Känslostormar
Magister Grafström försöker begripa verkligheten. Det går inte särskilt bra. Kanske är det känslorna som rubbar den?
Känslostormar är ett intressant fenomen som man inte riktigt vet om man egentligen vill uppleva. Att slitas mellan himmel och helvete är direkt jobbigt för själen, men det är också denna "kick" som är min drog. Utan detta skulle jag nog inte tycka att fotboll var lika intressant, åtminstone ur ett passionsperspektiv. Som analytiker går det fortfarande att inse detta kulturfenomens storhet. Det gröna fältets schack och allt det där.
Alla som tycker att Liverpool spelar en tråkig och defensiv fotboll måste öppna ögonen och faktiskt se hela matcherna. För övrigt så spelar det kanske inte någon roll hur defensivt vi spelar, bjud in oss till finalen direkt och det blir en upplevelse oavsett vad som händer. Framför allt i Europa, det torde väl vara rätt uppenbart att de två bästa finalerna i Europa på den här sidan 2000 måste vara gårdagens final i Champions League och UEFA-cupfinalen 2001 mellan Liverpool och Alaves. Det om något borde ge oss en plats i Champions League till nästa år. För i går stärkte vi varumärket Uefa Champions League rejält. Vi lyckades med det så gott som omöjliga, och det är som hämtat ur vilken hjältehistoria som helst. Det är sådant som skapar legender.
För mig personligen har känslorna varit i gungning ett rejält tag nu. Sedan nästan två veckor tillbaka har jag haft problem med sömnen, eller mer korrekt att somna. Jag har ältat laguppställningar, spelfunderingar och annat i timmar under tiden jag försökt somna.
Sedan kom 25 maj 2005. Jag passade så lämpligen på att fylla just 25 år den 25 maj 2005. På skämt har jag besvarat alla "vad önskar du dig" med samma svar: Att Liverpool vinner Champions League så klart.
Oavsett hur det skulle gå så skulle känslorna i alla fall sättas i rejäl gungning. Men för mig startade det kanske lite tidigare. Nyss hemkommen från jobbet ringer telefonen. Det är flickvännen som säger att hon inte har tid att prata just nu, hon är uppe i ett grupparbete men hon säger att vi får höras lite senare. "Bra" hinner jag tänka, för i just den stunden hade jag fortfarande inte ätit, hunnit göra tårta till mina gäster eller förbereda någonting annat (än mindre lyckats klura ut hur i h-vete det skulle gå in så många personer i vardagsrummet när finalen sparkade igång). Utökade steglängden till det dubbla för att möta en kusin som skulle komma för att gratulera och se matchen tillsammans med mig, jag hinner runt hörnet och möter Therese. Min flickvän, som jag nyss pratat med i telefon, som då var i Umeå. För första gången i mitt liv så drabbades hjärnan av total kortslutning. Något gick inte riktigt fram, för det här var helt enkelt inte möjligt. Men hon stod där, med 25 rosor i handen. Känslostormen hade börjat.
Matchstart. Jag har precis hunnit visa mina oerhört vackra Liverpoolölunderlägg som jag fått i gåva och Milan vinner en ganska billig frispark efter ett (om jag inte minns fel) halvslarvigt ingripande av Djimi Traoré. Första tanken är att "åh nej, skall det bli en sån match där domaren blåser för allt som finns och inte finns". Sedan ser jag hur Milan ställer upp i straffområdet och hur Andrea Pirlo, utpekad som hotet nummer ett av mig tidigare i veckan, ställer upp för att slå in bollen mot väntande Milanspelare. Jag hinner yppa ett "det här känns inte alls bra, inte ett dugg bra faktiskt" innan Pirlo slår in bollen och Paolo Maldini drar in den i mål. Matchuret står på 52 eller 53 sekunder. Känslostormen fortsätter, men byter brutalt perspektiv.
Sedan följer en halvlek där Milan pulveriserar oss. Trots detta så finns ändå hoppet, det är bara ett mål och allt kan hända i fotboll för att dra några klyschor. Plötsligt har Liverpool ett mycket misstänkt läge för straff. Alessandro Nesta ligger ned och ser ut att täcka bollen med armen eller handen. Konspirationen är total bland mina gäster, och när reprisbilden på incidenten dyker upp så placeras bilden på ett sådant sätt att när Nesta rör bollen med handen/armen så är bara hans huvud och gräsmattan i bild. Silvio Berlusconi har köpt matchen, RAI står för sändningen och andra teorier dyker upp. Det blev dock en fråga att älta för att kunna ha något att prata om, för Hernan Crespo gör snabbt två mål och matchen är över.
Dietmar Hamann tas in i halvtid och jag är i det här läget övertygad om att det är för att bevaka 0-3 i baken. Jag antar att jag befinner mig i känslotornadons centrum, för där skall det vara helt lugnt. Lugnet har lyckats infinna sig, troligtvis för att jag nu lyckats acceptera att nu blir det förlust, det spelar inte någon roll längre hur stor den blir men det blir förlust.
Liverpool spelar lite bättre i andra och när Steven Gerrard nickar in 1-3 tänker jag faktiskt "skönt, nu kan vi åtminstone säga att vi var med i matchen när ingen kommer ihåg hur den faktiskt spelades". Ögat registrerar hur Gerrard manar på sina mannar, men framför allt hur han med tydliga rörelser engagerar Liverpoolpubliken. Tydligen har de sjungit "We're gonna win 4-3" under pausen och kanske har någon lyckats kläcka ur sig detta till spelarna. Supportrarna som har varit så otroligt viktiga i matcherna mot Olympiakos, Juventus och Chelsea skulle uppmuntras. "Fortsätt med det ni är bäst i världen på så skall vi försöka uträtta stordåd" läser jag in i Gerrards vevande så här i efterhand.
Det är inte förrän Vladimir Smicer trycker in 2-3 som jag lämnar stormens centrum och kastas upp i ett lyckorus. Känslostormen är igång igen, med full kraft och återigen med ett nytt perspektiv. Jag hinner knappt sätta mig förrän det återigen är dags att flyga upp och skrika på straff. Efter alldeles för lång tid får Xabi Alonso faktiskt skjuta straffen, och jag begriper fortfarande inte vad Milanspelarna diskuterar med domaren innan Alonso skall skjuta.
Denna Alonso, som jag i min enfald trodde skulle vara säkerheten själv på straffar, missar. I det här läget är stormen så intensiv att jag slungas från himlen till helvetet med en så hög hastighet att det säkert går snabbare än tiden, och när Alonso trycker in returen slungas jag, likt ett bungyjump upp igen med en våldsam kraft. Känslostormen är så intensiv att det går att ta på den i rummet.
Sedan följer en förlängning som återigen spelmässigt ägs av Milan. När så Chansen kommer så är det helt fel spelare (ur mitt perspektiv) som får den, Andriy Schevchenko. Jerzy Dudek, allt är förlåtet. Jag skulle aldrig få för mig att hoppa bungyjump, men nu har jag gjort det två gånger känslomässigt under loppet av en timme. Hjärtat har nog hoppat över både ett och två slag.
Sedan följer straffar. Detta fotbollens lotteri. Den här gången skulle det visa sig att Dudek verkligen skulle bli hjälte på allvar. Tre räddningar i en straffläggning är en mer än vad man kan begära. Behöver jag säga att straffläggning i sin natur är extremt intensiva känslostormar?
Att sedan se Gerrard ge bucklan en liten puss innan han höjer den i skyn och sedan vägrar släppa den är en känsla som jag verkligen unnar honom och supportrarna på plats och överallt i hela världen. Vi är bäst i Europa!
