Lagbanner

Inför: AC Milan - Liverpool FC

Turen går till Turkiet och Istanbul för Champions Leaguefinalen 2004/05. AC Milans främsta vapen är rutinen och spelarkvalitén medan Liverpool litar till vinnarviljan, fysiken och taktiken.

Hela säsongen har spelarna slitit blod för att få tåga ut till finalen och ge allt som återstår i form av energi. Det handlar om en chans som kanske bara dyker upp en gång i livet och det är nu eller aldrig man måste ge allt. Vartenda träningspass, varenda transportsträckehalvlek, varenda taktisk finslipning och vartenda motlägg i motvind får nu sin utdelning. Det är fest på läktarna, det är matchen som folk har talat om i veckor och en chans att skriva historia.

Så vad blir resultatet? En tillknäpp historia mellan två försiktiga lag med sammanbitna käkar som är så oroliga för att göra Misstaget att de nästan glömmer bort hur man spelar fotboll tills ett av lagen trillar in 1-0, håller undan och vinner.

Något överdrivet förstås, men underhållningsmässigt blir finaler sällan de på förhand uppmålade fantastiska föreställningar som alla vill ha. Det gäller förstås även landslagsturneringar och jag skulle tippa på att det vanligaste är att hitta en turnerings bästa match i någon av kvartsfinalerna. De sämsta lagen är ute, men prestationsoket är ännu inte påtaget.

Det är två oerhört välorganiserade lag som möts på onsdag kväll, något som egentligen inte hade behövt påpekas när man spelar final i Champions League, och om jag var tvungen att sammanfatta allt det som skulle kunna sägas om matchen är det följande: Det laget som vågar ta chansen kommer att vinna, men det laget som chansar kommer att förlora.

Det finns spelare i båda lagen som kommer att blotta ett misstag lika brutalt som en gnista i en vätgastank eller ett skärsår i en hajbassäng, men rädslan att göra fel och att göra allt för att inte göra fel får ofta konsekvensen att risken att göra just fel ökar. Man försöker helt enkelt för mycket.

Styrkor och svagheter

Milan

(+) Kryllar av mästarrutin och vinnarskallar, fullt av spelare som har vunnit EM, VM, CL, DM, you name it.
(+) Juventus defensiv kombinerat med fler matchvinnare och fler offensiva hot gör dem ytterligare ett strå vassare än laget vi besegrade i kvartsfinalen.
(+) Nästan totalt obekanta med ordet 'panik' och har de inte gjort mål efter 84 minuter så har de inte gjort mål efter 84 minuter. Inget mer med det.
(+) Ett Milan i ledning är inte kul att möta.

(-) Hungern efter första titeln går inte att slå, även om "alla alltid vill vinna" och Milan kryllar av spelare som redan har vunnit en hel del (se första pluset).
(-) Laget har inte vunnit på fyra matcher och det kan du själv gissa hur ofta det händer under en säsong. B-lag eller andra faktorer till trots - en icke-vinnande trend är aldrig bra.
(-) Milan vek ner sig och tappade ligaguldet i de sista omgångarna.
(-) Än mer avgörande än ovanstående minus är att spelet inte har stämt och att vissa spelare har sett ut att trampa vatten efter en hel säsong. Tror till exempel att det är första gången jag har sett Gattuso fullfölja 90 minuter utan att ha åstadkommit någonting.

Liverpool

(+) Antalet ligaguld, EM- och VM-medaljer samt framgångar i Champions League är lätträknade, så i Liverpool finns hungern definitivt.
(+) Rafael Benítez: spanjorens taktiska kunnande och förmåga att få ut max av vissa spelare som är tvungna att ligga nära sin toppnivå för att sätta sin prägel på matcherna är kanske den enskilt största faktorn till att Liverpool spelar final. Om något lag vinner på taktik är det Benítez mannar.
(+) Ett Liverpool i ledningen är inte kul att möta och notera att vi inte har släppt in mer än ett mål i någon match i CL den här säsongen.
(+) Efter att ha suttit bredvid planen under flera långa månader kommer ett par spelare i Liverpool helt utvilade till finalen och innehar samma pigga entusiasm som precis i början av säsongen.
(+) Bättre i huvudspelet och dominerande längd och fysisk styrka.

(-) De flesta i startelvan har inte spelat en tävlingsmatch sedan den 7 maj mot Arsenal.
(-) De största [offensiva och konstruktiva] stunderna i säsongens CL har samtliga kommit på Anfield och nu har vi inte hemmaplansfördelen.
(-) Liverpool har ingen ligaplacering att falla tillbaka på och det här är enda möjligheten att få spela (eller åtminstone få UEFA att bolla med reglerna) i CL nästa säsong, vilket tillsammans med att vissa kan fokusera lite för mycket på "en gång i livet" kan leda till en börda.
(-) Har svårare att anpassa sig till en plötslig förändring av matchbilden.

