Inför: Liverpool - Chelsea
Den helengelska semifinalen i Champions League mellan Liverpool och Chelsea skall avgöras efter 0-0 i den första matchen, något som innebär att första målet blir mycket betydelsefullt. Xabi Alonso är avstängd och det är fortfarande inte hundra om Arjen Robben kan spela från start.
Det finns så många vinklar att närma sig tisdagens match på att man förmodligen hade kunnat slumpa fram ett ord i SAOL och utgå därifrån. Jag väljer att börja den 11 maj 2003 på Stamford Bridge, där Chelsea och Liverpool möttes i en helt avgörande match för vilket lag som skulle få chansen att kvala till Champions League nästkommande säsong. Kanske kommer historieskrivarna i framtiden att se en blå och en röd linje snirkla sig om varandra bakåt genom åren för att sammanstråla just det datumet, men det beror förstås på hur den kommande tioårsperioden ser ut för Chelsea och Liverpool. De lär hur som helst ställa sig frågan hur starkt en viss Roman Abromovich intresse hade varit för att investera i en klubb som slutade femma och skulle spela i UEFA-cupen.
Ja, även de mest komplexa och allomfattande företeelserna - som exempelvis ett ligaguld - handlar i slutändan om detaljer. Detaljer som att Dietmar Hamann i sista stund fick kasta in handduken till matchen den 11 maj och att hans ersättare Salif Diao missade markeringen när Marcel Desailly nickade in 1-1 en dryg minut efter att Sami Hyypiä gjort 0-1. Detaljer som att Liverpool i den föregående ligamatchen tappade en 1-0-ledning på Anfield efter två mål, det andra i den 93 minuten, av Nicolas Anelka, spelaren som kunde ha spelat i Liverpool om klubben förlängt hans kontrakt ett år tidigare. Den förlusten gjorde att Liverpool var tvungna att vinna borta mot Chelsea i sista omgången för att ta fjärdeplatsen.
Det handlar alltid om detaljer och det vet jag att José Mourinho skulle hålla med om.
Chelsea
Jag antar att ett grattis är på plats innan jag hunnit ännu längre, även om det känns som att gratulera en tjej med silikoninlägg till snygga bröst. Det krävs vissa grundförutsättningar och i slutändan är det resultatet som räknas, men det går inte att komma ifrån att pengar har haft en avgörande betydelse. Om jag är bitter? Jag vet inte, är det normalt att svettas cyanid?
0-0 kan vara ett ganska svårbedömt resultat när det gäller att sia om vilket lag som har det bästa utgångsläget i ett cupavgörande över två matcher. Ett oavgjort resultat efter den första semifinalen var inte så mycket att säga om, även om målchanserna snarare avspeglade 1-1. Det behöver kanske inte påpekas hur mycket bättre det resultatet hade varit för Liverpool inför returmatchen eller så är det just det det gör med tanke på Henrik Strömblads något underliga fråga till Glenn Hysén under matchen på Stamford Bridge senast. Jag har varit inne på att det är viktigare (inom rimliga gränser) att hålla nollan jämfört med att göra mål på hemmaplan tidigare under Champions Leaguesäsongen och därför är det trots allt fördel Chelsea inför tisdagen.
Det enda man kan lyfta fram som en plusfaktor för Liverpool är att laget med 0-0 i ryggen måste gå för seger och inte kan spela på resultatet. Det kommer därför inte att bli någon oklar strategi som kan förändras under matchen, även om vi vid en eventuell 2-0-ledning förmodligen kommer att dra oss tillbaka något. Det är bara att se det som en extra cupfinal och från dessa går man som bekant inte segrande på oavgjort.
Ja, det skall kanske klargöras vilka förutsättningar som gäller enligt UEFA:s regelverk:
1. Liverpool går vidare vid hemmaseger
2. Chelsea går vidare vid bortaseger samt ett oavgjort resultat
innehållande mål
3. Vid 0-0 efter full tid - och endast då - vidtar förlängning och efter förlängningen gäller 1 och 2.
4. Vid 0-0 även efter förlängningen vidtar straffsparksavgörande
Till exempel räcker det för Chelsea att göra ett mål för att avancera oavsett om Liverpool har gjort noll eller ett mål och just vetskapen om hur tungt ett bortamål skulle väga på Anfield lär göra att Londonlaget spelar bevakande och tålmodigt i väntan på spelöppningar eller offensiva fasta situationer.
