan inte vara bra för lederna att dunka sig själv i ryggen så hårt.
***
Det finns ett problem med Sveriges ledande sporttidning. Den som trycks på rosa papper. Deras service till oss som älskar utländsk fotboll är i och för sig överlägsen i det svenska medieklimatet, men deras begreppsvärld är lite skev. XL sägs vara en gåva till den skara jag just sällade mig till, och en gåva ska man vara tacksam för förstås. Fast vad står L:et för? Ljug kanske. Eller möjligen vilseLedande.
Aftonbladets stora problem är att de mäter kvalitet i antalet sidor. Under EM hade de mage att utropa sig till bästa tidning i hela Europa (!) bevakningsmässigt, därför att de producerade flest sidor. Hela XL-konceptet bygger på ett ökat antal sidor. Och för att spä på sin undergrävningskampanj av Royal League hänvisade de till hur få sidor de själva producerade om evenemanget. I jämförelse med exempelvis Norge eller Danmark.
Sidor = kvalitet. Många sidor = hög kvalitet.
Föga verkar de bry sig om, ur en journalistisk synpunkt, viktigare aspekter som om antalet journalister ökat.
Eller varför inte en så trivial sak som hur stora delar av texterna som är egenproducerade. Något som gett en bättre fingervisning om hur stor bevakning man faktiskt har.
Och missförstå mig inte nu. Jag läser Aftonbladet ofta och de är ledande, inte tu tal om det. Men attityden och deras egenkärlek besvärar mig.
För när det gäller XL så är de nytillkomna sidorna ofta ett skämt. Till allra största delen handlar det om vad som på journalistspråk kallas rewriting. Det är förvisso bussigt av redaktionen på Globenområdet att trycka upp några extra sidor och sedan klippa in lite spritt material från Internet, men i så fall skulle ju vi här på liverpoolsweden kunna göra en länksida till 50 Liverpoolsidor världen runt, och sedan, i samma förljugna anda, kalla oss för Världens ledande supportersida för Liverpool FC.
Hela tidningen är i och för sig en enda stor rip-off på Gazettan, men det är inget som det hymlas med och då kan man ju leva med det.
De andra effekterna av Aftonbladets sidräknarhysteri är mera komiska. Till exempel är det bara i den tidningen man kan få läsa nyskapande krönikor som "Nu är MFF borta från guldstriden " (augusti 2003). Alster som borde ha den obligatoriska varningstexten behäftad på sig att de som redan behärskar fotbollens vedertagna poängräkningssystem kan bläddra vidare.
De förlorade idealen
Samtidigt som Sportbladet verkligen hjälpt till att utveckla den länge eftersläntrande sportjournalistiken så har de glömt bort många av de journalistiska idealen. Inte så att jag påstår att ett faktafel på sportsidorna är lika allvarligt som om det skulle ske på nyhetsplats, eller inom granskningen. Sportfånar som påstår det borde resa sig från TV-soffan någon gång ibland.
Journalister har i sanning viktigare uppgifter än att bevaka sportevenemang, men betyder det att vi måste sänka kraven på själva journalistiken?
Enligt Aftonbladet verkar svaret vara ja. I klyftan mellan den rasande utvecklingstakten och de ideal man en gång lutade sig mot har många avarter kunnat växa fram.
Och de där idealen kommer få svårt att hänga med, för utvecklingen drivs på av marknadskrafterna och då hamnar sportjournalistiken i ett eget vakuum där enkla pressetiska regler som faktakontroll verkar sakna existensberättigande.
Som när vår favorit Peter Wennman skriver att Milwalls galna fans - "några av de värsta drägg Huliganengland sett" - håller hus på Isle of Dogs vid Themsens norra strand fastän de flyttade därifrån för snart 100 år sedan. Det är ungefär som om Lena Melin (Aftonbladets politiska stjärnjournalist) skulle påstå att partierna på högerkanten är emot allmän rösträtt. Bara för att det var sanningen samtidigt som Milwall fortfarande hade sitt hem i stadsdelen Milwall på Isle of Dogs.
Nej, Wennmans fel är inte lika allvarligt, det påverkar inte människor på samma sätt. Men återigen, måste vi sänka de journalistiska kraven?
Om det inte accepteras någon annanstans, varför ska vi då göra det?
Vad krävs egentligen för att få skriva något om fotboll i Sveriges ledande tidning? Räcker det att man säljer sin själ till djävulen i vinstmaximeringens namn? Den gravt prostituerade nöjesjournalistiken är redan där (men det skiter jag i) och sportjournalistiken är faktiskt på väg åt samma håll. Och för att liksom slå vakt om den utvecklingen beslutade Anders Gerdin nyligen att ge den gamla nöjeschefen det högsta ansvaret över Sportbladet. Man tackar.
