Enkel, men knappast genial
Nu när det vankas landskamper passar det sig utmärkt för en liten tillbakablick på Premier Leaugesäsongen. En krönika av Stefan Elofsson.
Enkel men genialisk, brukar det heta. Det låter smart.
Det kan till exempel sägas om ett fotbollslags spelidé.
Dock inte alla lags. Newcastle, exempelvis, har en vansinnigt enkel spelidé, men den är väldigt långt ifrån genialisk.
Graeme Souness får enorma summor av sin styrelse och skaffar med hjälp av dessa ett riktigt hyfsat lag. Allt bara för att före match be dom ge allt, löpa på allt, offra sig på allt och skjuta på allt.
Följden blir att Skatorna sliter som djur i ungefär 20 minuter, men har inget hänt då är fighten över.
Förlorad.
En bra dag orkar dom fram till halvtid, men pausen är inte tillräckligt lång för en sådan omfattande återhämtning.
Krafterna är slut och resterande delen blir en pärs, inte bara för fansen.
I gårdagens förlustmatch accentuerades detta och Newcastles brist på harmoni underströks ännu en gång. Man Utd låg och väntade, red ut stormen och anföll sedan.
Ju förr han Souness får sparken desto bättre för fansen.
Och det säger jag inte av gammal bitterhet. I alla fall inte bara.
Chelsea däremot har en spelidé som är komplex men sannolikt också genialisk. Eller väldigt nära åtminstone.
8 gjorda mål är bra, 0 insläppta är ännu bättre. José Mourinho bygger på sikt och ser Premier Leaguesäsongen som en helhet. Matcherna blir deletapper i jakten på något större, till skillnad från Souness filosofi där varje match är slaget vid Trafalgar.
Kör vi skiten ur oss själva tills blodsmaken känns i fontanellerna så finns det en risk att vi tar motståndarna med oss i fallet.
Men förmodligen blir det inte så och där har ni också anledningen till att engelsk fotboll stod och stampade i decennium efter decennium.
Jovisst, britterna vann vid Trafalgar för 200 år sedan, men det kostade på för sjöhjälten Lord Nelson som strök med. Han hade dessutom förlorat både sin ena arm och ett öga vid tidigare strider.
Mourinho har i och för sig en trupp till förfogande som överträffar allt annat någon klubbmanager någonsin kunnat skryta med, men taktiska skillnader är inte svåra att spåra för det.
Det är fort gjort.
Det är förstås oroväckande att frågor om hur Londonlaget ska kunna stoppas från en andra raka titel redan väckts, men det är inte särskilt oväntat. Jag förväntade inte att Chelsea skulle få en enkel resa före säsongen, och det gör jag inte nu heller. Fast nog börjar jag svikta.
Det är trots allt rullat en del kullor ur ryssens byxor den här sommaren också, och det är inga oansenliga spelare som anslutit. £25M för Michel Essien var en tredjedel av Lyons budget vilket får ordet ”vulgärt” att dyka upp i huvudet.
Om Chelsea sätter värdet på en fotbollsspelare så är Milan Baros bara en tredjedel så bra som Shaun Wright Phillips. Det får en att börja fundera.
Hade Andreas Johansson förresten haft en tredjedel av Hernan Crespos fotbollskunnande så hade Chelsea inte haft idel segrar nu, men det är en annan historia.
En tredjedel av den här krönikan kan ni för övrigt både ha och mista. Minst.
Liverpool får så här långt in på säsongen ses som någonting mittemellan Chelsea och Newcastle. Något mera svårbestämt. Premiärmotståndarna Middlesbrough gick på en ordentlig mina i helgen, men 0-0 på Riverside (med mersmak) kändes som en vettig öppning. Kanske klart godkänd, till och med.
Ironiskt nog föddes fler frågetecken efter segern mot Sunderland och med 78 minuter avverkade av Supercupfinalen funderade jag på om det jippot, i Liverpools fall, var uppfunnet för att demonstrera hur det ser ut om laget super före cupfinalen.
Det blev tack och lov ändring på det, men landslagsuppehållet känns ändå välkommet. För Tottenham borta blir en hård nöt att knäcka och Rafael Benítez behöver slipa på mer än en detalj.
Kan vi få lite upptempo i passningsspelet! Och hur svårt kan det vara att tränga in lite folk i boxen? Den är väl inte avgiftsbelagd…
Våra anfallare har över huvud taget haft svårt att imponera på mig inledningsvis.
Allra värst var det förstås hemma mot Sunderland.
Det vore synd om Djibril Cissé om han inte fick chansen att fullfölja en hel säsong i England, men samtidigt visade han upp stora brister i årets hemmapremiär. Var fanns aggressiviteten i straffområdet? Var fanns beslutsamheten och självklarheten?
På det viset gör du aldrig 20 mål i Premier League.
Å andra sidan behöver vi inte någon som gör billiga mål mot bottenlag som Sunderland. Vi behöver få igång någon som producerar över tid. Någon som är stabil, jämn och alltid hittar nätet, oavsett motståndare. För det saknade vi VERKLIGEN ifjol.
There is, indeed, only one Michael Owen.