Frank Lampard lär knappast stå för ett lika anonymt framträdande som i den första matchen, men det lär knappast Steven Gerrard heller. Överlag kändes det som att lagen efter den första ganska öppna halvleken i andra i första hand inriktade sig på att inte släppa in ett fatalt baklängesmål. De sista 45 minuterna på Stamford Bridge var inte direkt grym reklam för Premier League och det enda man kan ångra är att det kändes som att chansen att vinna matchen fanns där för det laget som hade vågat.
Summa summarum måste det lag som gör det första målet anses vara stor favorit till att avancera.
Eftersom Chelsea genomgick en sådan metamorfos för två år sedan får vi nog tala om f. Ab. respektive e. Ab (före respektive efter Abromovich). Efter att Chelsea vann på Anfield den 28 december 1935 bärgade de nämligen endast en bortaseger mot Liverpool i ligan på 67 år! Även om vi räknar in en 2-1-vinst i FA-cupen 1965 under denna period kan man lätt tala om ett Anfieldspöke för Chelsea. Med tanke på Liverpools usla facit på Stamford Bridge de senaste 20 åren kunde man länge ganska säkert tippa en 1:a när dessa lagen möttes. e. Ab. är dock statistiken precis tvärtom och Chelsea har vunnit båda matcherna på Anfield: 2-1 i premiären av förra säsongen och 1-0 på nyårsdagen i år. Trots två segrar på 67 år gör de två senaste Chelseavinster att man inte kan använda historien till att backa upp så mycket i det här fallet.
Domare på Anfield blir slovakiske Lubos Michel som i årets turnering bland annat har dömt Chelseas 2-0-seger hemma mot CSKA Moskva.
Håll utkik på Chelseas Svenska Fanssida för diskussioner kring deras startelva.
Liverpool
För tre år sedan stod Bayer Leverkusen emellan Liverpool och en helengelsk semifinal mot Manchester United. Ett United som vi då hade plusstatistik mot de föregående två åren och chansen till en final hade fått gälla som mycket god. Den gången bar det inte ända fram och mot Chelsea är vi knappast favoriter trots 0-0 på Stamford Bridge, men favoriter har vi å andra sidan inte varit på bra länge.
Mauriocio Pellegrino och Fernando Morientes är precis som tidigare inte tillgängliga för spel i Champions League och Xabi Alonso är avstängd efter att på sina blott två matcher efter skadecomebacken ha dragit på sig två varningar. Även om Gudjohnsen lär få höra ett och annat burop från hemmafansen för sin inblandning i den andra varningen bör Alonso fundera starkt över hur han ådrog sig den första. Att som offensiv mittfältare med flera ingripande förhindra en frispark på offensiv planhalva är liksom inte det som brukar kallas "kort man måste ta". Jag har därför svårt att känna enorma sympatier för spanjoren och det är sådana här detaljer - återigen - som kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.
Nu rör det sig ju om ett ganska intrikat resonemang eftersom Alonso med en varning skulle riskera att missa finalen om han i stället åkte på ett gult kort i den här matchen. Såklart att vi vill ha med honom mot Milan eller PSV, men tar vi oss dit utan honom? Ja, se de nästlade nätverk av orsak och verkan som spinner våra liv.
Nu är det i stället Jamie Carragher, Steve Finnan, Stephen Warnock och Dietmar Hamann som är en varning från att missa en eventuell final och vore jag Chelseaspelare skulle jag subtilt försöka provocera fram en varning i vårt högerförsvar. Att spela 80 minuter med vetskapen om att du inte kommer att få spela i finalen kan innebära det som gör att du missar en glidtackling eller träffar alldeles för hårt och orsakar en straff. Samma resonemang gäller förstås för Liverpoolspelarna mot de Chelseaförsvarare som står en varning från att missa finalen och det rör sig om Glen Johnson, Alexei Smertin, Ricardo Carvalho, Mateja Kezman och William Gallas. Får jag välja en spelare är det Carragher som vore mest förödande att avvara i en final.
Rafael Benítez formering av laget avgörs ganska mycket av huruvida Djibril Cissé kan spela från start, men jag tror trots ett evigt inhoppande inte att fransmannen är redo för det och att Milan Baros och Luis Garcia kommer att leda offensiven. Vidare gissar jag att John Arne Riise kommer att få en lika offensiv roll som i inledningen mot Middlesbrough så att han och Garcia opererar som släpande ytterforwards om man överdriver lite.
