Inför: Liverpool FC - Bayer Leverkusen

Inför tisdagens kvartsfinal i Champions League minns vi med smärta tillbaka på det förra mötet med Bayer Leverkusen och frågar oss om det varkligen var förlusten på BayArena som skickade Liverpool i fritt fall mot botten?

Tiden läker alla sår. Jo, och tillräckligt mycket smink döljer allt åldrande. Kanske läker tiden alla sår, men den lämnar ibland rikligt med ärrvävnad. Ett särskilt styggt sår tillfogades Liverpool den 9 april 2002 på BayArena i Leverkusen.

Om nu minnet behöver friskas upp reste Liverpool till kvartsfinalen i Champions League med en 1-0-ledning efter mål av Sami Hyypiä på Anfield. En jämn match där Bayer Leverkusen spelade för 0-0 och först under den avslutande kvarten oroade Liverpools backlinje. Matchrapport hittar ni HÄR.

Liverpool fick sedan varsin jättechans i inledningen av respektive halvlek i returen att göra mål och med 1-0 eller 2-1 i något av dessa lägen hade avancemanget i praktiken varit klart (Leverkusen hade behövt göra tre raka mål för att gå vidare).

1-1 (Michael Ballack och Abel Xavier) från den första halvleken stod sig dock fortfarande med en timme spelad och det är då i den 62 matchminuten som det händer. Gérard Houllier väljer att plocka av Dietmar Hamann och sätter in Vladimir Smicer. "En mycket blek Hamann" skriver Fredrik som ni kan läsa i matchrapporten och det vore extrem efterkonstruktion att säga att tysken var på väg mot ett MOTM-framträdande. Det är bara det att Hamann tillsammans med de andra tre H:na Hyypiä, Henchoz och Heskey alltid spelade, i synnerhet alltid i de europeiska cuperna och ännu mer alltid på bortaplan i Europa. Ja, fanns inte Heskey med på bortaplan i en europacupmatch inväntade man bara vilken typ av skada han hade. Överraskande var ordet.

Tänk att få bli en liten Liverbird och flyga ner till Houllier där han står vid sidlinjen och funderar i mitten av andra halvlek. Vi får nog aldrig veta hur han tänkte eller hur mycket han ångrar beslutet, förutsatt att han gör det, men ett litet kvittrande "gör det inte, gör det inte" kunde ha ändrat historien. Man skall dock komma ihåg att Houlliers byten i FA-cupfinalen vann den mot ett i övrigt överlägset Arsenal och att han inte kan sågas på grund av ett beslut.

Det är dock ingen efterkonstruktion att påstå att Liverpools defensiva spel föll ihop fullständigt i och med Didis uttåg och om någon undrar varifrån den flitig använda frasen "Hamann syns mest när han inte är med" kommer ifrån behöver ni inte leta längre. Yildiray Bastürk och Zé Roberto, två trixiga spelare som under 90+60 minuter hade fått måttligt med spelrum, löpte oss nu sönder och samman. Fem minuter efter att Hamann klivit av planen ledde Leverkusen med 3-1 och var vidare till semifinal. Detta mot ett lag som inte hade förlorat borta i Europa under 15 matcher sedan 1998 och om arenan inte hette Stamford Bridge i praktiken inte släppte in fler än två mål.

Det blir för plågsamt att redogöra för mer ifrån matchen på BayArena, ni kan läsa själva i vår egen matchrapport HÄR. Men, just då var det "bara" en snöplig förlust mot ett bra lag och inte så tungt. Det var först med lite distans som man insåg vad det var vi gick miste om den kvällen. I semifinal väntade Manchester United för en helengelsk uppgörelse och det här var ett United som vi under den perioden hade rejält övertag på. Vägen låg, om än inte öppen, så åtminstone klart genompasserbar för en final mot Real Madrid. Smaka på det - en Champions Leaguefinal mot Real Madrid i vårt första deltagande i turneringen!

Med lite distans har somliga även lyft fram den matchen som början till slutet för Liverpool och i synnerhet Gérard Houllier, men jag har svårt att hålla med. För det första var det bara tre veckor tidigare som Houllier gjorde entré på Anfield inför matchen mot Roma och för första gången ledde laget efter hjärtoperationen. Det känns löjligt att tro att det under de tre veckorna skulle ha skett en total omkastning i laget som vände skutan mot botten. I så fall får man lyfta fram Houlliers hjärtproblem som början till slutet, och det är en åsikt som det finns större fog för även om jag inte går inte på det här, men den här matchen vände inte allt.

