My hometown
En krönika om Gerrardaffären. Signerad Stefan Elofsson.
Den 6 juli blev en sorgens dag för Chelsea. Englands bästa mittfältare Steven Gerrard beslöt sig slutgiltigt för att stanna i Liverpool, och som om inte det vore nog hamnade OS i London.
De blåklädda hoppades förstås på hemstaden Moskva.
Dessvärre gick IOK inte att köpa för pengar (säkert!) och Moskva eliminerades redan i den första röstningsomgången.
Då var Gerrardaffären en mera utdragen process som egentligen varat i över ett år, och frågan var vad som till sist fick honom att fatta beslutet.
Fansen? Säkerligen.
Klubben i hans hjärta? Det spelade nog in.
Hemstaden? Ja, det avgjorde nog till slut.
Det sägs också att han i elfte timmen avslöjade ett sista kontraktskrav:
"Jag vill ha min lön i pund."
Pretendenterna föll då bort en efter en. Real Madrid, Milan, Juventus, Chelsea, Man Utd.
Det är förstås lätt att skoja om eländet en dag som denna, men vad fasen ska man göra? Igår begrep jag ingenting om varför kontraktsförhandlingarna brakat igenom. Jag har ju sett DVD:n från Istanbul, jag har en kompis som var där, jag hörde sången från läktarna.
Hur kan du vilja lämna det?
Idag begriper jag förstås ännu mindre. Fast vad är väl en känsla av dumhet när du har den bottenlösa glädjen att falla tillbaka på. Det är inte värre än en enstaka brännmanet när vattentemperaturen äntligen kryper några grader över 20.
Efter finalen i Istanbul utbrast Phil Thompson i SKY:s sändning att han var övertygad om att Gerrard skulle stanna i klubben. Och med tanke på allt annat hårresande han sa den kvällen kändes det inte säkerställt. Om än något lugnande.
Gianluca Vialli däremot (som satt till vänster om Thompson) trodde inte att Gerrard skulle stanna.
"Han såg inte tillräckligt lycklig ut," menade Italienaren.
"Glad men inte lyrisk."
Man ska väl inte lägga för mycket i dom meningarna, men det sammanfattade på något sätt Gerrards säsong så som jag tror att många fans upplevde den.
För det första fick vi leva med den ständigt närvarande osäkerheten som uttalandet "jag vill se tecken på att klubben är på väg åt rätt håll," hade orsakat oss.
Och inte nog med det. Vi fick också dras med en många gånger liknöjd lagkapten som kunde missa vidöppna mål och ändå inte röra en min.
Därför var det allra mest glädjande att det första som slogs fast var en försäkran om att några upprepningar inte är aktuella.
"Nästa sommar blir det inte så här."
Tack för det.
Gerrard lever nu med ett trovärdighetsproblem som jag ändå tror att han är mäktig att hantera. Gårdagskvällen, däremot, kommer i mitt medvetande att finnas kvar länge som ett skräckfyllt minne av sorg och desillusionering.
Jag försökte söka sanningen i musiken (den lär nämligen finnas där) men lyckades inte för fem öre.
I Bruce Springsteens texter brukar jag alltid finna några rader som beskriver vad jag känner.
Inte igår.
Det fanns ingen rim och reson, ingen logik.
Fast om Huytonsonen får föra Liverpool till toppen av Europa.
Om han får ta med sig bucklan hem till kompisarna och ställa till med kalas.
Om han får göra det, och ändå vill gå till Chelsea. Då är logik ett ord som inte finns.
Ingenting är mera logiskt idag. Men vafan, jag försöker:
Last night me and Kate we laid in bed
talking about getting out
Packing up our bags maybe heading south
I'm thirty-five we got a boy of our own now
Last night I sat him up behind the wheel and said son take a good look around
This is your hometown
Han är i och för sig bara 25, men det var nog hemstaden som gjorde det...
