Champions League i ett perspektiv
- Del I: En historisk tillbakablick
Ett försök att sätta in Liverpools Champions Leagueseger i ett sammanhang och diskutera turneringens för- och nackdelar tar sitt avstamp i en återblick över Europacupens femtioåriga historia.
Sommaren 1953 hade stadionstrålkastarna premiär på Wolverhampton Wanderers hemmaarena Molineux och premiärmatchen spelades mellan Wolves och en Sydafrikansk hopplockad elva. Under de följande månaderna spelade Wolverhampton en rad "strålkastarvänskapsmatcher" (floodlight friendlies) mot utländskt motstånd i form av Racing Club (Argentina) och Spartak Moskva (USSR) följt av det BBC-sända mötet med Honvéd (Ungern). Honvéd innehöll en rad av The Magical Magnyars från det ungerska landslag som hade spelat skjortan av England två gånger, men Wolves vann med 3-2 och deras manager Stan Cullis förklarade dem då som världsmästare.
Det var allt som Gabriel Hanot, chefredaktör på L’Équipe och sedan länge förordare för en europeisk klubblagsturnering som skulle spelas under strålkastarljus (det vill säga kvällstid mitt i veckan, något som möjliggjorde att arbetarklassen skulle kunna närvara), behövde. "Innan vi förklarar Wolverhampton som oslagbara borde de resa till Moskva och Budapest. Det finns dessutom andra internationellt framgångsrika välkända klubbar som AC Milan och Real Madrid för att nämna två. En global, eller åtminstone europeisk, klubblagsturnering som är större och mer prestigefylld än Mitropacupen och mer originell än en turnering för landslag borde startas". Mitropacupen var en av de första stora internationella europeiska klubblagsturneringarna med premiärmatch den 14 augusti 1927 och innehållande representanter från Ungern, Österrike, Tjeckoslovakien samt Juguslavien första säsongen.
Många möten blev det
På en UEFA-kongress i Wien den 2 mars 1955 lades Honveds förslag fram och L’Équipe hade ursprungligen ett antal av 16 lag i tanke för turneringen, men inkluderade 18 namngivna lag i sitt förslag till UEFA, eftersom de förväntade sig ett par återbud. Det är ganska anmärkningsvärt att fler än hälften av lagen som föreslogs inte var regerande mästare, så det som vi kan se i dag är alltså egentligen inte något nytt. Vi kan även notera att Hanot & Co poängterade att de inte ville skapa ett monopol med sin organisation eller att exploatera den kommersiellt. Efter det andra mötet den 2 april i Paris byttes fyra lag ut (bland annat fick Malmö FF lämna plats åt Djurgårdens IF) och Chelsea FC tackade nej för att de inte ansåg att Europacupens spelschema gick att samordna med den engelska ligans och Londonlaget ersattes av WKS Gwardia (Polen).
UEFA vägrade dock inledningsvis att organisera Europacupen för Mästarlag och i stället stödde de skapandet av ytterligare en ny cup, Mässcupen eller Inter-Cities Fairs Cup (som sedermera övergick i just UEFA-cupen). Förslaget lades fram av de styrande organen i de städer som årligen höll branschmässor och eftersom alla organisatoriska utgifter här ålades det lokala stadsstyret var det ett tämligen riskfritt företag för UEFA att haka på.
För att reda ut begreppen kallade FIFA till ett krismöte i London den 7 maj 1955 och resultatet av mötet blev ett godkännande av tre europeiska cupturneringar: L’Équipes turnering, UEFA:s Inter-Cities Fairs Cup samt Mitropacupen. Tio dagar senare höll den nystartade exekutivkommittén för Europacupen för mästarlag sitt första sammanträde i Madrid, där de godkände FIFA:s direktiv som bland annat medförde att UEFA trots allt skulle organisera och övervaka den nystartade cupen.
Den 21 maj hölls ytterligare ett möte mellan UEFA-representanter och exekutivkommittén, där UEFA tog på sig ansvaret för Europacupen och UEFA-presidenten, danske Ebbe Schwartz, installerades inom kort som president för en nyformerad exekutivkommitté.
Slutligen var allting på plats inför säsongen 1955/56 och den 4 september 1955 spelades den allra första matchen i Europacupen för Mästarlag, eller kort och gott Europacupen, mellan portugisiska Sporting SP och jugoslaviska FK Partizan.
