Måndagsåsikten v. 16
Erik Edmans drömträff till trots så imponerades Mattias Herner under Tottenhammatchen mer av spelaren som verkade kunna leverera långa centimeterprecisa passningar i sömnen.
Måndag igen, och den här gången är det Mattias Herner som nedstiger från redaktionspodiet för att delge lite tankar efter 2-2-matchen hemma mot Tottenham.
Måndagsåsikten:
Den 27 augusti möttes Tottenham och Liverpool på White Heart Lane i ligapremiären och spelade 1-1. Den 16 april ställdes de mot varandra igen på Anfield och spelade 2-2. Om den senare matchen hade varit en premiär skulle man nog ha varit ganska tillfreds trots resultatet. Lite experimenterade med en ovan formation, problem att hitta positionerna inledningsvis, ringrostighet i avsluten, men ändå tendenser till struktur i anfallsspelet och skapande av målchanser.
Det är bara det att det här var väldigt långtifrån en premiär och i stället handlade om spelomgång 33. Vid den här tiden på säsongen skall positionsspelet sitta till hundra och eventuella omformeringar känns bara som ett rop på hjälp. Lika väl som 0-0 i Juventus var en taktisk seger för Rafael Benítez var 2-2 hemma mot Tottenham en taktisk förlust. Men det är väl så med genier, att lika förbluffande klarsynta och briljanta som de stundtals kan vara lika obegripligt frustrerande ter de sig ibland.
En taktisk förlust
För hur kan man annars karakterisera valet att ställa upp med tre mittbackar - hängslen, livrem och störtkruka - mot ett lag som vid endast ett tillfälle under säsongen hade lyckats göra fler än ett mål på bortaplan och tagit två poäng borta sedan annandag jul? Det var inte direkt att vänta en anstormning och Benítez kan knappat skylla på att han ville neutralisera en stark centrallinje i det här fallet. Jag menar, Tottenhams centrallinje?
Varken sammanhållet centralt försvar eller bredd tack vare Stephen Warnock och Steve Finnan i wingbackrollerna åstadkoms och i stället hade vi kunnat ligga under med större siffror om motståndet varit ett annat och mer offensivt inriktat. Jag hoppas att Benítez tar med sig Finnan och Núñez in i ett rum och studerar en videoupptagning av högerkantens insatser under första halvtimmen mot Tottenham. När de har skrattat klart lovar de varandra att det aldrig får bli sämre.
35 minuter in i matchen slog Warnock upp en skada och ungefär samtidigt slog resten av laget upp orden 'rollfördelning' och 'positionsspel' och det var då som matchen började för Liverpools del.
Luis Garcia kvitterade med ett nytt vackert mål och hade Fernando Morientes gjort sin plikt minuten före halvtid hade vi gått in med en 2-1-ledning trots det svaga spelet. Fotboll är ett märkligt spel. Så märkligt att Tottenham strax efter halvtid återtog ledningen med 2-1 trots att endast ha skapat ett enda riktigt anfall på hela matchen så långt.
En passande rubrik
Jag vet inte hur många av er e-season ticket-prenumeranter som brukar följa upptagningarna och de enstaka direktsändningar av reservlaget som visas och den här säsongen vore ni verkligen förlåtna för att vara ett fåtal. Man kanske gled somliga av er in på EST och titttade medan Jari Litmanen spelade i laget för några år sedan.
Litmanen hade visserligen passerat sin topp med några år när han skrev på för Liverpool och fick ärligt talat inte särskilt mycket speltid i a-laget, men att se hans agerande bland juniorer och bänknötare i b-laget kunde vara ganska underhållande. I ett tempo en bra bit under Premier League, någonstans mellan Champions League och Serie A således, och bland fjuniga pojkvaskar som knappt hade lärt sig knyta skorna själva när Litmanen dyrkade upp försvar på kontinenten var "en klass för sig" för en gångs skull inte bara en sliten klyscha.
Bollen till Litmanen från backlinjen, titta upp och pang ut på fötterna på spelaren på vänsterkanten. Bollen till Litmanen från backlinjen, titta upp och pang ut på fötterna på spelaren på högerkanten och så vidare. Med tillräcklig precision behöver du inte slita ut dig med så mycket springande. Det var bara det att efter en liten stund så slogs man av att det ändå var en ganska bedräglig underhållning. För lika lite som pizzabudet utgörs av två holländska tvillingar i hotpants, så är reservlaget en bra värdemätare för var en spelare står annat än för att avgöra skadestatusen möjligtvis.
