Champions League i ett perspektiv
– Del II: Från prestige till pengar
Hur skall UEFA lyckas behålla statusen på turneringen samtidigt som de bästa lagen verkligen får delta (ja, du läste rätt) och spelar den frågan egentligen någon roll när det som i slutändan avgör väl ändå handlar om vilken klubb som genererar störst öl- och tröjförsäljning?
Alla lag – misslyckade såväl som framgångsrika – är barn av sin tid och måste bedömas utefter vilka kvalitéer som efterfrågades då samt vilka regler som konkret gällde. Tillåtelse att låta målvakten plocka upp bollen efter en bakåtpassning, Bosmanövergångar, restriktioner gällande antalet utlänningar/icke-EU-spelare samt offsideregelns utformning är för att bara nämna några, faktorer som starkt format "före och efter"-perioder i fotbollens historia.
När de engelska klubbarna återigen gavs inträde 1992 led de starkt just av att antalet utlänningar i laget även gällde spelare från EU-länder och som följd inte kunde mönstra sina starkaste elvor. Resultatet blev att lag som Arsenal, Leeds United, Manchester United och Blackburn Rovers hade svårt att göra sig ett namn på kontinenten och ofta förlorade mot svagare lag (trots i praktiken starkare spelartrupper). 1996 räknade UEFA inte längre spelare från EU-länder som utlänningar.
Säsongen 1992/93 markerade övergången av Europacupen till Champions League och införandet av ett inledande gruppspel, men 1997-98 innebar ett kanske lika stort steg i Europacupens historia när även andraplacerade lag i vissa europeiska ligor gavs tillträde till turneringen och två år senare till säsongen 1999/2000 släpptes tredje- och fjärdeplacerade lag från de högst rankade ligorna i Europa in i turneringen via ett inledande kvalspel.
Nu var det inte längre rätt att tala om Mästarcupen, eftersom fjärdeplacerade lag flertalet poäng bakom segrarna i sin liga hade möjlighet att göra sig ett namn i turneringen efter kvalspel mot oftast tämligen överkomligt motstånd och en viss charm med Europacupen har onekligen gått förlorad. Det är också aningen ironiskt att namnet Champions League valdes, eftersom det starkt antyder att det är just mästarnas liga.
På jakt efter balansen
Jag är anhängare av en återgång till det rena cupformatet, även om jag anser att utformningen med ett inledande gruppspel följt av cupspel med start i åttondelsfinalen är ett helt okej alternativ. Fokus skall dock ligga på cupspel, det vill säga en utslagsturnering, även om man här får ge UEFA en liten eloge för att ha träffat mer rätt med turneringsnamnets andra led Liga som antyder just liga i stället för cup som i Europacupen.
Låt oss då utgå från en turnering endast för ligasegrare (gruppspel+cup eller enbart cup) och direkt inse ett uppenbart problem. Skall man fortfarande kunna tala om en liga för de bästa lagen känns det inte helt rätt att bereda plats för lag som Sheriff Tiraspol, FH Hafnarfjardar, FBK Kaunas, Haka Valkeakoski, Wisla Kraków och för all del Malmö FF (samtliga vinnare av sin nationella liga senast avslutad säsong).
Dessa ligasegrare runtom i Europa skulle alltså ta plats i stället för Arsenal, Milan, Inter, Real Madrid och Villarreal (för att plocka ett par av de andra- och tredjeplacerade lagen i de högst rankade ligorna). Okej, ligasegrarna skall självklart vara med, men vi låter ytterligare ett par lag vara med och dessa plockas från de ligorna som är de starkaste och mest konkurrenskraftiga. Hmmm, då behövs någon form av relativ rangordning som rankar lagen sinsemellan och därigenom även de olika ligorna. Kanske ett poängsystem efter hur lagen står sig mot andra lag och där en seger mot ett bra lag ger fler poäng än en vinst mot ett sämre lag. Dessa poäng sammanställs sedan till en form av... koefficient.