Den sista punkten kanske kräver sin förklaring och det jag menar är att två veckors taktik från båda lagen kan flyga all världens väg efter en frilägesutvisning plus inslagen straff efter två minuter eller om Schevchenko och Carragher skallar ihop och får lämna planen innan vi knappt har börjat.

Ju öppnare matchbilden och ju tyngre fokus på individuella prestationer, desto större fördel för Milan. Hade jag varit Ancelotti hade jag trummat in i mina spelare att hela, hela tiden sträva efter att hålla uppe bolltempot och inte gå i fällan att luras in centralt för att stångas med Hamann, Carragher och Hyypiä som Chelsea och Juventus gjorde. Milantränaren borde även ha noterat hur ytterst få distansskott Juventus och Chelsea försökte sig på och beordra avslut så fort möjligheten ges.

Det Benítez måste ha förberett sig på, om än inte älta för mycket med spelarna för det ger inte direkt positivt tänkande, är scenariot att Liverpool plötsligt måste jaga ett eller två mål. Det behöver inte påpekas hur obekväma vi har sett ut i det läget under säsongen och tro mig: Milan är inget Olympiakos. En annan matchbild är den där vi håller en uddamålsledning, men släpper in en sen kvittering likt i Carling Cupfinalen. I det läget måste vi ta ett par kliv framåt i planen och inte bara låta nästa anfallsvåg skölja in ytterligare ett mål.

Nyckelspelare och avgörande moment

"Det är den typen av spelare som kan vara osynlig en hel match för att plötsligt dyka upp, få en chans och avgöra matchen." Hört den någon gång? Hört den till leda? Hört den om nästan varenda anfallare som beträtt en fotbollsplan? Kanske inte riktigt det sista, men om det finns någon forward i fotbollsvärlden där citatet inte bara faller som en trött floskel så gäller det snipern från Ukraina: Andriy Schevchenko.

Schevchenko har styrkan att hålla undan motståndarna, en kuslig förmåga att alltid stå rätt när bollen dimper ner i straffområdet, timing i löpningarna och dessutom speluppfattning. Ett tremannaanfall bestående av Ronaldo, Shevchenko och Henry vore nog förresten det mest skräckinjagande du kunde ställas inför på den här sidan Kicki, Bettan & Lotta, men nu är ju inte det här en krackad version av CM 05, så vi koncentrerar oss på enbart Schevchenko.

Få anfallare har den kombinationen av råstyrka och explosivitet (det som Emile Heskey hade potentialen för, men tyvärr nog aldrig kommer att utveckla fullt ut) som gör att du samtidigt måste vara beredd på en stenhård luftduell och en kvick vändning och avslutning. Shevchenko är utan tvivel den enskilde spelaren i Milan jag fruktar mest och som kommer att ge mig hjärtsnörp varenda gång han får bollen inom 30 meter från mål.

För att avväpna Schevchenko (CL 2004/05: 6 mål, 1 assist) krävs också att Cafù (3 assist) inte får utrymme att motta inlägg på sin kant och att en spelare som Andrea Pirlo (1 mål, 3 assist) inte tillåts utrymme för att styra spelet på offensiv planhalva. Milans mittfält har inte stått att känna igen sedan den andra halvleken hemma mot PSV och lyckas Liverpool vinna det centrala mittfältet har vi skaffat oss ett bra grepp om finalen.

Som Milanredak skriver i sin genomgång av Liverpool ligger en fara för dem i att Cafù blottar väldiga ytor bakom sig när han gått på offensiven och att utnyttja ytorna på vår vänsterkant kommer att bli en nyckel i matchen. På den andra kanten handlar det snarare om att utnyttja kvickhet och snabba vändningar mot de mer tröga Paolo Maldini och Jaap Stam. Framför allt Milan Baros och Luis Garcia hoppas jag har fått i uppdrag av Rafael Benítez att sätta hård press på Milans högerförsvar och få med dem i löpdueller. Precis samma sak som Ancelotti lär säga till sina spelare att göra mot Carragher och Hyypiä alltså.

Jokrar

Har du en gång råkat tänka "och alla hönsen sa ka-ka, ka-ka" när du bevittnat Kaká (2 mål, 4 assist), eller Ricardo Izecson Dos Santos Leite som det står i dopattesten, i en match är det kört och jag är ledsen att just ha förstört finalen för er som inte hade gjort det... Kaká ligger bakom många mål, om han nu inte gör dem själv, och kommer definitivt inte att dra sig för att skjuta. Känns som den trixigaste av våra motståndare och om någon lyckas överlista Liverpoolförsvaret med ett konstnummer lägger jag mina pengar på att tröja nr 22 låg bakom.

Djibril Cissé har ett så stort självförtroende att Liverpool fick chartra ett extra plan till Istanbul och om det finna en lugn spelare tillhörande varje lag på onsdag kväll så är det Paolo Maldini och Cissé. I den förstes fall är det en fråga om rutin medan det för Djib handlar om glädje och den nästan osannolika utvecklingen att han över huvud taget kan sparka på en boll den 25 maj. Jag vet inte vad som står skrivet på de sista sidorna i CL-boken, men räkna med att Cissés namn dyker upp.

