Hur gick det till?
Stefan Elofsson med en krönika från samma natt som Liverpool blev bäst i Europa igen.
Så skriver dom in sig i historieböckerna; Vladimir Smicer och Jerzy Dudek. För den ena var detta den sista matchen i Liverpooltröjan, för den andra gäller kanske samma sak. Kanske var det det minst märkliga den här kvällen.
Jag trodde att jag visste något om fotboll före den här matchen men det gjorde jag inte. Och ingen annan visste något heller. Liverpool behövde ett tätt försvar, första målet och effektiva kontringar. Annars var det kört. Istället fick dom 3-0 i baken och matchen var avgjord. Den var död och Liverpool var avklätt på ett sätt som man oftast bara ser när det skiljer divisioner mellan lag.
Eller ja, Liverpool var inte urusla, men det var helt enkelt inte deras match.
Vad som vänder matchen har jag fortfarande ingen aning om, men sannolikt har det med Gerrards mål att göra. Att det kom så tidigt och att det var just han som gjorde det.
Fram till halv tio igår kväll hade lagkaptenen gjort två ganska släta figurer när det vankats final den här säsongen, men som högerback i den andra halvleken var han fullständigt lysande.
Det som i övrigt sker efter paus vet jag inte ens om Rafael Benítez har förstått, men tro mig när jag säger det; Han kommer att hyllas för det. Han tillhör nu ett illustert sällskap.
Från minut 70 och framåt står Carragher för en heroisk insats, men sett över hela matchen var han inte fenomenal. Vi trodde att det var en nödvändighet. Tydligen var det inte det.
Egentligen har jag svårt att peka ut någon som var riktigt fantastiskt bra. Jag vet inte ens om Benítez var på topp. Valet att spela med Harry Kewell från start föll inte särskilt väl ut. Liverpools mittfält tvingades till att slita som djur i defensiven vilket medförde att det inte gavs någon tid för offensiva initiativ. Alonso och Gerrard, dom hade ingen rolig första halvlek.
Milan däremot, hade 3-0 med sig i paus och ett spel som till fullo motiverade ledningen.
Jag vet som sagt inte vad som hände sen, men ibland är livet helt enkelt härligt och Liverpool är tamejfan bäst igen. Inga ord, inga aforismer, inga dikter, ingenting kan beskriva hur det var att uppleva den här matchen. Fast det är heller inte svårt att förstå. Det räcker att titta i ögonen på Carragher och Gerrard efter att Dudek räddat den sista straffen.
Denne Dudek förresten. Den skymfade, uthängda och kanske till och med ratade keepern. I den här matchen skrev han in sig i historieböckerna för evigt och i förlängningen hittade han på en räddning som inte finns. Och som heller inte kommer att finnas efter den 25 maj 2005.
Jag har varit arg på Dudek många gånger, men här och nu tar jag tillbaka allt och hävdar motsatsen.
Antagligen skrattar ni också åt tanken på att en match av den här typen kan beskrivas med ord. Därför plockar jag för säkerhets skull ut ett litet stycke spelaromdömen ur min matchrapport. (Ni har säkert inte tänkt läsa den ändå menar jag.)
Jerzy Dudek: För att han uppfann räddningar som egentligen inte existerar och för att han såg sin chans att återupprätta sig själv och sin heder. Han såg den och tog den.
Vi vet inte om detta var hans sista match i Liverpooltröjan, men vi vet att han för alltid kommer att ha en särskild plats i våra hjärtan.
Steven Gerrard: För att han spottade upp sig efter den miserabla första halvleken och ledde laget som en stor Liverpoolkapten ska göra.
Jamie Carragher: För att han är Jamie Carragher.
Och till er övriga, men kanske framförallt Rafael Benítez: You have made the people happy.
Strax efter slutsignalen ringde en god vän till mig från arenan. Jag ville egentligen åkt med, men det blev inte så. Nu fick jag höra You'll never walk alone över telefonen, och för det kommer jag alltid att vara tacksam.
Fast jag borde förstås ha rest med honom.
Han kan ju alltid säga att han var med på Atatürk.