Vår stora favorit Wennman har förstås andra ess i skjortärmen också. "Allt tyder nämligen på att Rebecca Loos smygfilmade sin sexakt med David Beckham och nu använder videotapen som trumfkort" skrev han i våras i en ingress och det påståendet inbjuder till viss skepsis. Kände han verkligen inom sig att allt - ALLT - pekade i den riktningen när han läste den engelska skvallerpressen?
Efter att Rebecca Loos känt sig nödgad att avslöja vissa delar ur sitt så kallade privatliv fortsatte han sedan att spekulera fritt i kapp med de engelska tidningarna. Att källan hela tiden fick betydande summor insatta på sitt bankkonto var förstås inte någon besvärande omständighet. Lika lite som att det mediebolag som fört över pengarna möjligen kunde vänta sig rejäl avkastning på just den investeringen.
Källkritiken lever och frodas uppenbarligen i Aftonbladets lokaler. Men vem har egentligen tid med sådant när sidorna måste fyllas ut.
Jag upprepar: Ska vi verkligen behöva acceptera att avantgardet inte hänger med i sin uppskruvade utveckling när sådan tolerans aldrig skulle stå att finna inom övrig journalistik.
Visst, Sporbladet är säkert bättre än många andra. Tommy Engstrand, som frilansar lite på Viasat ibland, skulle väl inte kunna skilja på Igor Biscan och Bill Shanklystatyn. Men det är ju en sak. Kallar man sig "Sveriges ledande sporttidning" och hyllar sig själv för den abnorma fotbollsbevakningen så får man finna sig i lite extra kritik.
Den gode Wennman var vi ju på ganska så tidigt. Redan år 2002 påpekade vi att han kanske skulle börja titta på matcherna han valde att referera i tidningen. Då hade han kallat John Arne Riise och Abel Xavier för "kanske ligans bästa ytterbackspar" efter en match där den förstnämnda spelat som yttermittfältare, och där den andre mer eller mindre vikarierat för Markus Babbel.
Wennman svarade ilsket på det vänliga påpekandet och kastade samtidigt en rejäl näve skit på de människor som genom sitt gemensamma intresse ser till att han får mat på bordet. Men det bekommer förstås inte en sann, konsekvensneutral journalist.
"Enögda" var bland annat en beskrivning som alla Liverpoolfans fick finna sig i.
Nu räcker inte heller detta för Wennman som då och då också känner det nödvändigt att ge sig på de sina - dvs journalistkollegorna.
Det var inte utan ett leende på läpparna som jag den 3 juni i år läste om den engelska journalistkåren att "de inte fattar någonting" eftersom de plötsligt börjat ställa sig frågande till Sven-Göran Erikssons nya taktik med en diamant på mittfältet.
Nu får han väl förstås tycka som han vill, Wennman, anledningen till att jag log var bara därför att han några rader upp levererade en raffinerad analys om varför toppjobben inom den engelska fotbollen plötsligt börjat delas ut till utlänningar. Ett resonemang som till punkt och pricka stämde överens med vad jag läste dagen innan i The Guardian. Men det är klart, en blind höna plockar ett och annat korn och kanske hade den arma Guardianjournalisten ringt till fotbollsayatollan Peter för att få en snabbkurs i fotbollens innersta väsen.
Troligast är ändå att Wennman inte bara begåvats med dubbla ögon (till skillnad från oss "enögda Liverpoolfans"). Han har dubbel moral också.
Och det händer faktiskt att man kan misstänka att Aftonbladetmedarbetarna hinner med att titta till liverpoolsweden emellanåt också. I alla fall är det lite märkligt när jag upptäcker att ordföljden och ordvalet i min "Houllier efter matchen-artikel" stämmer helt överens med vad som publiceras i Aftonbladet dagen efter. Vi snackar om över 30 ord.
Slumpen? Ja, kanske. Men när jag i efterhand jämfört andra översättningar med de som liverpoolfc.nu gjort så har jag aldrig stött på ett liknande samband.
För att sammanfatta då. Jag är tacksam för mycket här i livet. Och Aftonbladets val att satsa på utländsk fotboll var verkligen en gudagåva. Å andra sidan kommer jag alltid att förargas när jag upptäcker lättja i det arbete som de så gärna vill få att framstå som gediget och genomarbetat.
Aftonbladet citerar sig själva, kampanjar och hävdar att allt är allmängods om bara tillräckligt många av deras läsare hävdar att så är fallet. I sin ständiga jakt på att fylla sidor drar de sig inte för att klistra in allt möjligt skräp på sina sidor, och om det finns tillräckligt mycket skräp i en tidning är det ofrånkomligen en skräptidning oavsett hur mycket initierat, välskrivet och intressant material som i övrigt figurerar i spalterna.
Skrivet av Stefan Elofsson från liverpoolsweden.com. En sida på Internet av och för fotbollsälskare som aldrig kommit med ett enda avslöjande och som endast i två fall rapporterat från Liverpool via förstahandskällor. Men som heller aldrig skulle benämna slutprodukten som journalistisk.
