Scousers byggde inte Liverpool
Inför den hyperviktiga matchen mot Leverkusen ikväll skriver Stefan Elofsson några rader om lagkaptenen Steven Gerrard. Som visserligen inte deltar, men som ändå ständigt är föremålet för rubriker.
Den upphöjde Steven Gerrard får ibland problem med att hålla sin gloria i horisontellt läge ovanför hjässan. Kanske för att han har svindel, men högst sannolikt därför att han bara är mänsklig.
Mannen, som så sent som i höstas sågs som världens bästa mittfältare, behöver inte längre vara bäst i klubben - faktiskt.
Den härligt geniala Xabi Alonso hålls högre av många fans, vilket är en smula paradoxalt, med tanke på att spanjoren varit skadad ända sedan Frank Lampard kastade sig över honom på Nyårsdagen.
Skälen är flera, men trenden går inte att ta miste på. Steven Gerrard är inte oantastlig längre, det visar sig snabbt när man ögnar igenom krönikor på sidor liknande denna.
För det första har Stevie G agerat påtagligt blekt vid några tillfällen och de där riktigt fantastiska prestationerna uppenbarar sig mera sällan. En närmare granskning visar också att kaptenen haft det lilla flytet på sin sida vid vissa avgörande tidpunkter.
Ta klassikern Liverpool - Olympiakos som ett exempel. Gerrard spelade uselt i första halvlek och rykte visserligen upp sig efter paus, men skulle i ärlighetens namn visats ut vid ställningen 1-1.
När slutsignalen ljöd var han ändå störst. Oantastlig.
Lägg till detta att han strött mindre begåvade utspel kring sig. Före den redan omnämnda matchen mot Olympiakos antydde Gerrard att en rejäl funderare över framtiden stod på agendan, senast kommande sommar, och att pokaler var vad som skulle styra hur beslutet föll ut. Rafa Benítez hade, av förståeliga skäl, lätt att hålla sig för skratt inför detta rubrikskapande, men Gerrard har i efterhand inte gjort några större åthävor i akt och mening att förändra budskapet.
Nog för att de engelska mediernas intresse för den här potentiella smällkaramellen borgar för vissa snedvridningar, men tänk er då om Milan Baros sagt något liknande. Det hade blivit gatlopp.
Störst, fast inte längre oantastlig. Det är där han är nu, Steven Gerrard. Kritiska röster har onekligen fått fotfäste och mantrat; "Det finns ett liv efter Gerrard," sprider sig i olika Liverpoolforum.
Till syvende och sist är det säkert självbevarelsedrift som det handlar om, eftersom vi alla tänkt tanken att han faktiskt kan lämna Anfield i sommar. Detta påstår jag efter att ha gått tillbaka till mitt eget, i många avseenden, primitiva beteende.
Som till exempel när jag mot slutet av den senaste matchen mot Man Utd försökte förlika mig med tanken på 0 poäng. Givetvis en omöjlighet, men ni känner säkert igen symptomen.
Jag börjar lyfta fram andra delar av min vardag där livet hankar sig fram smärtfritt, vilka de nu helst må vara. Hälsa, skola, vänner, ja vad ni vill.
"Liverpool spelar ingen roll, jag har ju..."
Allt förstås alldeles jättesant, men det hade också kvittat hur många tentor jag kört på före matchen mot Man Utd. Till 2-1 i slutminuterna av Steven Gerrard hade jag ändå dansat cancan en hel natt.
"En körd tenta är också en tenta," liksom.
En tröst kan då vara att de riktigt framgångsrika Liverpoollagen inte byggdes av Steven Gerrard-herrar. Åtminstone inte enbart. Bland de som representerat Liverpool flest gånger genom åren tränger sig bara två scousers in på Topp 10-listan, och även bland de andra kända namnen hittar vi många utbölingar.
John Barnes föddes ju ända borta på Jamaica och Kenny Dalglish såg dagens ljus för första gången i Glasgow. Inte så långt bort, tänker ni.
Inte geografiskt kanske, men språkligt skiljde det oceaner mellan Kenny D och det engelska samhället.
Fast hur det än nu blir med Steven Gerrard och hans gloria så kan ingenting preskribera målet mot Man Utd 31 mars 2001 eller fullträffen mot Olympiakos i höstas.
För en fallen ängel är likväl en ängel.
