H6QWL - Historien om Harry Kewell
Anders Bengtsson tar oss med på en resa genom Harry Kewells toppar och dalar i karriären. Vi möter egenkomponerade registreringsskyltar, våldsamma försvarare i Lysekils FF och David Beckham.
Vi är som människor i 2000-talet försedda med diverse prylar som kan höja vår totala levnadsstandard avsevärt. Eldrivna rakhyvlar, talande kylskåp och frysta pizzor. Om jag sedan vill stoltsera för omvärlden att just JAG har råd, tid och lust att unna mig lyx kan jag göra det i många olika former. Ett sätt är att själv bestämma vad man vill låta vara skrivet på sin registreringsskylt. Trots den unika möjligheten är det dock få som unnar sig detta. Enligt rykten ska det kosta runt 5000 spänn, men visst, vill man så kan man. Jag drömmer iväg en stund... Vad skulle jag ha skrivit? Kanske Anfield? Eller YNWA? Nä, det är bättre att jag låter andra hålla på med tramset, jag tycker faktiskt det är groteskt töntigt.
Vart vill jag komma? Jo, Englands svar på David Beckham, Harry Kewell, lät sig 1998 unna sig den totala lyxen att betalade en summa australiensiska dollar för att gravera in H6QWL på sin nyinköpta BMW 3-serie. Inte för att jag är motorintresserad, men jag förstår väl att det är en snabb bil som måste ha blivit bestört av att bli omgjord till en raggarballe med svängdörrr. För visst, är det inte fräckt? Att han sedan gav bort bilen till sin bästa polare som tacksamt tog emot vrålåket gör mig bara än mer konfunderad. Hur som helst, kompisen körde senare omkring längs med notoriska Bondi Beach och raggade brudar som aldrig förr. Ryktena säger att kompisen lyckades få en och en annan brud att smeka skinnklädseln i baksätet på kärran. Härligt! För att ha en kärra med registreringsskylten H6QWL var förmodligen ett säkert kort sommaren 1998, då Harry Kewell faktiskt stod på toppen av sin karriär.
Nåväl, Australiens svar på David Beckham, Harry Kewell. I form av ett antal betraktelser är jämförelsen inte helt tagen ur luften. De lyckades båda som ytterst lovande ynglingar etablera sig i Premier League. De hade både känslan för bollen och den avundsvärda dragningskraften när det kom till tjejerna. Med sina slingade frisyrer och skimrande diamantörhängen skapades nästan en hysteri som bara Ricky Martin lyckats återskapa på Allsång på Skansen. Tjejerna skrek, media skrev och David och Harry imponerande med sina prestationer på planen. Det skulle väl inte ta lång tid innan de båda fann den sanna kärleken? Nix. Först David. Den mystiska tjejen som aldrig skrattade och kallades för Posh Spice blev Davids fästmö. Sedan var det Harrys tur. Harry lyckades attrahera en halvkänd engelsk skådespelerska vid namn Sheree Murphy. Mest känd är hon för att ha spelat en huvudroll i den engelska såpan Emmerdale. (Ungefär lika känd som Bimbo i Tre Kronor).
Livet lekte för de båda och rätt som det var hade de gift sig. Efter att ha växlat dyra ringar sinsemellan skulle de båda snart inleda nya förhållanden. Komersiella sådana. Pepsi hörde nämligen av sig och nu blev Harry och David levande reklampelare runt omkring hela världen. Korka upp champagnen älskling! Bakfyllan blev enorm och rätt som det var frontalkrockade de båda med misslyckandets förkastliga vägg. David skickade alldeles för konstiga meddelanden från sin mobil medan Harry utvecklade hypokondri och började grina bara han fick ett myggbett på sina sköra små ben. Idag är de en gång så bildsköna killarna inget annat än material för skeptism och kritik från både sina egna supporters och sina egna managers. Ungefär här slutar min jämförelse och ganska precis här börjar berättelsen om den gode Harry.