Så var det igång
Stackars Wolverhampton fick inte behålla sin självpåtagna världsmästarkostym särskilt länge, eftersom laget som dominerade sent femtiotal i Europa hette Real Madrid, innehållande spelare som Di Stefano, Puskás och Gento. Reals segertåg kulminerade i finalen mot Eintracht Frankfurt 1960 som spanjorerna vann med 7-3 inför 135 000 åskådare i en match som hade allt – utom att vara särskilt spännande...
En imponerande rivstart av Real Madrid som efter fem raka segrar dessutom fick behålla bucklan, men efter en seger 1966 tog laget faktiskt bara ytterligare en inteckning i Europacuppokalen fram till 1998, ett faktum som kan vara värt att notera. Jag nämner det för att understryka hur svårt det är att vinna turneringen (det var ju inte direkt så att Real var på dekis 1961-1998) och en blick tillbaka genom Europacuphistorien avslöjar också snabbt att det är en liten skara av klubbar man sällar sig till i händelse av seger och de som har lyckats vinna turneringen fler än två gånger kan räknas på en hand. När vi går in i mer detalj på segrarna är det dock en annan tendens som träder fram och som jag skall återkomma till lite senare.
En av 21 klubbar
Liverpool blev den femtionde segraren i Europacupen/Champions League och under denna period har 21 lag turats om att lyfta bucklan. Av dessa har tio lag endast vunnit en gång:
Borussia Dortmund (1997), Olympique de Marseille (1993) Barcelona (1992), Röda Stjärnan Belgrad (1991), PSV Eindhoven (1988), Steaua Bukarest (1986), Hamburg (1983), Aston Villa (1982), Feyenoord (1970) och Celtic (1967).
Sex lag har tagit två segrar:
FC Porto (1987, 2004), Nottingham Forest (1979, 1980), Manchester United (1968, 1999), Juventus (1985, 1996), Internazionale (1964, 1965) och Benfica (1961, 1962).
En kort paus för att konstatera att jättar som Barcelona och Juventus bara har en respektive två segrar trots fyra respektive sju finaler. Faktum är att Juventus har Europacupens sämsta finalfacit av samtliga tillsammans med Benfica (2/7) och hade finalen mot Liverpool 1985 flyttats som den borde hade det kanske varit ännu sämre, men vi var ändå knappast värdiga att vinna den gången.
Det jag ville lyfta fram var hur segern/segrarna i Europacupen nästan genomgående markerar klubbarnas respektive verkliga guldåldrar och i många fall handlade om att de med internationella ögon sett "dansade en sommar" eller i bästa fall två. Tre av dubbelklubbarna tog också sina segrar två på varandra följande säsonger. I flera fall har klubbarna varken före eller efter varit i närheten av samma framgång och utan att klanka ner på någon särskild törs jag påstå att jag aldrig lär leva för att se många av dem upprepa sin bedrift.
Jag menar, vilket realistiskt tidsspan talar vi om för att få se Nottingham Forest i en Europacupfinal igen? Eller Hamburg? Eller Steaua Bukarest? Sedan har vi lag som Celtic som i egenskap av att spela i en liga som nio år av tio vinns av ett av två lag kommer att få flertalet chanser, men just på grund av det (den skotska ligans status) kommer att ha svårt att locka till sig stora namn.
Totalfotboll och tysk organisation
Näst upp i maratontabellen hittar vi Ajax (1971, 1972, 1973, 1995) och Bayern München (1974, 1975, 1976, 2001) och här blir den gyllene eran ytterst tydlig. Först ut var den holländska totalfotbollen representerad av en finalförlust för Ajax mot Milan 1969, Feyenoords seger 1970 samt Ajax påföljande trippel med lirare som Johan Cruyff, Johan Neeskens, Arie Haan, Barry Hulshoff och Piet Keizer. Detta var även stommen i det holländska landslag som skördade framgångar internationellt och det samma gällde – och i ännu högre grad – laget som tog över bucklan från Ajax, nämligen Bayern München. Här hette de mest namnkunniga spelarna Franz Beckenbauer, Sepp Meier, Gerd Müller, Uli Hoeness och Paul Breitner. Samtliga nyckelspelare i det västtyska landslaget och som en nästan lite väl lämplig avspegling av Europacupen vann Västtyskland över Holland i den klassiska VM-finalen 1974.
Hur som helst var 1974 inte bara året som Västtyskland besegrade Holland, utan även när Ajax trippel lades till handlingarna för Bayerns trippel. Trots denna enorma dominans av de båda klubbarna under ett par år fick de vänta 22 respektive 25 år på nästa Europacuptriumf. Ett tecken så gott som något på att en eller flera Europacupsegrar inte borgar för omedelbara succéer.