Man kan se den som en brytpunkt i en period om man anstränger sig, men bara för att skymningen markerar övergången från dag till natt, så är det få personer som skulle säga att skymningen orsakar natten. Nej, istället var de flesta, för att inte säga alla, knutna till Liverpool fulla av framtidstro vid den här tidpunkten. Laget vann 13 av de avslutande 15 ligamatcherna säsongen 2001/02 med en målskillnad på 35-6 och endast en fenomenal säsong av Arsenal förhindrade att våra 80 poäng räckte till ligaguld. Med Houllier tillbaka skulle det sista klivet uppåt tas.

Så vad hände då? Om inte den här matchen var orsaken, vad var boven? Min högst personliga åsikt är att förklaringen helt enkelt var att 2002 markerade flera Liverpoolspelares sista riktigt bra år och det var dessa spelare som bildade stommen i laget. När Liverpool föll borta mot Middlesbrough den 9 november 2002 efter att ha plockat 30 poäng på de inledande tolv matcherna var det den blott andra förlusten i ligan på tio månader. Skulle den perioden ha löpt över en normal säsong hade vi vunnit ligan, nu gick den perioden ganska obemärkt förbi (utom för vissa bittra skribenter.) och det var så här långt som Houllier var mäktig att ta laget. 2001/02 kunde ha blivit fransmannens grand final om marginalerna varit våra vänner på BayArena och i ligaspelet till exempel när domaren missade West Hams 1-0-mål mot Arsenal under serieupploppet. Nu var det bara nära på bred front och det skapar få rubriker.

För att återvända till stommen, så började kittet i mittförsvaret mellan Hyypiä och Henchoz att torka, Hamann blir aldrig lika bra som på båda sidor sommaren 2002 och bristen på mål från Heskeys sida åt upp alltmer av hans arbetskapacitet. När säsongen 2002/03 sparkade igång var Gary McAllister inte längre spelaren som vände en FA-cupfinal, utan bara en ganska långsam 37-åring och Nicolas Anelka som lyft vårt anfallsspel under våren dumpades efter ett kort intensivt förhållande och ersattes av El-Hadji Diouf. Nick Barmby och Stephen Wright såldes tillsammans med den engelska fanan och ersattes av franska spelare som var "namn för framtiden". När de bästa spelarna som matchades rejält inte längre nådde 100 % och nyförvärven var på tillväxt började truppen urvattnas. Den 9 november på Riverside Stadium brast så till slut fördämningarna.

Bayer 04 Leverkusen

Ingen munter uppladdning kanske, men det är inte behagligt att slita upp gamla sår.

Mötet för knappt tre år sedan är Liverpools enda matcher mot Bayer Leverkusen och vårt totala facit mot tyskt motstånd genom åren är 15 segrar, tolv oavgjorda och sju förluster på 34 matcher.

Leverkusen ligger på fjärdeplats i Bundesliga med 38 poäng efter 22 spelade matcher, sex poäng bakom ledande Bayern München. Laget är dock klart hemmadominerat och har endast tre segrar på bortaplan mot åtta vinster på BayArena som för övrigt tar 22 500 åskådare. Andrej Voronin är intern skytteligaledare på tio mål före Dimitar Berbatov på nio fullträffar.

Formen för Klaus Augenthalers mannar är dock god med sex segrar, en oavgjord och endast en förlust (mot Bayern München) på de åtta senaste ligamatcherna. De tre segrar de har tagit på bortaplan har faktiskt kommit på de fem senaste bortamatcherna.

Marko Babic missar första matchen mot Liverpool efter att ha dragit upp en fotledsskada på träning. 24-åringen har varit framträdande under lagets spel i Europa under hösten, men har dippat i form därefter. Försvararen Jesn Nowotny skadade sig i den senaste ligamatchen och riskerar att missa båda mötena med Liverpool.

I Champions League säsongen 2004/05 hamnade Bayer Leverkusen i samma grupp som Roma, Dynamo Kiev och Real Madrid. Inte det lättaste startfältet direkt, men tyskarna stod efter sex matcher som gruppsegrare på 11 poäng. Detta skedde efter:

Real Madrid 3-0 (h)
Dynamo Kiev 2-4 (b)
Roma 3-1 (h)
Roma 1-1 (b)
Real Madrid 1-1 (b)
Dynamo Kiev 3-0 (h)

Trenden går igen även här med nio av elva poäng inspelade på hemmaplan.