Bakom dem i den pyramidlikande formationen spelar Steven Gerrard, Dietmar Hamann och Igor Biscan. Ja, jag tror vi får se ett tätbefolkat centralt mittfält och en anledning är det som Rafa sa efter den första semifinalen. I slutet av den första halvleken började Chelsea komma oroväckande djupt ner på Liverpools planhalva och Benítez omedelbara åtgärd i halvtid var att stänga av deras löpningar centralt, något som han alltså kommenterade efter matchen. Och hur gör man det bättre än med trion Gerrard, Hamann och Biscan? Här känns i och för sig Biscan och Hamann som en halv spelare för mycket, så det är viktigt att centraltrion har en klar ansvarsfördelning och inte bara springer i vägen för varandra.
I valet mellan Hamann, som trots allt har varit borta skadad sedan Merseysidederbyt och John Welsh väljer jag ju i den här matchen tysken utan tvivel. För all Welsh ungdom och hunger anser jag att balansrollens viktigaste ingrediens är spelförståelse och den kommer med erfarenhet snarare än talang. Dessutom har Welsh (liksom Darren Potter och andra spelare i en liknande situationen) en tendens att spela för att inte förlora snarare än för att vinna - det blir väldigt mycket korta sidledspass till Gerrard om man säger så. Skulle Welsh slå en svår passning som bryts av Lampard med följd att Chelsea kontrar in 1-0 skulle det etsa sig in i hans utveckling. För en spelare som Hamann skulle det vara bittert, men inte världens undergång. Faktum är ju att Hamann i ett mycket okarakteristiskt ögonblick tappade bollen i upprinnelsen till Brasiliens ledningsmål i VM-finalen 2002 som ni kanske minns, då Oliver Kahn följde upp med en lika okarakteristisk målvaktsretur.
Motsvarande roll i Chelsea har Claudio Makélélé (jag undrar om han talar med accent?) och spelaren som med sina 67 framträdanden i Champions League är den mest erfarne på Anfields gräsmatta i morgon kommer liksom George Boateng gjorde i lördags att göra allt för att låsa Liverpools anfallsspel och framför allt Gerrards djupledspassningar framåt. Makélélé brukar framhävas som att vara lite för bollkär med tanke på en inte bländande teknik, så det kan vara en öppning för snabba spelvändningar. Annars oroar jag mig en del för Eidur Gudjohnsen som likt vår egen Garcia poppar upp lite här och var med skarvningar och andra tricks.
Väljer nu Benítez att inte starta med Hamann lär valet falla på Harry Kewell och vi får då en mer traditionell 4-4-2-uppställning.
I backlinjen ersätter Djimi Traoré och Sami Hyypiä Warnock och Pellegrino medan Carragher och Finnan behåller sina platser. Jerzy Dudek vaktar målet.
Vi lär knappast få se en lika avvaktande tillställning som i den första matchen och speciella tillfällen som de här kräver speciella insatser. Kanske krävs det att Dudek gör säsongens räddning, att Petr Cech gör säsongens första tavla, att Riise gör mål med högerfoten, att Garcia gör ett mål som inte är på halvvolley från 20-30 meter eller så krävs det mest sällsynta av allt - ett mål av Carragher.
Den 3 maj 1977 besegrade Liverpool Manchester United hemma med 1-0 några timmar efter att undertecknad sett dagens ljus. Jag har i present därefter bland annat fått 0-2 hemma mot Leicester 2000 och 1-2 hemma mot Manchester City (se inledningen) 2003. 2005 hoppas jag på ett stort rött paket med en resa till Istanbul den 25 maj.
77 är inte bara punk, det lägsta tal som vid återupprepad produkt av siffrorna kräver fyra steg (49, 36, 18, 8) för att bli ett ental, Saturday Night Fever och Star Wars. Det är även den bästa och mest kända versen i Eddans Den höges sång, vilket kan passa extra bra när vi har en islänning på besök.
"Fä dör
fränder dör,
även själv skiljes du hädan
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man."
Med andra ord: det du åstadkommer i livet, genljuder efter döden och i det avseendet har vi alla egentligen evigt liv. Jag hoppas Liverpool tar chansen att bli odödliga på tisdag, på läktarna lär det i alla fall bli ett jäkla liv.
Det är tack vare dem
sidan lever!