Krönika: Liverpool då och nu

Philip Rolf jämför Liverpool då och nu och kommer fram till följande: "Liverpoolspelarna är nog mer än någonsin beroende av varandra. Att hela maskineriet fungerar som en sammansvetsad verkstad. Annars kommer vi enkelt att kunna peka ut syndabock efter syndabock."

Då

Jag satt hemma i soffan med min Owentröja på.
Chips, dippa och en kall Cola stod på menyn.
Canal+ Fotboll var på sedan minst en timme tillbaka.

Studion började, redan efter 15 minuter var jag nervös och förväntansfull och
gick därav ut och rökte en cigarett för att dämpa nervositeten
samt att få klockan att springa fortare mot YNWA-hymnen.

Tillbaka i soffan.
Gerrard kapten som vanligt. Bakom sig har han Alonso och Monstret från Argentina.
Riera står lugn och lyssnar när världens bästa fans sjunger från hjärtat.
Carra säger något lustigt till Reina och båda tittar mot The Kop.
Keane ska få bevisa vad han gör bäst.

Bolton står för avsparken.
Matchen är igång.
Efter redan 35 sekunder har vi erövrat bollen och haft ett halvtaskigt skott på mål.
Inledande 10 minuterna rullar vi boll i back och mittlinje.
Allt ser lysande ut och man ser hur Rafa Benitez sitter lugn vid sidlinjen.
20 minuter in i matchen kommer Keane in från vänsterkanten snyggt överlappad av Riera.
Tittar åt höger, ingen inom räckhåll för en målgivande pass.
Tittar åt vänster, Riera blockad av Cahill.
Tittar ner, skjuter...
Bollen slickar marken och slinker in mellan Jaskilainen och stolpen.
1-0 i den tolfte matchminuten.

Domare Atkinson blåser i sin pipa och matchen är över.
Liverpool vinner med 3-0 hemma på Anfield.
Allt har gått enligt planerna.
Alonso och Mascherano har gjort ännu en lysande match.
Keane gjorde 2 snygga mål.
Gerrard kammade hem flest korrekta pass och flest skott på mål.
Backlinje med kompisen Reina får en extra klapp på axeln för deras hållna nolla.

Detta var en vanlig dag för Liverpool ett par år tillbaka i tiden.
Vi placerade oss högst i tabellen tillsammans med Manchester United och Chelsea.
Vi spelade med rutin, kärlek, precision, en inpräntad plan, men framförallt,
vi hade kontinuitet.

Man ska inte sticka under stolen med att vi även då vann bortamatcher
mot Stoke med udda målet i 87:e genom en tilltrasslad situation.

Men vi vann. Vi vann ofta enkelt. Vi vann ofta komfortabelt.
Vi hade kontroll.

Nu

En solig lördag som förgyller kylan. Jag sitter i min lägenhet med en vän och diskuterar Tevezsituationen. Han är glad då han hejar på United. Jag är glad då jag slipper en världsklasspelare i ett nytt stabilt City.

Denna dag spelar vi mot ett nytt lag.
Ett lag som gillar att rulla boll. Ett lag som har ett par karaktärer med sådan spelglädje att man
blir förvånad att dom inte har kommit till Premier League tidigare. Sist men inte minst krigaren Holt som ställer och styr i deras anfall.
Norwich.

Vår uppställning är som följande.
Reina vaktar buren med hjälp av sin förnyade backlinje.
Steven Gerrard ska hålla kolla på vårt mittfält med hjälp av Charlie Adam. Min tids konstigaste bänkvärmare Kuyt får denna match faktiskt starta före den unga Henderson.

De tänka målgörarna består av Liverpools bästa och mesta avslutare och Premier Leagues ettrigaste spelare, firma Suarez och Bellamy.

Peter Walton blåser denna gång i pipan samtidigt som Suarez petar bollen till ett par snygga Adidasskor tillhörande Bellamy.

För fullständig matchrapport klicka HÄR.

Matchen är över och resultatet blir 1-1.

Nu, ett par år senare har vissa saker hänt. Vi vinner inte längre mot allt och alla, vi vinner inte ens mot nykomlingar på Anfield.