Inför slutspelet i Champions League har Leverkusen registrerat Landon Donovan och Thomas Hübener medan Teddy Lucic, Radoslaw Kaluzny, Hanno Balitsch och Jermaine Jones strukits i egenskap av att ha lämnat klubben.

I jämförelse med det förra mötet finns varken Ballack, Zé Roberto, Bastürk eller Lucio med.

Liverpool

Matchen mot Birmingham City, och andra halvlek i synnerhet, var fullständigt uselt genomförd av Liverpool - det har både Rafael Benítez, spelarna och fansen förstått vid det här laget om inte förr. Jag kan tänka mig att en veckas speluppehåll inte exakt var vad spelarna helst hade velat ha, eftersom det bästa är att snabbt få ett tillfälle att spela bort ett sådant pinsamt framträdande.

Det är dock en bra sak att nästa match är i Champions League och inte i ligan. Här börjar vi på noll och vad som händer på lokal front eller i gruppspelet är irrelevant, eller på sin höjd en parentes.

Över till laget så. Steven Gerrard är avstängd och Fernando Morientes är på grund av ett inhopp på en kvart för Real Madrid inte tillgänglig för spel i Champions League. Förutom dessa båda herrar saknar vi långtidsskadade Djibril Cissé, Xabi Alonso, Florent Sinama-Pongolle och Chris Kirkland.

Drar vi sedan en lott ur klyschtombolan skall vi komma ihåg att ett cupmöte avgörs över två matcher och att 90 minuter sällan vinner en avancemang. Men, och det är förstås den stora skillnaden jämfört med gruppspelet, man kan lätt spela bort sina chanser under 90 minuter. 0-4 hemma i gruppspelet och det är bara att bryta ihop, komma igen och plocka tillräckligt med poäng i resterande matcher. 0-4 hemma i åttondelsfinalen och du kan bryta ihop och glömma returen.

Det är naturligtvis självklarheter, därav klyschtombolan, men värt att påpeka eftersom Liverpool som det ser ut nu kommer att vara mer slagkraftigt om två veckor när returmatchen i Tyskland spelas. Gerrard är då tillbaka efter avstängning och flera spelare som just återvänt efter skada har fått två veckors ytterligare spel i benen.

I siffror är 0-0 betydligt bättre att ha med sig hemifrån än 1-1 och vikten av att hålla nollan hemma, egentligen viktigare än att göra mål, kan inverka på hur Benítez väljer att formera laget. Min känsla är att vi får se en 4-5-1-formation lutande åt 4-2-3-1 med Milan Baros som spjutspets, Luis Garcia i en släpande forwardsroll och Igor Biscan och Dietmar Hamann som defensivare städare centralt på mitten. Det är en lokalvårdare för mycket, men räkna inte med att Rafa slänger in John Welsh från start. Vladimir Smicer kan ligga till hands för sin första match från start efter skadan, men ett inhopp är mer troligt.

John Arne Riise och Steve Finnan som ytterbreddare med Harry Kewell strax bakom Garcia innanför och Hamann släpande framför backlinjen i en 4-1-3-1-1-uppställning bjuder i och för sig på offensiva alternative en masse, men det riskerar att bli en kocksoppa utan dess like, för vem skall hålla ihop det hela utan vare sig Alonso eller Gerrard på plan?

Det är där i risken ligger, som så många gånger förr, att vi saknar linje och samspelthet och trummar på som individuella Duracellkaniner i 90 minuter. På förhand känns det som att vi får förlita oss på individuella prestationer snarare än en lagseger.

Nej, Finnan placerar jag i backlinjen. Dels har han inte imponerat tillräckligt i de offensiva företagandena för att föräras att spela högerytter och dels är en match i reservlaget inte tillräckligt för att sätta in Josemi. Jerzy Dudek vaktar målet, Sami Hyypiä och Jamie Carragher utgör mittbackspar och Djimi Traoré spelar vänsterback. Stephen Warnock ligger nära till hands för inhopp, men Traoré går före i egenskap av rutin.

Eftersom den här införrapporten publiceras ovanligt tidigt kommer laguppställningen att korrigeras om nya uppgifter rörande till exempel skador dyker upp fram till avspark samt med nyheter som behandlar Bayer Leverkusen.