Tidigare möten

Trots att Milan och Liverpool tillsammans har spelat över 500 matcher i Europa genom åren har de aldrig mötts annat än i en träningsmatch för tre år sedan som slutade 2-1 till Liverpool.

Milan har stött på engelskt motstånd vid 24 tillfällen, vilket har slutat med nio segrar, åtta oavgjorda matcher och sju förluster. Faktum är att de endast hade vunnit en av de åtta senaste matcherna mot engelska lag (2-0 i Supercupsfinalreturen mot Arsenal 1994) när de besegrade Manchester United med 2 x 1-0 i åttondelsfinalen tidigare i år.

Liverpool har ställts mot italienskt motstånd vid 15 tillfällen och har sex segrar, två oavgjorda matcher och sju förluster om vi räknar straffavgörandet mot Roma 1984 som en vinst.

Det finns dock en speciell sak som förbinder onsdagens kombattanter trots allt och om det kan du läsa mer HÄR.

Stadion & domaren

Byggandet av Atatürkstadion inleddes i december 1998 och projektet slutfördes tre år senare i oktober 2001. Istanbuls olympiska kommitté hoppas kunna anordna sommarspelen 2012 i staden och det var de som finansierade bygget. Stadion designades av de franska arkitekterna Michel Macary och Aymeric Zublen med tanken att det skall vara en multisportanläggning för alltifrån långdistanslöpning till fotboll. Följaktligen rör det sig om en gräsmatta omgiven av en oval löpar- och friidrottssektor, något som inte är direkt optimalt för en fotbollsmatch.

Arenan rymmer 80 000 åskådare, men endast cirka 70 000 av platserna kommer att vara tillgängliga för Champions Leaguefinalen på grund av säkerhetsskäl, mediala krav på utrymme samt oviljan att erbjuda platser med dålig sikt.

Västra sidan av stadion innehåller tre läktarsektioner, samtliga täckta av tak. Den östra består av två sektioner, där den översta är täckt. Både den södra och norra änden är helt öppna och det är i den senare som Travelling Kop kommer att befinna sig.

Huvuddomare på onsdag blir 40-årige spanjoren Manuel Enrique Mejuto González och han flankeras av tre landsmän, så det lär inte behöva bli några kommunikationsproblem med tanke på Liverpools spanska inslag. Mejuto dömde både Liverpools minnesvärda hemmamatch mot Olympiakos samt Milans 1-0-segrar mot Manchester United.

Liverpool

Vi gavs ingen chans mot Juventus och lika liten om inte än mindre chans mot Chelsea. "Ni åker på stryk med 0-2 hemma och fixar kanske 1-1 i returen när det är avgjort" och liknande fick man höra, men jag säger inför finalen som jag har sagt inför varje match sedan första kvartsfinalen:

Hela säsongen har vi lyft oss spelmässigt i Champions League jämfört med Premier League och jag vet att samtliga spelare kommer att ge allt tills domaren blåser av. Så länge jag slipper en målvaktstavla, ett självmål alternativt ett lika förödande försvarsmisstag eller en domartabbe som avgör matchen så tar jag resultatet.

När det gäller startelvan är den ganska given till nio eller tio elftedelar. Följande är laget som jag tror att Benítez sänder ut på Atatürkstadion mot Milan:

Dudek
Finnan Carragher Hyypiä Traoré
Hamann Alonso
Garcia Gerrard Riise
Baros



De positioner som är lite osäkra gäller en av mittfältsplatserna där Harry Kewell eventuellt skulle kunna vara aktuell, men jag tror att Rafa föredrar Dietmar Hamanns rutin och defensiva kvalitéter för att få grepp om mittfältet och hålla i bollen inledningsvis. Det andra frågetecknet rör huruvida Djibril Cissé startar i stället för Baros.

Det enda som oroar mig inför finalen rent konkret är våra båda utposter Jerzy Dudek och Baros. Det förstnämnda kan förstås bara vara ett sätta att ha något att oroa sig över - om allt hade känts lugnt hade jag börjat bli rejält orolig - men Baros måltorka och ineffektivitet är ett stort orosmoln. Det kommer inte att erbjudas särskilt många öppna målchanslägen och det är ett måste att sätta dem om vi skall vinna. Hittills i Champions League har vi lyckats göra mål på de mest oväntade och spektakulära sätt, men förr eller senare blir vi tvungna att trycka in ett skitmål och det ligger främst på Baros lott att fixa dem.

Med tanke på Benítez taktiska fingertoppskänsla och att Istanbul ofta benämns som porten till Asien tar vi avslutningsvis och gläntar på dörren till öst och tar med oss lite strategisk visdom från den kinesiske filosofen Sun-Tzu som författades för 2500 år sedan:

"Om du känner fienden och känner dig själv
behöver du inte frukta ens hundra strider
"



Stöd våra sponsorer







Det är tack vare dem
sidan lever!

Mattias Herner2005-05-24 01:00:00

Fler artiklar om Liverpool