En studie i hot - 5 dagar kvar
Milan besitter många stjärnor, men det är en doldis som Magister Grafström lyfter fram som hotet nummer ett.
Den här texten bör inledas med ett fyrfaldigt leve för Pirlo, för italienaren fyllde faktiskt 26 år så sent som i går. 19 maj 1979 föddes Andrea Pirlo, den lovande talangen som länge såg ut att vara lovande men inget mer.
Men vad menar egentligen magistern med "doldis"? Helt enkelt det att Pirlo inte är en spelare som stjäl några rubriker. Milan har fler färgstarka spelare, eller internationellt erkända spelare. Paolo Maldini, Jaap Stam, Cafu, Alessandro Nesta, Andriy Schevchenko, Filippo Inzaghi, Hernan Crespo, Clarence Seedorf, Gennaro Gattuso. Det är nästan en startelva, och de är spelare som dyker upp i gemene mans mun när Milans laguppställning skall rabblas. Jag kan nästan lova att samtliga av namnen ovan dyker upp innan Pirlos namn gör det. Varför är det så? Det är något jag skall komma tillbaka till senare.
Andrea Pirlo föddes som sagt 1979 i Brescia. Just Brescia skulle också bli klubben han först prövade sina vingar i och säsongen 1994/1995 debuterade han, blott 16 år gammal. Det blev endast ett framträdande i ett Brescia som degraderades till Serie B. Året efter blev det ingen speltid alls, vilket måste ha varit en felprioritering av tränaren då klubben inte tog klivet upp i den italienska fotbollens finrum. Året efter, säsongen 1996/1997, gick det bättre, och nu spelade också Pirlo en aktiv roll. 17 matcher och två mål senare så var Brescia återigen klart för Serie A. Pirlo mognade med uppgiften och gjorde sin första ordentliga säsong med sitt Brescia året därpå. 29 matcher, under en tid då Serie A endast innehöll 18 lag (det vill säga antalet matcher var 34) gjorde Pirlo fyra mål och det var dags att ta nästa kliv i karriären.
För det är ofta så det går till i italiensk fotboll. Spelare utvecklas i lite mindre klubbar, gör en bra säsong och flyttar därefter till en av de riktigt stora jättarna. Nu har fotbollen förändrats en aning efter att de stora drabbats av den bistra ekonomiska verkligheten, men under 90-talet kunde man nästan förutsätta att Juventus, Milan, Inter, Lazio, Roma, Parma och Fiorentina skulle hamna på platserna 1-7 i tabellen. Vanligtvis var det maximalt ett lag som inte kunde leva upp till detta. En snabb titt på dagens tabell visar att läget har förändrats, men vi är inne i en tillbakablick i det förgångna, och vi tar oss åter till Pirlo och 1998.
Efter en imponerande säsong med Brescia blev det som det nästan alltid blir, och Pirlo flyttade till Inter. Han kom som en lovande offensiv mittfältare med uppgift att vara länken mellan anfall och mittfält. En speldirigent, en trequartista. Problemen var två. Dels var konkurrensen i Inter mördande, bland annat var Pirlos stora idol Roberto Baggio före honom i turordningen, dels så har Inter sedan senaste ligatiteln värvats mer eller mindre förvandlats till en station där alla spelare presterar sämre än vad de gör någon annanstans. 18 matcher blev det första året i Inter, dock inga mål och följande säsong lånades han ut till Reggina.
Väl borta från Inter gick spelet bättre igen. 28 matcher, sex mål och bra spel. Faktum är att det gick så bra att Inter valde att satsa på honom till året därpå, men efter blott fyra matcher lånades han ut till sin forna klubb Brescia, där han återigen fick spela tillsammans med Baggio, men idolen var skadad större delen av tiden Pirlo spenderade i Brescia.
Karriären såg ut att stanna av, men någon i Milano hade imponerats av den unge italienske mittfältaren och till Interledningens stora förvåning lade lokalrivalen ett bud på över elva miljoner pund. Flytten blev inte stor, men Pirlo flyttade mer än från ett lag till ett annat.
Bland det första som hände när Pirlo kom till Milan var att han fick börja spela i en mer defensiv roll. Eller defensiv och defensiv, Milans spel bygger förvisso på en ramstark defensiv, men med en backlinje likt den Milan mönstrar så klarar de av det mesta. Pirlo flyttades ned i banan, och istället för att figurerar i hålet mellan mittfält och anfall så fann han sig operera framför backlinjen istället.
Det visade sig att detta miljöombyte passade Pirlo som fisken i vattnet. Det en spelfördelande mittfältare vill ha mest av allt är tid att kunna styra spelet. Genom att flyttas från hårt jobbande mittfältare som vill nita dig (och dessutom få en skyddsmur i form av Gennaro "jag har tre lungor" Gattuso) fick Pirlo tiden som han ville ha för att styra spelet. Pirlo är mer eller mindre självskriven i ett av världens bästa lag, eftersom det inte finns någon annan med hans kapacitet i klubben. Att Pirlo blev en succé i sin tillbakadragna roll beror bland annat på att han har en god arbetsmoral. Det går inte att placera vilken offensiv mittfältare som helst i en balanserande roll, risken är stor att det defensiva arbetet helt och hållet undermineras. Detta sker inte med Pirlo på banan.
Det går faktiskt att dra paralleller till Liverpool här. Vår egen Xabi Alonso är en annan "modern" spelfördelare som också befinner sig längre bak i planen än vad som är brukligt. Visserligen har vi som följer vårt lag i ur och skur full koll på vår spanske mittfältsgeneral, men "gemene man" lär nämna en del spelare innan Alonsos namn passerar förbi deras läppar. En person som tillfredställer sitt idrottsintresse med till exempel Sportbladet lär (och det satsar jag en glass på) nämna Michael Owen innan Alonsos namn dyker upp. Pirlo befinner sig i samma situation.
Rafael Benítez, se till att du har koll på Pirlo, för lyckas vi störa honom på onsdag så tror magistern att segern är nära.
