Replik till "Kärlek och hat"
Oskar Sonn-Lindell, till vardags i Birminghamredaktionen, kände att behandlingen av Filippo Inzaghi i Anders Barkengrens krönika inte gav hela bilden och ger här sin syn på fotbollsspelaren som väcker så mycket känslor.
Filmningar i allmänhet och Filippo Inzaghi, eftersom han representerar dem, i synnerhet, har alltid varit ett hett omtvistat ämne. Överallt har det funnits en skara som tagit parti för den italienska synvinkeln på fotbollen, eller åtminstone så som den sett ut under en tid, och en som tagit den engelska, urtypiska, hårda fotbollens parti. Jag minns till exempel, som en före detta GOAL-läsare, skribenten Kristian Borells kamp med Inzaghis fana i topp. Han fick idel läsare emot sig men höll fast vid sina sympatier för den italienske anfallaren och filmningsfotbollen.
Till vilken av dessa två skaror jag ska sälla mig, ur rent fotbollsmässig synpunkt, är självklart. Den engelska fotbollen har jag funnit intressantare, mer spännande, mer fartfylld än den italienska. Jag tycker om spelare som inte ligger ned och grinar i gräset efter att de fått en tackling, utan fortsätter att ge allt och komma upp på benen. Tar bollen före en frispark ibland. Får en armbåge i revbenen men ger en tillbaka. Ändå ska jag i detta svar ta ställning för Filippo Inzaghi.
Mitt alltmer ökade intresse kan bäst gestaltas i en resumé av mitt fotbollsintresse. Under mitten av 90-talet, då fjärrkontrollen, färgteven, satelliten och allt annat krafs i allra högsta grad var uppfunnen, fastnade jag för Juventus via ett FIFA-spel. Det var så jag fick upp ögonen för dem, inte för att man kunde urskilja några större kvaliteter hos någon, några kännetecken, det var ju jag som fick göra dem bra, men de blev mitt favoritlag. Jag kunde dra paralleller till dem, känna någonting, när det var fotboll på tal på TV eller i andra tidsskrifter. Sedan växte jag med tron, som man lär sig i konfirmationen numera, och så småningom köpte Canal Digital rättigheterna för Serie A och jag kunde börja följa ligan. Givetvis var det Juventus, de var Uno i mitt hjärta, som jag följde. Trots att de hade Carlo Ancelotti på tränarbänken. Trots att Alessandro Del Piero hade tappat all sin karisma och kvalitet. Och, kanske så här i efterhand kan man säga, trots att Filippo Inzaghi spelade där.
Han var min främste idol i laget (dock kan jag lova att han för mig som fotbollsspelare inte utgjort någon större inspiration ur filmningssynpunkt). Han gjorde mål, han var egoistisk, han var tuff. På något sätt blev Inzaghi den starkast lysande stjärnan på fotbollshimlen. Sedan gick det nedåt.
Sakteliga dalade min tro, av någon tämligen svårfunnen anledning, och efter den första ligasegern efter Lippis nygamla tillträde så fanns den inte kvar. Inzaghi hade lämnat för Milan, och istället hade Birmingham tagit över som laget i mitt hjärta. Det kan tyckas konstigt, att formligen byta lag på det viset, men det var ju absolut inte någon medgångssupporters handling. Snarare bytte jag bland det bästa europeisk fotboll hade att bjuda på mot ett lag som ännu inte lärt sig innebörden av kortpassningsspel. Ett traditionellt engelskt nykomlingslag. Men kärleken var äkta, jag har den i blodet av farsan, vad jag förstått, och kvar finns noll av Juventus. Birmingham City tar upp allt utrymme i mitt enda hjärta. Och där har vi mina värderingar igen. Chans på bollen före frispark. Etc. Etc.
Men så ska jag ändå ta parti och ge svar på tal för min gamle men fallne idol, Filippo Inzaghi, i denna diskussion. Detta för att han är en oerhört begåvad fotbollsspelare.
"Han besitter helt enkelt inte de kvaliteterna", skrivs det i jämförelse med Luis Garcia och Milan Baros. Det skrivs att han inte kämpar och sliter. Att han inte spelar snyggt. Nåja. För det första besitter han helt andra kvaliteter än herrar Garcia och Baros, undantaget hans skådespelartalanger. En otrolig förmåga att alltid vara på rätt ställe. En sällan skådad giftighet framför mål, den senare kan förvisso Baros också anses ha kvantiteter av. Men att "han", som Inzaghi hellre benämns som, inte har andra kvaliteter än att kunna ramla är rent nonsens.
Framförallt så kämpar han. Han ger kanske inte 110 procent för lagets bästa, men sitt stora uppblåsta ego, men han ger 110 procent för att få göra mål och för få att skapa chanser. Han kämpar och sliter. Drar sig in i farliga närkampssituationer för att kunna få en frispark med sig. Sätter myror i huvudet på sin motståndarförsvarare.
Att han sedan inte spelar snyggt är en sak. Men han spelar effektivt. Kan sedan andra effektiva anfallare, exempel Andy Johnson, anses spela snyggt? Alan Shearer? De spelar tufft och effektivt. De är duktiga på det de gör. Det är Inzaghi också. Han kan skapa målsituationer på egen hand. Han kan skapa närkamper. Han kan skapa frisparkar och farligheter för sina medspelare.
Levererar han inga snygga passningar? Månne beror det, bara kanske, kanske, kanske, på att det inte är hans uppgift. Är han så motsatt Liverpool? Jag kan erinra mig att Liverpool under eran Houllier inte spelat någon publikfriande fotboll. Mest en massa mekaniska uppvridna leksaker som jagat efter en boll i all oändlighet, med några enstaka undantag, såsom Steven Gerrard. Mystiska spelarköp hör inte riktigt till jämförelsen, men nog måste det påpekas att de har förekommit i överflöd. Nog var man inte ett effektivt eller särskilt framgångsvinnande lag. Det har däremot Filippo Inzaghi varit. Han har varit spetsen, grädden på moset, den avgörande detaljen i den vinnande maskinen. Hans mål och hans vägvinnande anfallsspel har vunnit mer framgång än vad någon anfallare åstadkommit i Liverpool under samtida år.
Men grupperna, mot och för Inzaghi, lär bestå. Det är två filosofier, ofta stela och fixerade, som man gjuts in i och har svårt att bryta sig loss ifrån. Om Inzaghi hade köpts till Birmingham hade jag inte lämnat mitt lag, jag hade förstått nyttigheten med honom i anfallet; vilken framgång han skulle ha kunnat ge laget. Det är en spelare som man först förstår storheten hos om man sympatiserar med lagen han spelar i. Som Roy Keane, eller Robbie Savage. Hatad av alla motståndare, men älskad av sina egna fans.