Precis, detta till synes ganska intuitiva resonemang slutar precis där vi är i dag och man kan beskylla UEFA för mycket, men deras utökning och förändring av Europacupen och Champions League har ganska säkert följt ovanstående resonemang i en strävan efter fotbollens bästa(*). Det vi har fått se är en övergång från ytterläget "endast mästare har tillträde, punkt, slut" till det andra ytterläget som ser vissa nationella ligor kunna skicka upp till fyra (eller vem vet, kanske fem?) lag för att inte låta blåbärsligorna vinna en plats enbart i egenskap av sin blotta existens. Som vanligt är ingen av ytterligheterna optimal, men i det här fallet ser jag inte ens en perfekt lösning skymta däremellan, även om jag känner att fyra lag är någon form av smärtgräns. Okej, att man vill kunna plocka med flera lag från de stora ligorna, men om någon form av exklusivitet skall kunna behållas får det inte springa iväg längre.
Så var går gränsen mellan exklusivitet och att fortfarande kunna kalla turneringen för den innehållande de bästa lagen (för faktum är att om alla utom ettorna i La Liga, Premier League, Serie A, Bundesliga och så vidare skickades till UEFA-cupen så skulle den innehålla ett större antal bra lag)? Tja, det är nog en smaksak och själv tycker jag att två, absolut max tre lag från de stora ligorna kombinerat med kval för de lägst rankade seriesegrarna runtom i Europa skulle kunna vara en acceptabel kompromiss. Någon diskussion om det exakta kval- och turneringsupplägget är dock inte särskilt intressant här och nu och jag skall i stället peka på en rejäl fördel samt en oroväckande nackdel med att släppa in fjärdeplacerade lag i Champions League med hjälp av två helt fabricerade framtidsscenarion.
Bästa lagen alltid med
Vi börjar med fördelen och en aspekt som jag tycker väldigt sällan, för att inte säga aldrig förs fram och det är att de bästa lagen år X inte nödvändigtvis är de bästa lagen år X+1, när de verkligen deltar i turneringen. Real Madrid vinner La Liga 2009/10 och Valencia kommer fyra. I den stränga varianten ges enbart Real inträde till Champions League 2010/11 och Valencia får klara sig med UEFA-cupen medan det i nuvarande form ges en chans till kvalspel för Valencia att ansluta till Real Madrid i Champions League. Nu råkar det vara så att säsongen 2010/11 blir en riktig mellansäsong för Real med långtidsskador på två nyckelspelare samt ekonomiska bekymmer i klubben medan Valencia tar avstamp i sin fjärdeplats och tack vare ett par succéförvärv under sommaren utan konkurrens är Spaniens och ett av Europas bästa lag. I den stränga varianten är dock den inbördes standarden 2010/11 helt ointressant eftersom du spelar på gamla, som i en säsong gamla, meriter. Ett ganska konstruerat exempel som med viss övertydlighet visar att man faktiskt genom att minska på exklusiviteten kan öka chansen att få med de allra bästa lagen.
Det finns inga genvägar...
Nu den mindre lyckosamma utvecklingen och som exempel väljer jag ett annat lag i vitt, nämligen Leeds United. Leeds har efter ett par svåra år i Coca-Colaligan tagit sig upp i Premier League och tack vare en mycket stark ungdomsårgång samt billiga förstärkningar med rutin kniper laget en fjärdeplats i Premier League 2009/10 bakom vinnarna Liverpool. Nu skall det satsas i Yorkshireklubben och inför 2010/11 tömmer klubben kassareserverna och värvar det som värvas går. Leeds lyckas knyta till sig ett par riktiga toppnamn och laget överraskar genom att förutom att ta sig igenom kvalet även vinna sin grupp i Champions League under hösten. Formen i ligan blir lidande när toppspelarna matchas hårt i Europaspelet och avsaknaden av bredd i truppen börjar synas, men det är ju bara höst och publiken får sitt mot lag som Barcelona och Ajax.
Leeds tar sig till semifinal mot ett Valencia som visserligen slutade fyra i La Liga den föregående säsongen, men nu är ett fullfjädrat mästarlag och trots en rejäl kämpainsats får engelsmännen se sig besegrade. Med tio ligaomgångar vaknar klubben upp ur drömmen och inser att de bara har åtta poäng ner till strecket och två av toppmålskyttarna på skadelistan. Leeds reder ut stormen, men slutar inte bättre än tolva i ligan, långtifrån spel i Europa den kommande säsongen. Sponsor- och tv-intäkterna från Champions Leaguesäsongen räcker bara till för att täcka de dyra nyförvärvens löner samt nästa säsongs uteblivande av europacupspel och ytterligare ett år senare ser klubben sig nödgad att låta toppnamnen gå. Inte nog med det, eftersom finanserna är så svaga har de inte råd att säga nej när toppklubbarna i Premier League lägger bud på de framgångsrika och unga egna produkterna. Ett år senare är Leeds tillbaka i Coca-Colaligan.