Sherees make, Harry, föddes i en solblekt förort till Sydney den 22 september 1978. Tidigt började Harry leka med bollar och nationalsporten kricket blev fort en favorit. Men så sändes fotbolls-VM från Mexico 1986 och Harry såg ingen annan möjlighet än att konvertera till fotbollen. Från och med detta evenemang då Maradona härskade visste Harry vad han ville bli, nämligen ett fotbollsproffs. Det gick bra för Harry och i augusti 1994 upptäckte Howard Wilkinson att grabben faktiskt hade talang. Då sparkade Harry på lädret i New South Wales fotbollsakademi, men skulle på grund av Wilkinsons fingertoppskänsla snart få chansen att pröva lyckan i England.
16 år gammal packade så Harry sina väskor och bytte ut stränderna i Australien mot industrierna i norra England. Utvecklingen gick spikrakt uppåt och vid 16 års ålder kom debuten i Premier League. Visserligen började Harry på bänken, men i andra halvlek sprang han för första gången ut mot motstånd som hörde hemma i högsta ligan. Laget var Middlesbrough. Harry trodde nog att drömmen hade uppnåtts, men kort efter debuten i Premier League skulle Harry få chansen i Australiens landslag. Första macthen blev mot Chile, men det skulle ta ytterligare några landskamper innan Harry fick någon speltid. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och mot Iran på bortaplan, i en VM-kvalmatch 1997, nätade Harry för första gången i landslaget. Inför 110 000 tokiga manliga iranier (kvinnor var inte tillåtna på läktarna) blev så Harry nationalhjälte då han gjorde det viktiga 1-1 målet. Returmötet gick sämre och Australien missade VM, men en stjärna var upptäckt och Harry blev fort ett hett ämne för media hemma i Australien. Snygg enligt tjejerna och farligt talangfull enligt sportjournalisterna blev så Harry en australiensisk David Beckham.
De första säsongerna i Leeds avverkades med goda betyg och ett gott omdöme. Harry blev fort en av Leeds nyckelspelare. För att spela ihop sitt lag inför säsongen 1998/1999, spelade Leeds ett antal matcher i Sverige under sommaren. Den 23 juli kom dock Harrys första allvarliga skada. I en match mot Lysekils FF, som för övrigt slutade 5-1 till Leeds, blev Harry nersparkad av en okänd försvarare från Lysekil och fick bäras ut på bår redan i första halvlek. Den okända backen startade med hjälp av en ful tackling något som Harry förmodligen idag förklarar som ett enda stort helvete. Den där ankeln fick sig en rejäl smäll och skulle senare i karriären visa sig vara något elakartat och förödande.
Men som den kämpe Harry var på den tiden kom han tillbaka och under David O'Learys tid i Leeds lyckades Harry säsongen 1999/2000 vinna priset som årets bästa unga spelare samt det hedersvärda priset som Leeds bästa spelare samma säsong. I takt med att Leeds började få ekonomiska problem och att succén uteblev började Harry följdaktligen fundera över sin framtid. Bud kom från klubbar såsom Arsenal och Manchester United och trots att Liverpool under Gerard Houlliers ledarskap gick en tvivelaktig framtid till mötes, skrev Harry på ett kontrakt som skulle binda honom till klubben i fyra och ett halvt år. Han förklarade för dem som inte förstod att Liverpool hade varit hans favoritklubb sedan han var liten och vi som är fans till klubben såg nog värvningen som ett steg i rätt riktning. I september kom också Harrys första mål för klubben, och som om det inte skulle vara glädje nog var det mot urtråkiga Everton. Matchen slutade 3-0 och visst ville man tro att nu jävlar hade vi rätt man på rätt plats. Sjuttioelva skador senare börjar vår nya tränare Rafael Benítez sjunga klagosånger över Harrys skavanker. Benítez ifrågasätter öppet Harrys hälsa och menar på att om det inte är en skada så är det en annan.
Cirkusen drog igång och Australiens förbundskapten Frank Farina, som redan i somras uttryckte bekymmer över Harrys hälsotillstånd, fick ta emot kritik från Benítez då han menade på att Harry måste vila om han inte ville sluta som Marco van Basten och lägga av med fotbollen i en alldeles för tidig ålder. Benítez tyckte att Farina skulle sköta sitt och så skulle Liverpool sköta sitt. Nu vet vi att Harry blir tvungen att vila i tre månader och säsongen är därmed slut för hans del.