Allt detta, förutom de holländska tvillingarna, kom tillbaka när jag såg matchen mellan Liverpool och Tottenham i lördags, för på planen fanns en spelare som exekverade passningar med samma precision och effektivitet som Litmanen gjorde i reservlaget. Det är förstås Xabi Alonso jag talar om och jag kan inte dra mig till minnes att jag någon gång sett en sådan makalös uppvisning i spelfördelning på den här nivån.
Liverpool ur ett fågelperspektiv
De enda gångerna Alonso inte levererade bollen inom en enmetersradie från mottagaren var när han ville att vederbörande skulle ta en löpning i bollriktningen. Ofta innebär en lyckad långpassning snarare att prestationen ligger hos en medspelare som får jaga en lycka-till-boll nästintill förgäves för att hålla den innanför linjen och när det väl är dags att bryta in mot straffområdet har tappat mycket kraft. Med Alonso som adressat kunde mottagaren praktiskt taget stå still och plocka ner bollen gång på gång på gång. En häpnadsväckande enmansshow!
Prestationen påminde om den beskrivning jag en gång läste om en legendarisk Fulhamspelare (troligtvis var det Johnny Haynes, men någon Fulhamsupporter kan säkert upplysa mig om det skulle vara någon annan) som till synes verkade ha ett fågelperspektiv av fotbollsplanen och hela tiden visste vilken spelare som var bäst positionerad för att motta en passning. Haynes gjorde det här långt innan GSM-teknikens intåg underlättade personspårning, men Alonsos prestation är förstås inte mindre för det. Skulle spanjoren ha ett inbyggt fågelnavigationssinne hade det kunna förklara varför han återvände i samband med våren, men låt oss hoppas att han inte flyttar när hösten kommer.
David Beckham och Steven Gerrard har tidigare kunnat lämna det bestående minnet från en match med en svepande boll utåt kanterna som landar rakt på den avsedda medspelaren, men Alonso gjorde det 15-20 gånger. Jag kan dra mig till minnes två kortare passningar som bröts av Tottenhamförsvaret, mycket på grund av att mottagaren inte läste Alonsos tanke bakom passningen, och vid ett tillfälle i första halvlek var rörelsen runt mittfältaren så dålig att han till slut blev av med bollen när han inte hittade någon medspelare, men jag tror inte Xabi bommade en enda långboll mot kanterna.
Man kan inflika att Tottenham inte hade en Patrick Vieira eller Roy Keane som låg som en ryggsäck på Alonso och sparkade honom på hälarna eller en Frank Lampard som sparkade av honom fotleden, men man kan även inflika att Liverpoolmittfältaren endast hade spelat en halvlek i reservlaget samt fullgjort 90 minuter mot Juventus tidigare i veckan efter tre och en halv månaders skadefrånvaro samt det faktum att större delen av hans medspelare inte hade en aning om sina positioner och roller (se ovan) när matchen sparkade igång.
Att sedan Núñez endast vid ett tillfälle av alla de gånger han kom till serverat Alonsobord lyckades prestera något som kan kallas straffområdesincident säger mer om vad som kunde ha blivit än något annat. Tänk er en Harry Kewell i form som mottagare och potentialen svindlar.
På läktaren satt bland annat Steve McLaren (Middlesbrough möter både Liverpool och Tottenham under ligaavslutningen) och han lär ha noterat åtminstone tre saker: Michael Dawsons följsamma försvarsarbete i sin debut, att Tottenham har en ruggig effektivitet framåt samt att han måste sätta in man-mot-man-bevakning på Alonso.
Form är tillfällig - kvalitet permanent
Erik Edmans 35-meterskanon stal förstås rubrikerna, men skillnaden i storhet mellan den och Alonos uppvisning kan ganska enkelt belysas enligt följande. Ge Edman 20 chanser att upprepa bedriften och jag skulle vara förvånad om han ens satte ett försök. Ge Alonso 20 chanser att slå en öppnande svepande långboll ut mot kanten och jag skulle vara förvånad om han missar ens tre.
I lördags kunde inte ens 20 Alonsobollar uppväga en Edmanspark, men jag vågar påstå att i framtiden kommer Xabis passningar att skörda större poängsummor än mål från Edmans sida.
På onsdag sitter jag förresten och håller tummarna för Manchester United och det känns aldrig passande.
Vi tar gärna emot åsikter via e-post eller personliga meddelanden via vårt forum Melwood. Vid händelse av många åsikter är det redaktionen som bestämmer vilken som skall publiceras, och sannolikheten är stor att vi väljer en text som känns mest aktuell ur ett tidsperspektiv.