En chans till fördärv
Självklart skall man satsa rejält om man verkligen skall satsa, men en Champions Leagueplats kan bli en förrädisk genväg till toppen som slutar i kvicksand eller en oforcerbar djungel. Alla vet att det är så mycket pengar inblandade att möjligheten att få tillhöra krösusklubbarna får klubbstyrelser att tappa all rim och reson eller helt enkelt ta en kalkylerad risk klart medvetna att om det går fel, så går det käpprätt åt helvete. Genom att släppa på tillträdesrestriktionerna finns en överhängande risk att blottlägga klubbar och lag som helt enkelt inte är redo, vare sig spelmässigt eller ekonomiskt, något som det inte var lika stor risk för när endast mästare hade tillträde.
Samtidigt så minskar klart chansen för hjältehistorier och Davidsegrar samt möjligheten för de mindre klubbarna att närma sig toppen ekonomiskt om endast mästarna släpps in. Visserligen ökar då i stället möjligheten för ligasegrare från småländerna att åstadkomma skrällar och stärka ekonomin, men i respektive liga tenderar segregeringen att öka rejält. Det lag som spelar i Champions League drar då in alla pengarna och får störst exponering, vilket i båda fallen leder till ökad möjlighet att knyta till sig de bästa spelarna och nästa säsong öka avståndet neråt ytterligare. Nu rör det sig sällan om ett lag i samtliga ligor, men även om maktpositionen skulle cirkulera mellan två-tre klubbar är trenden lika bekymmersam.
De rika blir rikare
För (*)"för fotbollens bästa" är förstås en sanning med modifikation, eftersom det inte är någon hemlighet att UEFA Champions League är lika synonymt med tv- och reklamintäkter samt sponsoravtal som frisparksmål och följsamt försvarsspel. Huruvida den ursprungliga utökningen av Europacupen i huvudsak drevs av ekonomiska snarare än fotbollsmässiga skäl är kanske inte säkert, men i nuläget har UEFA ingen möjlighet – de har helt enkelt inte råd – att återgå till ett format där Sheriff Tiraspol och FH Hafnarfjardar ersätter Manchester United och Real Madrid. De största klubbarna har i dag distanserat sig så långt före medel- och småklubbarna och har en sådan överlägset mycket större och globalt spridd supporterskara att det rör sig om summor i miljardklassen som förloras av UEFA, deras sponsorer samt elitklubbarna själva om doldisar från moldaviska, isländska och finländska ligan skulle göra entré i stället för dem.
Man kan förstås anse att det nära på monopol som ett fåtal klubbar utövar på medie- och spelarmarknaden måste bekämpas och ett sätt, om än drastiskt, vore att inte låta någon klubb tjäna ännu mer pengar bara för att den redan är just rik, men hur länge tror ni att Amstel, Sony (Playstation 2), Ford och MasterCard (UEFA Champions Leagues nuvarande sponsorer) skulle fortsätta att pumpa in pengar i Champions League bara för att bidra till ett bättre fotbollsklimat och sporra dagens lilleputtlag till att bli jättar om 25-30 år?
Ironiskt nog är det mycket väl det här som kan komma att bli Liverpools räddning och göra att vi spelar i Champions League säsongen 2005/06. Liverpool FC är ett alltför globalt etablerat varumärke genom historien med alltför många potentiella kunder världen över för att hållas utanför av UEFA. Så som segern nu bärgades och finalen utvecklades öppnades dessutom nya ögon för Liverpool och dessa personer måste förstås knytas an direkt, något som svårgörs om The Reds förpassas till mindre frekvent medieexponering. Lägg till det att styrelserum världen över befolkas av män i just den åldern att de växte upp med de stora Liverpoolårgångarna och vi har ytterligare en faktor som jag tror spelar in till vår fördel.
På fredag den 10 juni avlägger UEFA besked om huruvida Liverpool skall ges inträde till Champions League 2005/06 eller inte och jag är ganska övertygad om att det blir ett ja, om än via kvalspel. Flera faktorer spelar in, men bli inte överraskade om det i slutändan var sponsorpåtryckningar och finansiella kalkyler som blev den avgörande faktorn.
Om det verkligen stämmer är vi kanske alla förlorare.