Besviken eller bara bortskämd?
Stefan Elofsson spekulerar efter matchen mot Leverkusen.
Är man bara bortskämd om man känner sig besviken efter en 3-1-seger i Champions Leagues åttondelsfinal? Eller bara orolig?
Jag vet inte. Liverpoolfans kallas ju ofta för bortskämda, men för personlig del har jag ibland svårt att ta till mig den kritiken.
Sju år hade jag just fyllt när Liverpool vann sitt senaste Ligaguld och i mina tonår (som jag faktiskt lämnat bakom mig nu) kan jag inte påstå att mitt hjärtas klubb utgjorde någon fast punkt. I påfrestande tider var Liverpool inte stabilare än någonting annat vilket bara verkade för värre humörsvängningar och andra känslorelaterade problem.
Det är synnerligen märkligt att känna så här efter en 3-1-vinst med flera fantastiska inslag, men icke förty, det går inte att förneka. Det är besvikelse som upptar mitt sinne nu och på resan hem till lägenheten sjunker det bara in mer och mer.
Det förunderliga med UEFA-systemet blev vi alla varse när ett givet avancemang på ett ögonblick krossades till den milda grad att vi nu åker till Tyskland för en nästan helt öppen match.
Kanske finns det också andra aspekter på det sena tyska målet. Saker som kan vara nog så förargliga. Jag vet inte vad Rafael Benítez kommer att säga efter det här, jag har i skrivande stund inte tagit del av hans reflektioner, men till veckan kommer vi säkerligen att få veta det förträffliga i att åka till Cardiff med en Champions Leagueseger i bakfickan.
Fast nog är det skillnad på seger och seger. Det avslöjade om inte annat Benítez eget ansiktsuttryck direkt efter Francas mål. Eller Alex Millers blick förresten, strax bakom. Två gigantiska åskmoln i Carlsbergjackor.
Med 3-0 hade vi åkt till Wales med en lika sargad trupp och en stukad självkänsla, men också med raka ryggar och en känsla av en ny vår. Förnimmelse av framgång rent utav.
Nu är det nog lite annorlunda och även om man inte kan vara hundra procent säker så talar mitt inre om för mig att det är just detta som skapar den negativa och mulna stämning jag hamnat i. Det är oro och besvikelse i en hemsk blandning.
Matchen var en fröjd fram till Francas returmål. Det fanns så mycket som jag inte sett på länge och även om tyskarna var bra, bättre än 0-3, och domaren hjälpte oss då och då, så kändes det skit samma för ett frisparksmål av Riise har faktiskt inte inträffat sedan DJ Ötzi låg på listorna och att dessutom Hamann skulle få göra mål mot sina landsmän var liksom magiskt. Anfield-med-Europadrömmar-magiskt!
Sedan kom studsen och returen, och med det alla känslor, och plötsligt ser jag Gerrards leende efter 3-0-målet framför mig. Hela hans ansikte liksom utstrålade "fan, dom är ju inte så fantastiskt kassa ändå," vilket i alla fall ingav hopp i min sargade Liverpoolsjäl.
Nu är jag besviken, och orolig.
Och jag ser också Carraghers jättemöjlighet i den andra halvleken framför mig. Vem hade inte unnat honom det målet framför The Kop!?
Bara en sådan sak som att Djimi Traore har ett bättre målsnitt kan ju få vem som helst att må dåligt, och nu har jag sett Carragher nekas viktiga mål framför hemmafansen två gånger. Senast var det i ett mållöst Merseysidederby mot Everton för ett år sedan när Carra (som ytterback) sköt från distans, men där Evertonkeepern Nigel Martyn mirakelräddade efter att bollen gått via en gästande försvarare.
Det gjorde mig också ytterligt besviken förresten.
När jag borde känna glädje är detta bilderna som vevas framför ögonen och som förmodligen kommer att ge mig ett svängigt humör imorgon[läs idag].
Det är som om man inte vill förstå det, nu när allt är slut. Av hela min själ vill jag vara kvar i "3-0-lyckan" med Hamanns eufori och Gerrards lite småförlägna leende på läktaren. Det var ju en kväll så fylld av anledningar att fira, så många engångsföreteelser.
Istället blev det så här och jag kan inte annat än att citera SMS:et som damp ner precis efter matchen, från en viss Fredrik Johansson.
"Ja rättvist kanske det var, men vi var ju för fan klara."