Engelsmännen erövrar Europa
På fem segrar hittar vi numera Liverpool och The Reds tog över från tyskarna och inledde en stark engelsk period med tre lag från England som segrare under åren 1977-84. Hela 70- och 80-talet skördade Liverpool stora framgångar, men det var under perioden 77-84 som laget var riktmärket i Europa och Bob Paisley fulländade Bill Shanklys grund till en bländande vacker passningsmaskin. Med största sannolikhet hade vi fått se mer av den varan i framskjutna positioner i Europacupen under slutet av 80-talet, men avstängningen på sex år efter Heyselkatastrofen omintetgjorde det effektivt (Liverpool fick ytterligare ett år jämfört med övriga engelska klubbar och därför innebar vår senaste ligaseger 1990/91 inte spel i Europacupen).
Men italienarna kommer tillbaka
Bortsett från finalen mellan Röda Stjärnan och Olympique Marseille 1991 innehöll samtliga finaler under 1989-98 ett italienskt lag och mest framgångsrika var AC Milan som vann 1989, 1990 och 1994 samt även var i final 1993 och 1995. Milan har totalt sex segrar (1963, 1969, 1989, 1990, 1994 och 2003) och innehar andraplatsen i maratontabellen. Milan har en viss spridning i sina segrar, men även här hittar vi en tydlig topp under det tidiga 90-talet med fem finalplatser och tre segrar. Marco Van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkaard är spelare som de flesta minns från den tiden.
Real Madrid sluter cirkeln
Real Madrid toppar alltså maratontabellen på totalt nio segrar. Fem togs som redan nämnts 1956-1960 följt av en inteckning 1966. Sedan dröjde det dock hela 32 år innan Real vann turneringen igen och då under namnet Champions League. Segern 1998 följdes upp av vinster 2000 och 2002 och får väl markera en andra internationell guldålder. Fast nu handlade om att inför varje säsong värva världens bäste spelare, eller åtminstone en av dem, och till en början gav det utdelning och tedde sig inte som det numera nästan farsartade självändamålet det har blivit.
Ett gyllene undantag?
Vi har Reals vita eleganter från 50-talet, Internazionales framgångsrika catenacciolag och ett Eusébiolett Benfica under 60-talet, "The Busby Babes" 1968, Brian Clougherans Nottingham Forest 1979-80, Ajax totalfotboll med Cruyff i spetsen tidigt 70-tal följt av Beckenbauers Bayern München och vårt eget Liverpool i skarven mellan 70- och 80-tal samt Milans starka öppning på 90-talet med en holländsk anfallslinje för att nämna ett par av de storslagna konstellationer som har passerat revy under femtio år.
Ovanstående är samtliga referenspunkter i fotbollshistorien (och man kan förstås hävda att man blir så per definition genom att vinna Europacupen, men jag väljer inte den enkla förklaringen) innehållande flera av ingredienserna odödliga lirare, en extremt talangfull årgång av egna produkter, spelare på toppen av sin karriär samt ofta förfining av en specifik lagdel, spelartyp eller spelsystem som sedan bildar skola de kommande åren.
Men inte bara det, för segern i Europacupen har ofta inneburit kulmen, för att inte säga det stora finalnumret under en väldigt lyckosam epok. En naturlig förklaring vore förstås att spelare och kanske även tränare känner att de efter att ha fått lyfta Europacupbucklan har nått så långt de kan i klubben och söker sig vidare i jakt på nya utmaningar, men det är i så fall bara en delfaktor.
Vilket för oss över på Liverpool anno 2005 som inte verkar stämma överens med det här över huvud taget. Var är våra odödliga lirare, extremt talangfulla årgång av egna produkter, spelare på toppen av sin karriär och exakt vilken lagdel eller spelsystem har vi förfinat? Är det inte i stället möjligt att Liverpool är den enda Europacupsegraren hittills som totalt har saknat ett grundspel och dessutom i praktiken har saknat en forward som gör mål? Kommer vårt lag att bli en referenspunkt i framtiden och i så fall i vilket avseende?
Ett försök att närma sig svaren på de här tillspetsade frågorna kommer, men först tar jag en vända via diskussionen som har satt UEFA:s regelverk i lika stort fokus som Champions Leaguefinalen och försöker dessutom bena ut om det är bra eller dåligt att släppa in lag som slutar så dåligt som trea eller fyra i sin nationella liga.
Källor: wikipedia.org, uefa.com, EuropCups Online