Är vi sämre? Har vi sämre trupp? Är Dalglish rätt val? Hur mycket ska man skylla på Suarez, Carroll, Downing, Henderson och Adam?

Mitt svar är följande.

Suarez har varit och kommer att vara en av våra viktigaste kuggar detta året. Han kommer att få enklare mål samtidigt som han kommer att fortsätta fråga Uniteds backlinje om dom vill ha ketchup på korven. (ja, han snurrade upp dom på läktaren, rejält).

Carroll är 22 år gammal. Liverpools nya ägare och stab tänker inte köpa spelare för stunden. Jag är visserligen också orolig för hans klumpighet och eviga trampande med boll.
Men om Liverpool hypotetiskt hade varit en fungerande maskin hade han landat på 13 mål denna säsong precis som senast. Men han är mer beroende av laget än många andra i truppen.

Downing då? Där är den spelaren jag förlitade mig på mest. 28 år, erfaren, massor av Premier League- och landslagsmatcher i bagaget. Vad har han då visat upp?
Inte alls så mycket som jag trodde. Han måste börja hitta Carroll som det var tänkt, han måste vika in som han gjort så många gånger innan och slå den enkla bollen innanför stolparna istället för att skjuta bort ribban. Men framförallt måste han vara mer synlig större delen av matchen istället för tvärtom.

Hendersonsituationen är för mig en gåta. En teknisk spelare med en underbar blick för spelet. Ung, hungrig och kapten i U21-landslaget. Det jag då anser vara ett mysterium är Dalglish placering av ungtuppen. Hur kan man sätta en modern innermittfältare som visat sig vara perfekt i Gerrards position på kanten? Inte en gång, utan närmare 6-7 gånger. Antingen använder man sig av Kuyt på kanten och spelar Henderson på mitten, eller så bänkar man Henderson, punkt.

Adam. Charlie Adam. Skotten som i princip bar Blackpool på sina axlar har inte alls kommit tillrätta i Liverpool. Detta är givetvis ett par faktorers fel. Vi har inte lika mycket respekt som innan vilket gör att vi blir fysiskt pressade. Något som ganska enkelt spelat ut Adam sista 35 minuterna.
Charlies vänsterfot har inte heller fått göra sig hörd riktigt än. Men det är något jag tror kommer efter tiden, när de enkla målen kommer, när spelarna tänker likadant, när vi får mer utrymme.

Om man tänker tillbaka på laget vi hade 2008/09 och jämför med laget vi har idag så innehar vi faktiskt ett mycket bättre och bredare lag nu.

Alonso, Mascherano och Torres presterade på absolut toppform det år då vi kom tvåa.
Om Suarez, Carroll, Adam, Henderson, Downing och Bellamy hade presterat på toppform en hel säsong skulle vi garanterat ha slagits om titeln.

Detta är inget vi har sett från de nyare spelarna, men när detta sker, kommer vinsterna, då kommer poängen och framförallt titlarna. Vi måste ge alla tid bara, hur olidligt det än må vara så tror jag att FSG med King Kenny bakom ratten har kontroll. Jag tror att detta kommer att släppa, att vi kommer att krypa tillbaka till toppen, och att vi vinner ligan inom ett par år.

Fotboll är en lagsport, såklart. Liverpoolspelarna är nog mer än någonsin beroende av varandra. Att hela maskineriet fungerar som en sammansvetsad verkstad. Annars kommer vi enkelt att kunna peka ut syndabock efter syndabock.

Två jämförelser är dessa:

1. Hade man mätt prestation i singular form hade Christiano Ronaldo vunnit Ballon D'or varje år med sina frisparkar, skott, dribblingar, sprinthastighet, speluppfattning och nickprecision. Men nu är det en lagsport, vilket gör Leo Messi till flerfaldig vinnare genom väggspel, avslutningssäkerhet och bollkontroll. För han har kamrater som hjälper honom väldigt mycket mer än Real Madrids offensiv.

2. Xabi Alonsos första halvår i Real Madrid var så uselt att jag började känna mig glad åt plussiffrorna på kontot. Men nu, en smärre tid i sitt nya lag är han som vanligt helt fantastisk. Det tar tid mina vänner, något som många vägrar att inse och gör att de skriver horribla saker på diverse forum.

Det var allt för mig,

YNWA
JFT96