Efter ca 20 månader har Harry spelat 74 matcher för Liverpool FC och gjort tolv baljor mot diverse motståndarlag. Samtidigt har han tjänat en kvarts miljon pund i månaden och fått sitt rykte att stagnera. Och samtidigt har han släppt en bollibompa-dvd med titeln Harry Kewell's Cool World. Påpassligt nog gjorde han detta i samband med en landskamp mot Salomonöarna, förslagsvis av den enkla anledningen att han såg möjligheter till gratis publicitet i sitt fosterland. Australien skulle spela två matcher mot ängagängslaget och av de totalt 180 minuterna spelade Harry i 45 minuter. Sportkritikerna synade Harrys prestationer på planen och trots att han gjorde ett mål fick han motta svidande kritik. Han fick "ej godkänt" av den största tidningen och "precis godkänt" av en annan. The Australian skrev:
"En till synes ointresserad och trött Harry Kewell kunde lika gärna ha stannat i England. Den en gång så inspirerande spelaren ser inte ut att trivas på planen längre och man undrar hur allt står till nuförtiden."
Idag är det många journalister som menar att Harrys tid är över och att det förmodligen är skadorna som hindrat honom från att bli den där riktiga ikonen för nationen. Ett par andra journalister undrar om det inte är grabbens inställning som börjat svalna. För inte tackar man väl nej till landslagsspel om man väl får chansen? Redan 1999 började Harry yttra sig om "onödiga" resor hem till Australien och nuförtiden spelar inte Australien en landskamp utan att Kewell, Farina och Liverpool nämns i samma mening. Inför den kommande landslagsmatchen i Sydney mot Irak [Australien vann med 2-1] på lördag skrev en tidning "Kewell är som vanligt skadad" och det känns som om det inte bara är vi Liverpoolsupporters som börjar tröttna på läget.
När Leeds spelade sin första match för säsongen 1998/99 startade Harry på plan trots att han kände av Lysekilsskadan. Matchen slutade 0-0 och Leeds manager George Graham delade ut kritiken:
"Harry är en väldigt talangfull kille, men ibland känner jag att jag borde kunna förvänta mig mer från honom. Han försvinner under stora delar av matcherna och det är något vi måste förändra."
George Graham må ha en tråkig spelfilosofi, men hans tankegång runt Harry var trots allt skrämmande korrekt.
Det hade varit skoj att få se en frisk och spelglad Harry springa längs med vänsterkanten och slå känsliga inlägg som Fernando Morientes bara hade behövt sätta pannan till, men jag är rädd för att det inte kommer att hända. Då Benitez förmodligen kommer agera auktionsmästare i sommar och rensa truppen på allt dåligt finns det en risk eller chans (beroende på hur man ser det) att Harry får lämna klubben. Visserligen hyllade Benitez Harry tidigare under säsongen och sade att bara han blir frisk så... och bara han får tillbaka sitt självförtroende så kan Harry bli en av våra nyckelspelare. Men den teorin låter som om feminismen fått härska i en polsk riksdag. Bara konstigt. Undertecknad är ytterst skeptisk till en framtid innehållande en Harry i Liverpools startelva.
I samband med releasen av Harry Kewell's Cool World lät sig den annars så mediaskygga (Harry var så blyg och rädd för att bli intervjuad när han spelade i Leeds att det hände att reportern fick avbryta intervjun. Harrys ben skakade likt en skallerorms yttersta svans och svetten forcerade ner från det slingade håret) Harry intervjuas av flertalet tidningar. Bland dem var tidningen The Who representerad. De frågade huruvida Harry gillade att bli jämförd med David Beckham. Harry svarade diplomatiskt nej, han gillade visst inte att bli jämförd med honom trots att han hade respekt för David. Vidare sade han att kanske, kanske hade han gillat läget bättre om det hade varit Marco van Basten som han hade blivit jämförd med. Läs ovan om ni glömt hur det gick för Marco van Basten. Tråkigt men mycket troligt.
Slutligen undrar jag bara om BMW:n med H6QWL fortfarande drar brudar i Bondi Beach?
